Kritik mot Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten för hur myndigheterna agerat och utrett ett dödsfall som inträffat vid ett polisingripande

Justitiekanslerns beslut

1. Justitiekanslern riktar kritik mot Polismyndigheten för att ha beslutat om att de ingripande poliserna (dvs. de poliser som avlossade elchockvapen respektive verkanseld) kunde delta i ett gemensamt avlastningssamtal. Även Åklagarmyndigheten kritiseras för att ha gett ett utredningsdirektiv med innebörden att de två poliser som använde elchockvapen kunde delta i ett gemensamt avlastningssamtal.

2. Justitiekanslern riktar vidare kritik mot Åklagarmyndigheten för direktivet om att de ingripande poliserna skulle avrapportera händelsen skriftligen.

3. Justitiekanslern riktar slutligen kritik mot Åklagarmyndigheten för att de poliser som avlossade verkanseld överhuvudtaget inte förhördes och för att de andra ingripande poliserna inte förhördes i snar anslutning till händelsen.

Bakgrund

Händelseförloppet fram till AA:s död

På söndag förmiddag den 6 mars 2022 tillkallades räddningstjänst, ambulans och polis till en adress med anledning av ett misstänkt själv­mordsförsök. Räddningstjänsten och ambulans anlände först till platsen. En man (AA) påträffades medvetslös och livräddande insatser påbörjades. Kort därefter vaknade AA till och sprang in i ett garage.

När polis anlände till platsen var AA barrikaderad i garaget. Mot bakgrund av uppgifter om att det fanns brandfarliga eller explosiva varor i garaget gjordes omfattande avspärrningar och intilliggande bostäder evakuerades. En fönsterruta till garaget krossades av polis bl.a. i syfte att vädra ut eventuella gaser från garaget.

Polis från insatsstyrkan fick i uppgift att säkra fastigheten där AA befann sig och skapa sig en bättre lägesbild. Efter att polisen vidtagit vissa åtgärder, men innan några förhandlingar hade påbörjats, hoppade AA ut från det sönderslagna fönstret med en yxa i handen. Polisen sköt honom då först med elchockvapen. AA föll omkull men reste sig och fortsatte att röra sig varvid verkanseld avlossades. AA träffades och kunde kort därefter konstateras ha avlidit av skadorna.

Den efterföljande utredningen

Efter det inträffade ombads personalen från räddningstjänsten och am­bulansen stanna kvar på platsen för att de skulle kunna förhöras utan att prata ihop sig. Dödsbud lämnades till AA:s anhöriga.

Beredskapskommissarien lämnade de inblandade poliserna besked om att av­lastningssamtal kunde påbörjas och att de vid samtalet kunde prata om vad de hade haft för uppgift på plats och hur de mådde. Vidare lämnades besked om att promemorior kunde skrivas efter samtalet.

Beredskapskommissarien informerade en beredskapsåklagare vid Särskilda åklagar­kammaren (SÅK) om händelsen. Beredskapsåklagaren inledde en förunder­sökning gällande tjänstefel under tidig eftermiddag samma dag. Hon lämnade utrednings­direktiv om att en anmälan om tjänstefel skulle upp­­rättas, att anmälan skulle överföras till avdelningen för särskilda ut­redningar (SU), att tjänstevapen och magasin skulle tas i beslag från skyttarna, att kontroll skulle ske ifall någon polis burit kropps­kamera och att filmerna i så fall skulle säkras, att teknisk undersökning med ett s.k. SÅK-perspektiv skulle beställas, att poliserna skulle skriva enskilda promemorior och att skyttarna skulle upprätta skjutrapport.

Fråga om avlastningssamtal (debriefing) uppkom och direktiv lämnades av beredskapsåklagaren att promemorior borde upprättas i första hand och att samtal därefter kunde ske i grupp, men att de två skyttarna skulle få debrie­fing var för sig. Denna ordning genomfördes för poliserna från ingripande­verksam­heten. Poliserna från insatsstyrkan, inklusive skyttarna, hann dock påbörja ett gemensamt avlastningssamtal innan de nåddes av beredskaps­åklagarens direktiv.

