T.A. och T.H. ./. staten genom Justitiekanslern (dnr 3038-07-45) – återkallelse av läkarlegitimation

T.A. och T.H. yrkade vid Attunda tingsrätt (mål nr T 3798-07) skadestånd för förlorad arbetsförtjänst under åren 1987 – 2008 respektive 1984 – 2008, årsvis livränta från 2009 och kostnader samt retroaktiv kränkningsersättning under motsvarande tidsperiod liksom livsvarig framtida kränkningsersättning. De åberopade som grund härför att det i samband med att de lagfördes för brott i Stockholms tingsrätt och sedermera – trots att de frikändes i den straffrättsliga prövningen – fick sina läkarlegitimationer återkallade i förvaltningsdomstol, hade förekommit en rad fel och försummelser vid myndighetsutövning under ca 20 år tid.

Justitiekanslern invände att tingsrätten, med hänsyn till forumbestämmelsen i 3 kap. 10 § skadeståndslagen, inte var behörig att pröva den del av talan som hänförde sig till fel eller försummelser av Stockholms tingsrätt.

Justitiekanslern bestred skadeståndskyldighet och angav som grund sammanfattningsvis att staten varken genom beslut, åtgärder, underlåtenhet att vidta åtgärder eller i övrigt hade gjort sig skyldig till några fel eller försummelser som sedda var för sig eller sammantagna hade medfört skadeståndsskyldighet gentemot T.A. och T.H. Justitiekanslern åberopade därtill att skadeståndsanspråken, i den mån de grundade sig på fel eller försummelser före den 31 januari 1995, var preskriberade.

I beslut den 4 januari 2008 fann tingsrätten att bestämmelsen i 3 kap. 10 § skadeståndslagen inte utgjorde hinder mot att tingsrätten prövade frågan om skadeståndsskyldighet för staten på grund av fel eller försummelser vid Stockholms tingsrätt. Staten anmälde missnöje över beslutet och yrkade att tingsrätten skulle förordna att beslutet fick överklagas särskilt. Tingsrätten beslutade den 18 januari 2008 att beslutet endast fick överklagas i samband med att dom eller slutligt beslut överklagades.

I mellandom den 22 april 2008 fastställde tingsrätten att den del av kärandenas talan som grundade sig på fel eller försummelser i tiden före den 31 januari 1995 inte var preskriberad. Tingsrätten förordnade att mellandomen endast fick överklagas i samband med att tingsrättens slutliga avgörande överklagades.

Attunda tingsrätt meddelade dom i målet den 18 februari 2010. Tingsrätten – som vid sin prövning hade att utgå från att tingsrätten var behörig att pröva talan i hela dess vidd samt att talan inte i någon del var preskriberad – lämnade T.A:s respektive T.H:s skadeståndstalan utan bifall.

T.A. och T.H. överklagade till Svea hovrätt (mål nr T 2249-10). Hovrätten beslutade den 8 november 2010 att inte meddela prövningstillstånd.

T.A. och T.H. överklagade hovrättens beslut till Högsta domstolen (mål nr Ö 5193-10).

Efter att Justitiekanslern yttrat sig beslutade Högsta domstolen den 9 juli 2012 att meddela prövningstillstånd beträffande frågan om hovrätten borde ha meddelat prövningstillstånd. Högsta domstolen fann att det inte fanns skäl för att meddela prövningstillstånd i hovrätten och avslog överklagandet.

Högsta domstolen anförde följande skäl.

Enligt 49 kap. 14 § rättegångsbalken ska prövningstillstånd meddelas i hovrätten om det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till (ändringsdispens), det inte utan att sådant tillstånd meddelas går att bedöma riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till (granskningsdispens), det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt (prejudikatdispens) eller det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet (extraordinär dispens).

Eftersom staten vann målet vid tingsrätten kunde staten inte genom att överklaga mellandomen få preskriptionsfrågan prövad i högre instans. Justitiekanslern har i Högsta domstolen förklarat att preskriptionsinvändningen kvarstår, om det meddelas tillstånd till målets prövning i hovrätten. Staten måste ha rätt att få invändningen prövad. En sådan prövning måste leda till att invändningen godtas. Det innebär att talan i alla händelser ska ogillas på grund av preskription såvitt avser påståendena om fel eller försummelse med nummer 1 – 133 i tingsrättens dom.

Justitiekanslern överklagade inte tingsrättens beslut i behörighetsfrågan. Det ankom emellertid på hovrätten att inom ramen för tillståndsprövningen ex officio uppmärksamma frågan om tingsrätten varit behörig att pröva talan i  denna del. Saken kan inte sägas vara klar. Det rättsfall som tingsrätten åberopar talar snarast för att käromålet i sin helhet borde ha prövats i den högre instansen, om inte talan skulle delas upp så att påstådda fel av Stockholms tingsrätt prövades i hovrätten som första instans och övriga påståenden prövades vid Attunda tingsrätt. Under sådana förhållanden borde hovrätten normalt ha beviljat extraordinär dispens. Hovrätten hade emellertid vid sin prövning även anledning att beakta att alla anspråk på grund av påstådda fel av Stockholms tingsrätt var preskriberade. Det är mot den bakgrunden inte meningsfullt att meddela prövningstillstånd i hovrätten för frågan om tingsrättens behörighet ska prövas.

Tingsrätten har funnit att alla de återstående påståendena om fel eller försummelse som framställdes vid tingsrätten (nummer 134 – 139 i tingsrättens dom) är grundlösa och att inget av dessa påstådda fel eller försummelser kan grunda skadeståndsansvar för staten. Av tingsrättens dom framgår hur tingsrätten har resonerat för att komma fram till denna slutsats. Det saknas därför skäl för granskningsdispens. Tingsrättens argument är övertygande och det finns inte heller skäl för ändringsdispens.

Det finns ingen prejudikatfråga som motiverar att det meddelas prövningstillstånd i målet.