T.J. ./. staten genom Justitiekanslern (dnr 2116-09-45) – jämkning av ersättning enligt frihetsberövandelagen pga. tidigare frihetsberövanden

T.J. var frihetsberövad som anhållen och häktad den 10 juli 2006 – 12 februari 2007 (dvs. 218 dagar) pga. misstanke om grovt narkotikabrott respektive medhjälp till sådant brott. Genom Hovrätten för Västra Sveriges dom den 27 februari 2007 frikändes han från dessa brottsmisstankar. Han dömdes dock till fängelse tre månader för vissa andra brott som prövades i målet. Vidare förklarades tidigare medgiven villkorlig frihet till en tid av tre månader förverkad. Enligt strafftidsbeslut den 9 maj 2007 skulle det ådömda fängelsestraffet anses helt verkställt genom frihetsberövandet i målet.

T.J. begärde hos Justitiekanslern ersättning enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder. I beslut den 7 mars 2008 tillerkändes han ersättning för lidande med 25 000 kr avseende de 98 dagar han varit frihetsberövad och som inte beaktatas som verkställighet av den påföljd som han dömdes till. Med hänsyn till att T.J. tidigare hade varit frihetsberövad i icke obetydlig omfattning jämkades ersättningen till ungefär hälften av vad som enligt Justitiekanslerns praxis normalt utgår för lidande vid frihetsberövanden av motsvarande längd.

T.J. yrkade vid Stockholms tingsrätt (mål nr T 3084-09) att staten skulle förpliktas att utge ersättning med ytterligare 24 000 kr för lidande.

Staten bestred talan. Staten anförde angående tidigare frihetsberövanden att T.J. den 15 augusti 2000 dömdes för narkotikabrott m.m. till fängelse i tre år liksom den 5 maj 2004 för narkotikabrott m.m. till fängelse i tre år och att han i båda dessa mål varit han häktad under längre perioder samt att han även före dessa domar hade dömts till fängelse.

I dom den 21 december 2009 ogillade tingsrätten käromålet.

T.J. överklagade till Svea hovrätt (mål nr T 6875-10). Hovrätten fastställde den 8 juni 2011 tingsrättens dom.

T.J. överklagade till Högsta domstolen (mål nr T 3322-11) som meddelade prövningstillstånd.

I dom den 20 juni 2012 förpliktade Högsta domstolen, med ändring av hovrättens dom, staten att till T.J. betala 24 000 kr jämte ränta.

Högsta domstolen konstaterade att frihetsberövandelagen inte ger någon närmare vägledning för hur ersättningen för lidande ska beräknas och att allmänna skadeståndsrättsliga principer därför som utgångspunkt är tillämpliga. I linje med den allmänna utvecklingen av skadeståndsrätten när det gäller ideella skador bör skadebedömningen enligt Högsts domstolen göras objektiverat. Bland de omständigheter som typiskt sett ska beaktas vid ersättningsbestämningen i det enskilda fallet ingår främst frihetsberövandets varaktighet. Vidare kan grunden för frihetsberövandet och omständigheterna kring det, bl.a. den uppmärksamhet som det har väckt, få betydelse. Även den skadelidandes personliga läggning och levnadsförhållanden kan inverka på den påfrestning som frihetsberövandet ska anses ha inneburit.

Vad gäller tidigare frihetsberövanden angav Högsta domstolen att det visserligen låg i linje med vad som uttalats i lagens förarbeten att tidigare erfarenheter av fängelsestraff generellt motiverar lägre ersättning för ideell skada; ett synsätt som torde grundas på antagandet att den som är van vid frihetsberövanden typiskt sett lider mindre än andra. Vid bedömningen av om detta synsätt borde upprätthållas anförde Högsta domstolen att utmärkande för varje form av ersättning för ideell skada är att dess effekt inte direkt låter sig mätas i pengar på motsvarande sätt som en ekonomisk skada. En bestämning av ersättning för ideell skada förutsätter därför i hög grad normativa ställningstaganden. Av frihetsberövandelagens förarbeten framgår också att till grund för beräkningsprinciperna för ersättning för ideell skada i första hand bör läggas förhärskande etiska och sociala värderingar (se prop. 1997/98:105 s. 56, jfr prop. 1972:5 s. 572). Högsta domstolen fann mot den bakgrunden det naturligt att rättsbildningen utvecklas i harmoni med rådande samhällsvärderingar, såväl när det gäller de faktorer som ska tillmätas betydelse vid bestämningen av skadan som beträffande nivån på ersättningen. Med denna utgångspunkt konstaterade Högsta domstolen att ett frihetsberövande innebär att den enskilde för en tid har begränsats i sina möjligheter att själv bestämma över hur han eller hon ska leva sitt liv. Av allmänt omfattade etiska och humanistiska värderingar följer att social ställning saknar betydelse för hur man bör se på värdet av den enskildes frihet. Ur det rättighetsperspektiv som i allt högre grad har kommit att prägla synen på rättsordningen, bl.a. inom skadeståndsrätten, är den givna utgångspunkten att allas frihet värderas lika. Omvänt är det i princip främmande för rättsordningen att beakta gärningsmannens individuella känslighet för frihetsberövande – exempelvis till följd av tidigare avtjänade fängelsestraff – när ett fängelsestraffs längd bestäms. Ett sådant hänsynstagande skulle leda till sociala orättvisor. Eftersom ett frihetsberövande begränsar den enskildes möjligheter att själv bestämma över hur han eller hon ska leva sitt liv bör samma synsätt läggas till grund för den ekonomiska värderingen av ideell skada frihetsberövandelagen. Mot denna bakgrund bör enligt Högsta domstolen värderingen av den ideella skadan utgå från den tid som frihetsberövandet har varat och ett tidigare frihetsberövande saknar i princip betydelse för beräkningen av ersättningen för lidande enligt frihetsberövandelagen.

Högsta domstolen tillade avslutningsvis att detta inte hindrar att den särskilda påfrestning som frihetsberövandet kan ha fört med sig för den enskilde också kan behöva beaktas. Det kan således finnas skäl för att låta ett lidande, som har orsakats av speciella omständigheter kring själva frihetsberövandet eller av den skadelidandes personliga läggning och levnadsförhållanden, föranleda en förhöjd ersättning. Emellertid bör det då röra sig om förhållanden som inte bara typiskt sett utan också med en viss tydlighet är ägnade att förvärra lidandet av frihetsberövandet. Den skadelidande är i princip bevisskyldig för att sådana förhållanden föreligger, låt vara med en bevislättnad om omständigheten till sin natur är svårbevisad. 

Med dessa utgångspunkter rådde det inte tvist om att T.J. skulle tillerkännas ytterligare lidandeersättning i enlighet med vad han yrkat.