Skadeståndsanspråk mot staten med hänvisning till Kriminalvårdens hantering av försändelse

Justitiekanslerns beslut

1. Justitiekanslern konstaterar att sökandens rättigheter enligt artikel 8 Europakonventionen har överträtts genom att kriminalvårdspersonal hos Kriminalvården öppnat och granskat innehållet i en försändelse till sökanden från sjukvården. Justitiekanslern avslår dock begäran om skadestånd.
2. Kriminalvården kritiseras för att inte ha säkerställt att hälso- och sjuk­vårds­sekretessen enligt 25 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen kunnat upprätthållas inom myndigheten.

Ärendet

Sökanden har begärt skadestånd av staten med 10 000 kr på den grunden att Kriminalvården hanterat sekretessbelagda uppgifter om honom på ett fel­aktigt sätt.

Kriminalvården har yttrat sig över anspråket.

Justitiekanslerns bedömning

Bakgrund

Sökanden är intagen på kriminalvårdsanstalt. Anstaltens sjukvård fick ett brev från en enhet inom den allmänna sjukvården. Anstaltens sjukvård öppnade brevet och lade inne­hållet i ett förseglat kuvert samt lämnade kuvertet till sökandens avdel­ning. Kuvertet öppnades och brevet granskades av personal på sökandens avdelning eftersom det inte framgick att det kom från anstaltens sjukvård. Sökanden fick ta emot brevet i när­varo av två kriminal­vårdare.

Tillämpliga bestämmelser

Staten ska ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § skadeståndslagen genom fel eller försummelse vid myndighets­utövning (3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen). Ersättning för sådan ideell skada kan med stöd av dessa regler ges ut endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott.

Staten bär inte något strikt skadeståndsansvar för ofullkomligheter i den stat­liga verksamheten. För skadeståndsansvar krävs att det är styrkt att staten genom oaktsamhet har orsakat en skada. Bedömningen av om en myn­dighet har varit oaktsam ska vara objektiv. Vid den bedömningen är det av stor vikt vad för slags regel eller princip som har åsidosatts och vilka risker felet eller försummelsen innebär. Det är inte tillräckligt att en domstol eller annan myndighet har gjort en bedömning av en rätts- eller bevisfråga som kan ifrågasättas eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för olika bedömningar. I regel är det endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar som kan anses utgöra skadeståndsgrundande fel eller försummelser. En helhets­bedömning ska göras. (Jfr bl.a. rättsfallen NJA 1994 s. 194 och 654, NJA 2003 s. 285, NJA 2007 s. 862 samt NJA 2013 s. 842 och 1210.)

Skadestånd ska också ges ut när Europakonventionen har överträtts, om det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen (3 kap. 4 § skadeståndslagen). Enligt artikel 8.1 Europakonventionen har var och en rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Av artikel 8.2 föl­jer emellertid att rättigheterna i 8.1 får inskrän­kas med stöd i lag, om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till före­byg­gande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra per­so­ners fri- och rättigheter. Offentliggörande av känslig information om medi­cinska förhållanden kan – under vissa förutsättningar – utgöra ett otillåtet ingrepp i rätten till respekt för privatlivet enligt artikel 8 (se exem­pelvis Europa­domstolens dom den 10 oktober 2006 i L.L. mot Frankrike, no. 7508/02).

Artikel 13 Euro­pakonventionen kräver att staten tillhandahåller ett effektivt rättsmedel vid åsido­sättanden av artikel 8. Förpliktelsen innebär dock inte någon rätt till ekonomisk ersättning vid varje överträdelse av Europa­kon­ven­tionen, utan det kan vara till­räckligt att kränkningen rättas till, erkänns eller gottgörs på annat sätt.

Sekretess gäller inom hälso- och sjukvården för uppgift om en enskilds hälso­tillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående till denne lider men. Detsamma gäller i annan medicinsk verksamhet, exempelvis rätts­­medicinsk och rättspsykiatrisk undersökning, insemination, befruktning utanför kroppen, fastställande av könstillhörighet, abort, sterilisering, om­skärelse och åtgärder mot smittsamma sjukdomar (25 kap. 1 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen, OSL).