Vid kontakt mellan beredskapskommissarien och beredskapsåklagaren senare under eftermiddagen framfördes att skyttarnas chef hade fram­fört önskemål om att de båda skulle höras omgående. Åklagaren lämnade be­skedet att hon behövde bilda sig en helhetsuppfattning innan hon kunde ta beslut om att någon av skyttarna var skäligen misstänkt för brott. Åklagaren påminde igen om skyldigheten att upprätta skjutrapport.

Under eftermiddagen hölls flera vittnesförhör. De aktuella tjänstevapnen togs i beslag. Vidare överlämnades ärendet gällande tjänstefel till ärende­samordningsenheten vid SU.

Dagen efter, den 7 mars, överfördes ärendet från ärendesamordnings­enheten vid SU till en utredningsenhet i Göteborg. Samma dag in­hämtades en helikopter­film, promemorior från de inblandade poliserna, primärrapport avseende dödsfallet, dödsbevis, bilder från platsunder­sökningen och de förhör som hade hållits dagen innan.

Den 8 mars tog en annan åklagare från SÅK över ledningen av för­under­sökningen som därefter bedrevs med ett stort antal utrednings­åtgärder. Bl.a. hölls förhör med vittnen, skjutrapporter inhämtades och en pro­memoria angående helikopter­filmen upprättades. Även ett ut­låtande från en konsult som anlitats av målsägandebiträdet för de anhöriga tillfördes förunder­sökningen. Förundersökningsprotokollet lämnades till åklagaren den 26 september 2022. 

Den 4 oktober fattade åklagaren beslut om att lägga ned förundersökningen och uppgav som skäl till beslutet att det inte längre fanns anledning att fullfölja den. I bilaga till beslutet framgår att åklagaren bedömde att det av förundersökningen framgår att polismännen befunnit sig i en nödvärns­situation och att de poliser som avlossade verkanseld mot mannen således haft rätt använda våld för att avvärja ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp mot person. Vidare framgår att det våld som polismännen använt i den uppkomna situationen inte bedömts som uppenbart oförsvarligt och att uppgifterna i ärendet därför inte ger anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal har förövats.

Åklagarens beslut att lägga ned förundersökningen överprövades den 19 december 2023 av en överåklagare vid Åklagarmyndighetens Utveck­lings­­centrum. Denne delade bedömningen och ändrade därför inte beslutet.

Anmälan till Justitiekanslern m.m.

Justitiekanslern har tagit emot en anmälan mot Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten. Anmälaren är kritisk mot hur polisingripandet gått till, de åtgärder som vidtogs före och i direkt anslutning till dödsskjutningen och hur brottsutredningen därefter bedrivits. Anmälaren gör gällande att ut­redningen inte har bedrivits på ett objektivt sätt. Han menar också att Polis­myndigheten har ägnat sig åt mörkläggning av händelsen.

Anmälaren har bl.a. lyft fram följande. Det förekom felaktiga uppgifter om AA:s hälsa i det inledande skedet vilket kan ha påverkat polisernas agerade på plats. Det hölls aldrig några förhör med de poliser som avlossade skotten. De vapen som användes analyserades inte och platsunder­sökningen var brist­fällig. Poliserna fick möjlighet till avlastningssamtal innan de skrev sina promemorior. De poliser som använde elchockvapen hördes fem månader efter händelsen och i förhören förekom ledande frågor. Larmsamtalet hämtades inte in. Filmen från händelsen har inte analyserats.

Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten har yttrat sig.

Mot bakgrund av det systemperspektiv som ska prägla myndighetens tillsyn har Justitiekanslern funnit skäl att inrikta sin granskning på vissa av de brister som påtalats. Med hänsyn till utredningen i ärendet kommer Justitie­kanslern därför i det följande att fokusera på att de ingripande poliserna (dvs. de poliser som avlossade elchockvapen respektive verkanseld) tilläts delta i ett gemensamt avlastningssamtal och avrapportera skriftligen i stället för genom förhör i anslutning till händelsen.

