Kritik mot Kriminalvården med anledning av att en person alltför länge varit placerad i häkte i avvaktan på placering i anstalt

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern kritiserar Kriminalvården med anledning av att sökanden, efter det att domen mot honom fått laga kraft, varit placerad i häkte i drygt tre månader i väntan på placering i anstalt.

Justitiekanslern avslår sökandens begäran om skadestånd. 

Ärendet

Sökanden har begärt skadestånd av staten med 2 500 kr om dagen för perioden den 6 juli 2023 – 8 oktober 2023 på den grunden att han varit placerad i häkte trots att han borde ha placerats på anstalt och att det inträffade har orsakat honom stort psykiskt lidande och oro.

Kriminalvården har yttrat sig över anspråket och avstyrkt bifall till sökandens skadeståndsanspråk samt upplyst om att sökanden började verkställa sin dom den 6 juli 2023, då han var intagen i häkte, och att han ankom till anstalt den 8 oktober 2023. 

Justitiekanslerns bedömning

Skadeståndsanspråket 

Sökandens ersättningsanspråk har uppfattats avse såväl personskada som ideell skada.

Det som sökanden har fört fram vad gäller ersättning i den delen som avser ideell skada och vad som i övrigt framgår av handlingarna ger inte Justitiekanslern anledning att göra någon annan bedömning än den som Kriminalvården har gjort i sitt yttrande. Ersättning för ideell skada ska därför inte utgå. Vad gäller eventuell ersättning för personskada saknas utredning som visar att en sådan skada har uppkommit. Sökandens skadeståndsanspråk ska därför avslås sin helhet. 

Tillsyn 

Om en dömd är häktad när fängelsestraffet är verkställbart, ska verkställigheten påbörjas omedelbart där han eller hon förvaras (8 § strafftidslagen [2018:1251]). Om den dömde inte förvaras i kriminalvårdsanstalt när verkställigheten påbörjas, ska han eller hon överföras till kriminalvårdsanstalt för fortsatt verkställighet. En dömd som ska överföras eller förpassas till kriminalvårdsanstalt för verkställighet av fängelsestraff får i anslutning till det tas in i häkte bland annat i avvaktan på anstaltsplacering (9 § första stycket strafftidslagen).

Tiden i häkte får inte vara längre än nödvändigt och inte längre än sju dagar, om det inte finns särskilda skäl för en längre tid. Även om det finns särskilda skäl får tiden inte vara längre än trettio dagar (10 § första stycket strafftidslagen).

I förarbetena har som exempel på när det kan anses föreligga särskilda skäl att överskrida sjudagarsfristen nämnts att det med hänsyn till ordning och säkerhet kan vara både tidskrävande och svårt att hitta en ändamålsenlig placering. Ett annat exempel på när det kan vara motiverat att tiden i häkte blir längre än sju dagar är hög beläggning i anstalter i den säkerhetsklass eller med den programverksamhet som anses lämplig. Frågan om vad som utgör särskilda skäl ska dock avgöras genom en samlad bedömning av omständigheterna i varje enskilt fall. I samband med att den nya regleringen infördes framhöll regeringen att en absolut tidsfrist om 30 dagar borde ge Kriminalvården möjlighet att upprätthålla de fastställda fristerna (jfr prop. 2017/18:250 s. 72 ff. och 173).

Kriminalvården har medgett att den absoluta tidsfristen i 10 § strafftidslagen har överskridits. Enligt myndigheten berodde tidsutdräkten på att det vid tillfället saknades tillräcklig platskapacitet vid anstalten Kumla i förhållande till det antal dömda som skulle placeras där för fördjupad villkorsutredning varför sökanden i stället fick genomföra villkorsutredningen på distans.

Att en intagen väntar på en ledig plats på riksmottagningen är en sådan omständighet som kan medföra att en tillfällig förvaring på häkte utöver de sju dagar som föreskrivs i 10 § strafftidslagen ibland måste godtas. Att en intagen får vänta så länge som i sökandens fall är dock oacceptabelt. Kriminalvården förtjänar kritik för det inträffade.