SRJ och HRJ ./. staten genom Justitiekanslern (dnr 2841-13-45) – anspråk grundade på överträdelser av artiklarna 3, 8, 13 och 14 i Europakonventionen

Lagen (2012:663) om ersättning på grund av övergrepp eller försummelser i samhällsvården av barn och unga i vissa fall (ersättningslagen) trädde i kraft år 2013. Av lagen följer att den som någon gång under perioden den 1 januari 1920 till och med den 31 december 1980 har varit omhändertagen för samhällsvård har rätt till ersättning av staten med 250 000 kr, om det kan antas att han eller hon har utsatts för övergrepp eller försummelser som är av allvarlig art i samband med vården och det är fråga om omhändertagande med stöd av vissa angivna lagar. Frågan om rätt till sådan ersättning har prövats av en särskild nämnd; Ersättningsnämnden.

SRJ och HRJ föddes 1980 respektive 1981. De var omhändertagna för samhällsvård under den större delen av tiden 1988-1998. De väckte talan mot staten vid Stockholms tingsrätt (mål nr T 4562-13 och T 4564-15) och yrkade att staten skulle förpliktas att som skadestånd utge 250 000 kr, jämte viss ränta, till var och en av dem. De anförde bl.a. följande. De blev båda under åren 1981-1998 utsatt för fysiska och psykiska övergrepp och försummelser i hemmet samt då de var i det allmännas vård. Övergreppen och försummelserna utgör kränkningar av deras grundläggande fri- och rättigheter enligt artikel 3 (förbud mot tortyr) och 8 (skydd för privat- och familjeliv) i Europakonventionen. Övergreppen och försummelserna kunde ske dels eftersom lagstiftningen på området var bristfällig, dels eftersom socialtjänsten brast bl.a. i sitt tillsynsansvar. Staten är skadeståndsskyldig för detta. Det allmänna, staten, svarar oavsett var inom det allmänna som felet uppstått och således också för, som i det här fallet, kommuners verksamhet. Tidsbegränsningen av rätten till ersättning enligt Ersättningslagen fråntar SRJ och HRJ rätten till ett effektivt rättsmedel för prövning av om brott mot artikel 3 och 8 föreligger. Rätten till ett effektivt rättsmedel i artikel 13 uppfylls därför inte. Tidsbegränsningen i Ersättningslagen utgör även en diskriminering och ett brott mot artikel 14 (förbud mot diskriminering). Kränkningen utgörs av att SRJ och HRJ inte har rätt till prövning i Ersättningsnämnden.

Staten motsatte sig bifall till SRJ:s och HRJ:s talan. Inledningsvis framhöll Justitiekanslern, som statens jurist, följande. Vid en genomgång av de handlingar som getts in i målet framgår tydligt att SRJ och HRJ har haft mycket besvärliga uppväxter och att de inte haft de trygga förhållanden som ett samhälle måste sträva efter att alla barn ska få. Frågor om hur barn ska skyddas mot försummelser och övergrepp är både svåra och viktiga. Regel- och tillsynssystem på detta område kan alltid förbättras, och ett löpande arbete med detta bör ske. Att ett sådant arbete har skett i Sverige både under och efter den period som är aktuell i målet är också tydligt. Tyvärr är det dock så att ett system som hindrar alla försummelser eller övergrepp knappast kommer att vara möjligt att åstadkomma. En av svårigheterna vid utformningen av reglerna och tillsynen är att skyddet av barnen i det aktuella avseendet ibland ställs mot andra legitima intressen, vilka också de kan beröra grundläggande rättigheter som skyddas av regeringsformen och/eller Europakonventionen. Men – staten bör alltså ständigt arbeta för att tillhandahålla bästa möjliga skydd för barn mot den typ av försummelser och övergrepp som SRJ:s och HRJ:s talan i detta mål omfattar, och förbättringar kan alltid ske. I den frågan är parterna ense. Det som detta mål handlar om är något annat, nämligen om vissa artiklar i Europakonventionen åsidosatts i förhållande till SRJ eller HRJ på ett sådant sätt som de gör gällande, och i så fall om detta kan medföra skadeståndsskyldighet för staten. Här har Justitiekanslern att anpassa statens inställning i målet utifrån hur den gällande skadeståndsrättsliga lagstiftningen ser ut.

Utifrån den gällande lagstiftningen motsatte sig staten bifall till SRJ:s och HRJ:s skadeståndstalan av bl.a. följande skäl. Vad avser de överträdelser av artklarna 3 och 8 som åberopats anser staten inte att lagstiftningen på området varit bristfällig på så sätt att Europakonventionen åsidosatts. När det gäller brister i socialtjänstens tillsyn – vilken är en verksamhet som bedrivs av kommunerna – är det kommunerna själva, och inte staten, som ansvarar skadeståndsrättsligt (se rättsfallet NJA 2009 s. 463). Vad gäller eventuella brister hos socialtjänsten bör SRJ och HRJ således vända sig mot kommunen, något de valt att inte göra. Beträffande art. 13 framhöll staten att tidsbegränsningen av rätten till ersättning enligt ersättningslagen inte fråntar inte SRJ och HRJ rätten till ett effektivt rättsmedel för prövning av om brott mot artikel 3 och 8 föreligger. Det finns effektivt rättsmedel i konventionens mening genom det ordinära rättegångssystemet, främst skadeståndsrättsliga och straffrättsliga regler. En del i detta är att SRJ och HRJ i den aktuella processen har möjlighet att få frågan om eventuella konventionsåsidosättanden från statens sida prövade, och att de också haft möjlighet att beträffande eventuella brister hos socialtjänsten väcka en talan mot kommunen. Vad gäller artikel 14 framhöll staten att den tidsbegränsning som ersättningslagen innehåller visserligen medför att personer i likartade situationer behandlas olika, men att någon sådan diskriminering som avses i konventionsartikeln inte förekommit. Detta eftersom det måste anses ha funnits objektiva och rimliga skäl för tidsbegränsningen, vilken också haft ett godtagbart syfte och uppfyllt konventionens krav på proportionalitet. Tidsgränsen har bl.a. föranletts av att det bedömdes att ersättningslagen inte borde medföra ett system som kunde tillämpas jämsides med gällande civil- och straffrättsliga regler, och således i första hand borde vara tillämplig på fall där möjligheten att erhålla skadestånd enligt annan lagstiftning hunnit preskriberas. Därtill framhölls i motiven till ersättningslagen att den sociala barn- och ungdomsvården har utvecklats, och det var rimligt att anta att övergrepp och försummelser inte förekom i samma utsträckning efter ersättningslagens tidsgräns som före densamma.

Tingsrätten meddelade den 18 juni 2015 dom i målen. SRJ:s och HRJ:s respektive talan avslogs i domen. Tingsrätten gjorde i sina domskäl bedömningar som i huvudsak motsvarar de ovan angivna skälen för statens ståndpunkt i målet. Domen överklagades av SRJ och HRJ till Svea hovrätt, som den 16 maj 2016 fastställde tingsrättens dom (hovrättens mål nr T 6709-15). Högsta domstolen beslutade den 4 oktober 2016 att inte meddela prövningstillstånd, vilket innebär att hovrättens dom vann laga kraft.