L.W. ./. staten genom Justitiekanslern (dnr 7186-10-45) – förbudet mot dubbla straff och dubbel lagföring (artikel 4.1 protokoll 7 EKMR och artikel 50 EU-stadgan)

L.W. yrkade vid Stockholms tingsrätt (mål nr T 16869-10) skadestånd av staten med dels 500 000 kr för ideell skada pga. överträdelse av dubbelbestraffningsförbudet i artikel 4.1 i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen, dels 500 000 kr för ideell skada pga. överträdelse av dubbelbestraffningsförbudet i artikel 50 i EU-stadgan, i båda fallen pga. att han, trots att han har påförts skattetillägg, har lagförts och dömts till fängelse för grovt skattebrott. Han yrkade också skadestånd med 70 000 kr för ren förmögenhetsskada motsvarande rättegångskostnader i Högsta domstolen i målet angående grovt skattebrott. Avslutningsvis yrkade han också 30 000 kr för ideell skada på grund av åsidosättande av hans rätt till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen vid prövningen av frågan om påförande av skattetillägg och ansvar för grovt skattebrott.

Staten bestred att konventionens dubbelbestraffningsförbud hade överträtts, att EU-stadgan varit tillämplig i L.W:s fall och att hans rätt till rättegång inom skälig tid hade åsidosatts.

Efter att staten framhållit att tingsrätten med hänsyn till forumbestämmelsen i 3 kap. 10 § skadeståndslagen inte var behörig att pröva yrkandet om skadestånd avseende rättegångskostnader i Högsta domstolen, avvisade tingsrätten talan i denna del.

Efter att Europadomstolen med den svenska regeringen kommunicerat det klagomål som L.W. framställt där, återkallade L.W. i maj 2012 yrkandet om ersättning för överträdelse av konventionens dubbelbestraffningsförbud.

I dom den 29 oktober 2012 ogillade tingsrätten L.W:s talan.

Tingsrätten konstaterade att artikel 50 i EU-stadgan inte varit tillämplig vid prövningen av skattetilläggen eller i brottmålet och att staten redan av denna anledning inte kunde åläggas skadeståndsskyldighet med anledning av en överträdelse av denna bestämmelse. Tingsrätten anförde sammanfattningsvis följande skäl. Medlemsstaterna har inte överlåtit någon befogenhet på området för direkt skatt, såsom i detta fall inkomstskatt. EU är alltså inte behörig att lagstifta på detta område. När det gäller det straffrättsliga området i övrigt finns viss begränsad lagstiftningsbehörighet för EU i fråga om fastställande av minimiregler för brottsrekvisit och påföljder (artikel 81.3 och 2 FEUF). Några sådana minimiregler eller andra unionsrättsliga bestämmelser rörande skattebrott har inte antagits. Bestämmelserna om skattetillägg och skattebrott utgör således inte unionsrätt och de är inte heller utformade i enlighet med någon lösning som har valts i unionsrätten (se NJA 2011 s. 444, som delvis rör indirekt skatt i form av mervärdesskatt). Beslutet att påföra L.W. skattetillägg och åtala och döma honom för skattebrott har fattats uteslutande med stöd av nationella bestämmelser (5 kap. 1 § taxeringslagen respektive 4 § skattebrottslagen). Det kan således inte anses ha varit fråga om tillämpning av unionsrätt i förevarande fall. Till detta kommer att L.W., såvitt framkommit, är svensk medborgare och att han har utfört det arbete som genererat den inkomst som såväl beskattningen som åtalet hänför sig till i Sverige. Hans fall har därför inte innefattat sådana gränsöverskridande moment som är en grundläggande förutsättning för att de unionsrättsliga principerna ska kunna aktualiseras.

I fråga om rätten till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen upprätthållits anförde tingsrättens sammanfattningsvis följande. Såvitt framkommit finns ingenting att anmärka på handläggningstiden av någon av de enskilda skattetilläggs­processerna. Detsamma gäller handläggningstiden i brottsmålsprocessen. Även om prövningen skulle göras i enlighet med vad L.W. gjort gällande – dvs. med utgångspunkt i att handläggningen av samtliga mål ska ses i ett sammanhang – bedömer tingsrätten att hans rätt till rättegång inom skälig tid inte har åsidosatts. Det rör sig då om en total handläggningstid om närmare sju och ett halvt år från Skatteverkets första omprövningsbeslut till Högsta domstolens beslut.  Detta innebär att en mer ingående prövning måste göras av de olika handläggningsåtgärderna och domstolarnas samt parternas agerande. Det kan då konstateras att handläggningen har omfattat två myndighetsinstanser och åtta domstolsinstanser samt att den avsett fem olika beskattningsår, dvs. fem olika taxeringar och straffrättsligt sett fem olika gärningar. Redan dessa omständigheter i sig medför att handläggningstiden, trots att bl.a. skattetilläggen rört relativt stora belopp, inte kan anses ha varit oskäligt lång. Till detta kommer att förundersökningsmaterialet och den muntliga bevisningen i brottmålet varit relativt omfattande samt att Högsta domstolen meddelade prövningstillstånd och skrev ett förhållandevis utförligt beslut. Målet kan därför inte anses ha varit av det enklare slaget. Det bör understrykas att L.W. inte har pekat på – och att utredningen inte heller ger stöd för – att det har förekommit några sådana längre perioder av inaktivitet hos domstolar och myndigheter som kan vara särskilt graverande för staten. Vid en helhetsbedömning av samtliga omständigheter har L.W:s rätt till rättegång inom skälig tid således inte åsidosatts även om handläggningen skulle betraktas i ett sammanhang.

L.W. överklagade till Svea hovrätt (mål nr T 10557-12). I dom den 23 december 2013 fastställde hovrätten tingsrättens dom. I fråga om EU-stadgans tillämplighet hänvisade hovrätten till EU-domstolens dom i mål C-617/10 Åkerberg Fransson och NJA 2013 s. 502 men konstaterade samtidigt att L.W:s fall enbart rörde oriktiga uppgifter om inkomstskatt. Av de nämnda avgörandena framgår enligt hovrätten att EU-stadgan är tillämplig så snart det är fråga om oriktiga uppgifter avseende mervärdesskatt men de ger inte stöd för slutsatsen att stadgan är tillämplig också redan av det skälet att det rör sig om oriktiga uppgifter om inkomstskatt. Mot bakgrund av EU-domstolens dom i Åkerberg Fransson fann hovrätten inte heller att det var nödvändigt att inhämta förhandsavgörande från EU-domstolen för att avgöra målet.