Dom från Stockholms tingsrätt: Ingen rätt till ersättning för rättegångskostnader i förvaltningsmål för bolag som vunnit ett sådant mål mot staten

På förvaltningsprocessrättens område gäller den s.k. kvittningsprincipen. Den innebär att vardera parten får stå för sina rättegångskostnader i ett förvaltningsmål, oavsett utgång.

Capio S:t Görans Sjukhus AB ålades en sanktionsavgift av Integritetsskyddmyndigheten (IMY) på grund av brister i bolagets personuppgiftsbehandling. Beslutet stod sig i förvaltningsrätten, men upphävdes sedermera av kammarrätten.

Bolaget väckte talan vid Stockholms tingsrätt (mål nr T 8958-24) och begärde att staten skulle ersätta de rättegångskostnader om drygt 4,5 miljoner kronor som bolaget hade ådragit sig i förvaltningsmålet. Bolaget gjorde gällande att rättegångskostnaderna skulle ersättas i första hand som ersättning och i andra hand som skadestånd, i båda fallen med hänvisning till bestämmelserna om rätten till en rättvis rättegång i regeringsformen, Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga. I sista hand gjorde bolaget gällande att rättegångskostnaderna skulle ersättas som skadestånd på grund av att IMY:s beslut i flera avseenden var felaktigt/försumligt i skadeståndslagens mening.

Tingsrätten har den 8 juli 2025 ogillat käromålet.

När det gäller bolagets förstahandsgrund konstaterade tingsrätten att det inte finns någon direkt rätt till ersättning för bolagets rättegångskostnader i förvaltningsmålet och att det därför saknades förutsättningar för domstolen att utdöma sådan ersättning. Tingsrätten fann därefter att IMY:s beslut inte varit felaktigt/försumligt och att rättegångskostnaderna således inte kunde ersättas som skadestånd på den grunden.

Vad gällde bolagets möjlighet till skadestånd kopplat till en överträdelse av rätten till en rättvis rättegång, bedömde tingsrätten att det saknades rättsligt stöd för att det skulle finnas en ovillkorlig rätt att få sina rättegångskostnader ersatta som vinnande part på det sätt som bolaget hävdat. I stället skulle en prövning göras av om ett upprätthållande av kvittnings-principen inneburit en otillåten begränsning i bolagets rätt till en rättvis rättegång. Vid den bedömningen fann tingsrätten att förvaltningsmålet visserligen avsåg ett högt belopp, men att bolaget med hänsyn till sin omsättning utan orimlig börda kunde betala sanktionsavgiften. Tingsrätten konstaterade vidare att förvaltningsmålet i och för sig hade varit förhållandevis komplicerat, men inte så komplicerat eller omfattande att bolaget inte hade kunnat nå framgång utan ombud. Trots att det inte hade varit obefogat för bolaget att anlita ombud, hade det alltså enligt tingsrätten inte varit nödvändigt att göra det. Tingsrätten framhöll också att bolaget är en resursstark aktör som trots sin omfattande verksamhet valt att avstå från att ha en intern juridisk kompetens som till övervägande del skulle kunna hantera de frågor som aktualiserades genom IMY:s granskning. Tingsrätten fann därutöver att rättegångskostnaderna som sådana inte hade utgjort någon orimlig börda för bolaget. Mot den bakgrunden och med beaktande av statens intresse av att skydda den nationella rättsordningen och att begränsa sina utgifter kom tingsrätten fram till att bolagets rätt till en rättvis rättegång inte hade överträtts.

Tingsrättens dom hittar du här:

Frågan huruvida en rätt till ersättning för rättegångskostnader i förvaltningsmål ska införas är för närvarande föremål för utredning (se Dir. 2024:39).