B.B. ./. staten genom Justitiekanslern (dnr 738-12-45) – överträdelse av rätten till rättegång inom skälig tid (artikel 6.1 EKMR)

I beslut den 22 november 2011 konstaterade Justitiekanslern att handläggningen av B.B:s skadeståndstalan mot Korbe Fastigheter Kommanditbolag vid Stockholms tingsrätt, Svea hovrätt och Högsta domstolen hade dragit ut på tiden på ett sådant sätt att hans rätt till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen hade åsidosatts. B.B. tillerkändes ersättning för ideell skada med 40 000 kr pga. konventionsöverträdelsen. Justitiekanslern avslog samtidigt B.B:s anspråk på ersättning för ren förmögenhetsskada med anledning av samma överträdelse.

B.B. yrkade härefter i Stockholms tingsrätt (mål nr T 18039-11) skadestånd med ytterligare 110 000 kr för ideell skada och 200 000 kr för ren förmögenhetsskada.

Staten har ifrågasatt om tingsrätten mot bakgrund av bestämmelsen i 3 kap. 10 § skadeståndslagen är behörig att pröva talan såvitt den avser den rena förmögenhetsskadan. Staten har under alla förhållanden bestritt att B.B. har lidit någon sådan skada liksom att den är en direkt följd av den konstaterade överträdelsen. Staten har vidare bestritt att B.B. har rätt till ersättning för ideell skada utöver det belopp som staten redan har utgett till honom.

I beslut den 28 juni 2012 avvisade tingsrätten käromålet såvitt avsåg yrkandet om ersättning för ren förmögenhetsskada.

B.B. överklagade avvisningsbeslutet till Svea hovrätt (mål nr Ö 5973-12). Hovrätten avslog i beslut den 14 mars 2013 överklagandet. Hovrätten anförde sammanfattningsvis följande skäl. B.B. har som grund för sin talan om ersättning för ren förmögenhetsskada i målet hänvisat till den långsamma handläggningen i samtliga tre instanser. En sådan talan bör prövas av Högsta domstolen enligt bestämmelsen i 3 kap. 10 § skadeståndslagen. De omständigheter som åberopats till stöd för yrkandet om ersättning för ren förmögenhetsskada har direkt anknytning till de omständigheter som åberopas till stöd för yrkandet om ideell skada. I enlighet med de principer som Högsta domstolen uttalat i NJA 2010 s. 363 har B.B. möjlighet att få sin talan prövad i sin helhet om den väcks vid Högsta domstolen. Enligt hovrätten innebär därför inte situationen att B.B. inte haft tillgång till ett effektivt rättsmedel i enlighet med artikel 13 i Europakonventionen. B.B. överklagande ska därför avslås.

B.B. överklagade till Högsta domstolen men återtog sedermera överklagandet där. Tingsrätten återupptog därefter handläggningen såvitt avsåg yrkandet om ersättning för ideell skada.

I dom den 14 februari 2014 ogillade tingsrätten käromålet. I domen fann tingsrätten, med hänvisning till praxis från Högsta domstolen och Europadomstolen, att det inte fanns något utrymme att tillerkänna B.B. ersättning för ideell skada utöver den ersättning som han redan har fått.