Rättsliga utgångspunkter

Europakonventionen

Rätten till liv skyddas i artikel 2 Europakonventionen. I de positiva skyldig­heter som har ansetts följa av artikeln ingår bl.a. att utreda dödsfall. I för­pliktelserna ingår att tillse att alla relevanta fakta kommer till allmänhetens och särskilt de anhörigas känne­dom (se Harris, O’Boyle och Warbrick, Law of the European Convention on Human Rights, 4 u, 2018, s. 216). Särskilt höga krav ställs på utredningar vid dödsfall i samband med polis­ingripanden (se t.ex. Enukidze och Girgvliani mot Georgien, dom den 26 april 2011, no. 25091/07, p. 277 och Armani Da Silva mot Förenade Konungariket, dom [stor kammare] den 30 mars 2016, no. 5878/08, p. 234).

Om förundersökning

Under en förundersökning ska det utredas vem som skäligen kan misstänkas för ett brott och om det föreligger tillräckliga skäl för åtal (23 kap. 2 § rätte­gångsbalken [RB]).

En förundersökning ska bedrivas objektivt. Vid förundersökningen ska under­­sökningsledaren och den som biträder honom eller henne söka efter, ta till vara och beakta omständigheter och bevis som talar såväl till den miss-tänktes fördel som till hans eller hennes nackdel (23 kap. 4 § RB).

Objektiv­­itets­principen äger en särskild tyngd när det är fråga om utredning av brott som påstås ha begåtts av poliser eller åklagare. Det krävs att verk­samheten bedrivs i former som inte ger upphov till misstankar om att ovid­kommande hänsyn har tagits (JO-beslut den 27 oktober 2009 i dnr 2839-2008).

En förundersökning ska vidare bedrivas så att inte någon onödigt utsätts för misstanke eller orsakas kostnad eller olägenhet. Förundersökningen ska också bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger. Om det inte längre finns anledning att fullfölja förundersökningen, ska den läggas ned (23 kap. 4 § RB).

Under förundersökningen får förhör hållas med varje person som antas kunna lämna upplysning av betydelse för utredningen (23 kap 6 § RB). Reglerna i rättegångsbalken förutsätter att förhören hålls muntligen. I stället för att hålla förhör får en skriftlig berättelse hämtas in (8 § förunder­söknings­kungörelsen [1947:948]).

Bedömningen i detta fall

Justitiekanslern konstaterar inledningsvis att AA:s bortgång är en mycket tragisk och djupt beklaglig händelse.

En allmän utgångspunkt är att eftersom AA:s död inträffade i samband med ett polis­ingripande så gör sig statens ansvar att utreda förhållandena kring dödsfallet särskilt starkt gällande. Mot bakgrund av detta är det vissa förhållanden som särskilt föranleder Justitiekanslern att pröva polisens och åklagarens agerande. 

Avlastningssamtalen

Det har av utredningen framkommit att en förundersökning om tjänstefel inleddes relativt omgående efter dödsfallet och att förundersökningsledaren utan dröjsmål gav direktiv om flera utredningsåtgärder. Dessa inkluderade direktiv om upp­rättande av promemorior och hur avlastningssamtalen borde genomföras. Det angavs särskilt att promemorior borde upprättas i första hand och att av­lastningssamtal därefter kunde ske i grupp. Vidare angavs att de två skyttarna skulle få samtal var för sig.

De inblandande poliserna hade emellertid redan fått besked av berednings­kommissarien att avlastningssamtalet kunde påbörjas och att promemorior kunde skrivas därefter. Instruktionerna var att de vid samtalet kunde prata om vad de haft för uppgift på plats och hur de mådde. Av­lastnings­samtalet för poliserna på insatsstyrkan, inklusive skyttarna, hann också påbörjas innan åklagarens direktiv nådde fram. När detta skedde avbröts samtalet.

