Kritik mot Kriminalvården med anledning av att en person alltför länge varit placerad i häkte i väntan på placering på anstalt

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern kritiserar Kriminalvården med anledning av att sökanden, efter det att han påbörjat verkställighet av sitt fängelsestraff, varit placerad i häkte i över fyra månader i väntan på placering på anstalt.

Justitiekanslern avslår sökandens begäran om skadestånd.

Ärendet

Sökanden har begärt skadestånd av staten med 900 000 kr plus ränta enligt 6 § räntelagen från den 30 juli 2023 till dess betalning sker. Till grund för begäran har han anfört att han varit placerad i häkte trots att han borde ha placerats på anstalt. Under tiden på häktet utsattes han för misshandel av andra intagna, vilket har orsakat honom fysiskt och psykiskt lidande.

Sökanden har vidare uppgett i huvudsak följande. Förutom den felaktiga placeringen har Kriminalvården brustit i sitt ansvar att upprätthålla ordning och säkerhet. Under tiden i häkte har han också blivit nekad att träffa läkare och psykolog i rätt tid. Han har inte heller fått en lämplig sysselsättning eller tillfälle till tillräcklig motion, och den försenade anstaltsplaceringen ledde till att hans programverksamhet blev försenad. Slutligen har Kriminalvården felaktigt nekat honom tillgång till videomaterial från övervakningskameror.

Kriminalvården har med ett eget yttrande lämnat över anspråket hit. Sökan­den har inkommit med ytterligare yttranden och myndigheten har fått möj­lighet att yttra sig över det som sökanden har anfört.

Justitiekanslerns bedömning

Tillsyn

Av 10 § strafftidslagen (2018:1251) följer att tiden i häkte i väntan på place­ring på anstalt inte får vara längre än nödvändigt och inte längre än sju da­gar, om det inte finns särskilda skäl för en längre tid. Även om det finns sär­skilda skäl får tiden inte vara längre än trettio dagar.

Det kan finnas särskilda skäl att överskrida sjudagarsfristen när det med hänsyn till ordning och säkerhet är tidskrävande och svårt att hitta en ända­målsenlig placering. Ett annat exempel på särskilda skäl är hög beläggning i anstalter i den säkerhetsklass eller med den programverksamhet som anses lämplig. Frågan om vad som utgör särskilda skäl ska avgöras genom en samlad bedömning av omständigheterna i varje enskilt fall. I samband med att den nya regleringen infördes framhöll regeringen att en absolut tidsfrist om trettio dagar borde ge Kriminalvården möjlighet att upprätthålla de fast­ställda fristerna (prop. 2017/18:250 s. 173).

Av uppgifterna i Kriminalvårdens yttrande framgår att sökanden varit place­rad i häkte i fyra och en halv månad innan han flyttades till anstalt. Krimi­nalvården har angett att förseningen berodde på att den fördjupade villkors-utredningen skulle utföras på anstalten Kumla, men att sökanden var orolig för att där placeras tillsammans med personer som utsatt honom för våld un­der häktningstiden. Av underlaget framgår dock inte annat än att misshan­deln i häktet ägde rum när sökanden redan suttit i häkte i drygt tre månader i väntan på placering på anstalt. Kriminalvården har inte gett någon förklaring till vad denna inledande försening berott på.

Att en intagen väntar på en ledig plats på riksmottagningen eller att säker­hetsskäl gör det svårt att hitta en lämplig placering kan medföra att en tillfäl­lig plats på häkte utöver de sju dagar som föreskrivs i 10 § strafftidslagen ibland måste godtas. Att en intagen får vänta så länge som i sökandens fall är dock inte acceptabelt. Kriminalvården förtjänar kritik för det inträffade.

Skadeståndsanspråket

För att skadestånd ska utgå är det inte tillräckligt att staten har agerat felak­tigt. Sökanden ska också styrka att felet har orsakat honom en skada och hur stor den skadan är. Det måste dessutom finnas ett orsakssamband mellan myndighetens fel och den uppkomna skadan. Mycket avlägsna eller svårförutsedda skador ersätts inte.

Utredningen i ärendet är inte tillräcklig för att styrka vilken skada sökanden har orsakats till följd av misshandeln. Något skadestånd för personskada kan därför inte utgå. Att andra intagna med uppsåt begått brott mot sökanden un­der placeringen i häkte är dessutom inte en sådan följd som Kriminalvården haft möjlighet att förutse. Det är inte heller visat att misshandeln skett på grund av något annat felaktigt agerande från Kriminalvårdens sida, så som brister i ordning och säkerhet. Skadestånd ska därför inte heller utgå på denna grund.

Ersättning för rent ideell skada (kränkning) kan utgå om den enskilde ge­nom myndighetens fel eller försummelse har utsatts för en allvarlig kränk­ning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott. Skadestånd kan också lämnas på den grunden att den enskildes fri- eller rättigheter enligt Europakonventionen eller regeringsformen har överträtts.

Det finns inte stöd för att någon anställd inom Kriminalvården har gjort sig skyldig till straffbart tjänstefel eller något annat brott vid handläggningen av sökandens placeringsärende. Det har heller inte framkommit sökandens rät­tigheter enligt Europakonventionen eller regeringsformen skulle ha över­trätts. Ersättning för ideell skada ska därför inte utgå.

När det gäller de övriga synpunkter som sökanden har fört fram ger utred­ningen inte stöd för att det har förekommit något hos Kriminalvården som kan innebära att staten är skadeståndsskyldig.

Sammanfattningsvis ska sökandens begäran om skadestånd således avslås.