Polismyndigheten har framhållit att avlastningssamtal av aktuellt slag kallas för arbets­miljösamtal och att syftet med dem är att uppmärksamma hur personalen mår och utröna deras behov av hjälp eller stöd.

Justitiekanslern har förståelse för att det i vissa situationer finns en mot­sättning mellan Polis­myndighetens arbetsmiljöansvar och det höga krav som ställs på utredningar av aktuellt slag. Justitiekanslern ifrågasätter inte att Polis­myndig­heten av arbetsmiljöskäl såg ett akut behov av att hålla av­lastnings­samtal med de poliser som var inblandade i händelsen. Samtidigt bör av­lastningssamtal inte genomföras på ett sätt som riskerar att påverka ut­redning­en avseende en sådan här allvarlig händelse. Det är uppenbart att gemensamma avlastningssamtal, även om syftet i första hand är att prata om hur poliserna mår, kan komma att beröra det aktuella händelse­för­loppet och därmed också påverka de enskilda polisernas minnes­bilder. Det hade med andra ord varit klart lämpligare att tillhandahålla individuellt stöd för de fyra ingripande poliserna i stället för i grupp.

Justitiekanslern finner att Polismyndig­hetens beslut att ge de ingripande poliserna en möjlighet till avlastnings­samtal i grupp har riskerat att påverka utredningen. Att det för de inblandande kan ha tett sig som klart att verkanselden varit befogad förändrar inte saken. Polismyndigheten förtjänar kritik för det inträffade. (Jfr Justitie­kanslerns beslut den 30 mars 2022 i dnr 2020/5729.)

Av samma skäl förtjänar även Åklagarmyndigheten kritik för ha gett ett utredningsdirektiv med innebörden att de två poliser som använde elchockvapen kunde delta i ett gemensamt avlastningssamtal.

Direktiven om skriftlig avrapportering samt frågan om förhör borde ha hållits med de ingripande poliserna i anslutning till händelsen

Av utredningen i ärendet framgår att ett stort antal poliser som befann sig på platsen upprättade promemorior under samma eftermiddag och kväll. I kontakt mellan beredskapskommissarien och åklagaren under eftermiddagen informerades åklagaren om att skyttarnas chef hade framfört önskemål om att de båda skulle höras omgående. Åklagaren lämnade beskedet att hon ville bilda sig en helhetsuppfattning innan hon kunde fatta beslut om någon av skyttarna var misstänkt för brott. Hon påminde igen om skyldigheten att upprätta skjutrapport. Skjut­rapporter upprättades av de poliser som använt elchockvapen och skjutvapen. De poliser som använde elchockvapen hördes i augusti 2022, dvs. fem månader efter händelsen. De poliser som sköt verkanseld kom aldrig att höras om händelsen inom ramen för förunder­sökningen.

När det gäller förfaringssättet att ge de ingripande poliserna möjlighet att skriva promemorior efter händelsen konstaterar Justitiekanslern att frågan om i vilken form rapportering bör ske har diskuterats tidigare. I den s.k. Osmo Vallo-utredningen (se Justitie­kanslerns rapport den 25 november 1998, Rutiner vid utredningar av döds­fall i samband med myndighets­ingripanden, s. 46) uttalades det att av­rapport­ering genom upprättande av promemorior över huvud taget inte borde förekomma när någon skadas allvarligt eller avlider i samband med ett polisingripande. Vidare uttalades att avrapportering i stället borde ske genom upplysnings­visa förhör, vilket förbättrar objektiviteten i ut­redningar­na och ökar bevis­värdet. Även i den senare statliga utredning som gjordes med anledning av Osmo Vallo-fallet uttalade utredaren att avrapportering genom upprättande av promemorior inte längre borde förekomma. Ut­redaren betonade också vikten av att snarast förhöra alla ingripande poliser och poliser som kommit till platsen i nära anslutning till ingripandet efter det att ett ärende har överlämnats till åklagaren (SOU 2002:37 Osmo Vallo – utredning om en utredning, s. 143 f.).

Även Justitieombudsmannen (JO) har framhållit vikten av att hålla tidiga förhör med inblandade poliser när någon avlider eller skadas allvarligt efter ett polisingripande. En viss tidsutdräkt har accepterats med anledning av behovet att kunna avgöra om någon polisman borde förhöras som skäligen misstänkt för brott i stället för upplysningsvis. JO har i detta sammanhang framhållit att det i vissa förundersökningar finns en mot­sättning mellan vikten av snabba utredningsåtgärder i form av förhör med inblandade poliser, å ena sidan, och polisernas berättigade intresse av att även utredningar mot dem ska omgärdas av höga krav på rättssäkerhet, å andra sidan. (se JO-beslut den 19 november 2010 i dnr 5950-2009).

Som har framkommit anser Justitiekanslern att det inte är lämpligt att skriftlig avrapportering sker i fall där det misstänks eller står klart att en enskild skadats allvarligt eller avlidit till följd av polisens ingripande. I stället ska de ingripande poliserna höras muntligen så snart som möjligt efter händelsen. I detta fall har Åklagarmyndigheten gett direktiv om skriftlig avrapportering för dessa poliser. I ljuset av de tydliga uttalanden som tidigare getts i frågan, borde detta inte ha varit ett handlingsalternativ.

Åklagarmyndigheten har framfört att det inte fanns behov av att höra skyttarna med hänsyn till utredningsläget i övrigt. Ett stort antal poliser, inklusive skyttarna, hade upprättat utförliga promemorior i anslutning till händelsen, ett stort antal vittnen hade hörts i anslutning till händelsen och det fanns en film från händelsen.

Justitiekanslern har i och för sig viss förståelse för att det ur ett brotts­utredningsperspektiv inte bedömdes som strikt nödvändigt att höra skyttarna muntligt i ljuset av den utredning som fanns i övrigt, inklusive de skriftliga promemoriorna. Denna bedömning kan också anses som försvarlig mot bakgrund av skyldig­heten i 23 kap. 4 § RB att inte i onödan utsätta enskilda, i detta fall skyttarna, för misstanke eller olägenhet.

Mot de enskilda polisernas – i sammanhanget – starka intresse står dock de särskilda och högt ställda krav som Europakonventionen uppställer på brottsutredningar av detta slag och vikten av att de bedrivs på ett sätt som inte rubbar allmänhetens förtroende för rättsväsendet. Även om det inledningsvis kan ha varit befogat med ett visst rådrum för att avgöra om brottsmisstanke skulle delges skyttarna i samband med förhör, har det likväl inte funnits utrymme att vänta särskilt länge med att höra dem i någon kapacitet. Det har med andra ord inte varit onödigt med förhör i anslutning till händelsen trots den olägenhet detta skulle ha inneburit för dem. Att helt avstå från att höra dem muntligt i utredningen har inte heller varit godtag­bart ur förtroendesynpunkt. En annan sak är att det på befintligt underlag och den utredning som gjorts i övrigt, inklusive de skriftliga promemo­riorna, inte finns något som särskilt talar för att sådana förhör skulle ha förändrat utredningsläget nämnvärt och lett till en annan slutsats än den som åklagaren dragit.

Att promemorior upprättades och utredningsläget i övrigt var gott kan på liknande sätt möjligen förklara att det inte ur ett brottsutredningsperspektiv bedömts som nödvändigt att hålla förhör med de två poliser som avlossade elchockvapen förrän fem månader efter händelsen. I likhet med vad som tidigare konstaterats, och särskilt då frågan om i vilken kapacitet dessa skulle höras inte var lika svårbedömd, skulle dock sådana förhör ha hållits i snar anslutning till händelsen i stället för den skriftliga avrapporteringen.

Justitiekanslern finner i denna del skäl att rikta kritik mot Åklagarmyndig­heten för direktivet om skriftlig avrapportering. Åklagarmyndigheten ska också kritiseras för att de poliser som avlossade verkanseld överhuvudtaget inte förhördes och för att de andra ingripande poliserna inte förhördes i snar anslutning till händelsen.