En uppgift som omfattas av sekretess enligt OSL får inte röjas för enskilda eller för andra myndigheter utan stöd i lag eller förordning och det gäller också mellan olika verksamhetsgrenar inom en myndighet när de är att betrakta som självständiga i förhållande till varandra (8 kap. 1 och 2 §§ OSL).

Den som röjer en uppgift för vilken det råder sekretess kan dömas för brott mot tystnadsplikt enligt 20 kap. 3 § brottsbalken. Om en sådan gärning har begåtts av oaktsamhet och är att bedöma som ringa är den dock inte brotts­lig. Frågan om en gärning ska bedömas som ringa ska avgöras med hänsyn till samtliga omständigheter i det konkreta fallet (se prop. 1979/80:2 del A, s. 404).

En försändelse mellan en intagen och en svensk myndighet ska vidare­beford­ras utan granskning. Om det finns anledning att anta att uppgiften om avsändare av en sådan försändelse till en intagen är oriktig, får försändelsen granskas i syfte att utreda vem avsändaren är (7 kap. 6 § fängelselagen).

I andra fall än som avses i 7 kap. 6 § fängelselagen får en försändelse till eller från en intagen i anstalt granskas, om det är nödvändigt med hänsyn till ordningen eller säkerheten. Syftet med granskningen ska vara att undersöka om försändelsen innehåller något otillåtet föremål, eller är ett led i en på­gå­ende eller planerad brottslig verksamhet, ett planerat avvikande eller något annat liknande förfarande (7 kap. 7 § fängelselagen).

Överväganden

Inledningsvis konstateras det inom Kriminalvården förekommer såväl kriminalvårdsspecifik verksamhet som hälso- och sjukvårdsverk­samhet. Dessa verksamhetsgrenar har ansetts vara självständiga i förhållande till varandra i den mening som avses i 8 kap. 2 § OSL (se prop. 2004/05:176 s. 56 ff.) Som utgångspunkt råder därför sekretess enligt 25 kap. 1 § OSL för uppgifter om enskildas hälsotillstånd i den hälso- och sjukvårdande delen av verksam­heten i förhållande till den kriminalvårdsspecifika delen av Kriminalvården.  

Skadestånd

Det saknas anledning att utgå från något annat än att sjukvårdssekretess enligt 25 kap. 1 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen gäller för handlingarna i det brev som anstaltens sjukvård mottog och som vidare­befordrades därifrån med sökanden som mottagare. Det kan vidare konsta­teras att anstal­tens sjukvård lagt handlingarna i ett slutet kuvert för vidare­befordran till sökanden och att det alltså inte har förekommit något röjande av sekre­tessbelagda uppgifter från sjukvårdens sida.

När det sedan gäller hanteringen hos kriminalvårdspersonalen på sökandens avdelning är det klarlagt att kuvertet varit omärkt. Även om det i efterhand kan konstateras att kuvertet inte borde ha öppnats utan i stället vidarebefordrats direkt till sökanden bedömer Justitiekanslern att avdelnings­personal­ens agerande inte kan anses ha varit felaktigt eller försumligt utifrån fängel­selagens regler. Det finns därför inte förutsättningar för att bevilja sökanden skadestånd enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen.  

Däremot har kriminalvårdspersonalens öppnande av kuvertet och granskning av innehållet inneburit att det skett ett intrång i sökandens rätt till respekt för privatliv och korres­pon­dens enligt artikel 8 Europakonventionen. Åtgärden har i och för sig skett med stöd i lag som uppfyller legitima ändamål i enlighet med artikel 8.2 Europa­­kon­ventionen, men den skulle inte ha vidtagits om kriminalvårdspersonalen hade känt till att försändelsen kom från sjukvården. Intrånget i sökandens rättigheter har omfattat känsliga uppgifter om sökandens hälsa och hade varit relativt enkel att förebygga från myndighetens sida, exem­pelvis genom att på lämpligt sätt märka kuvertet eller genom att vidarebe­fordra försändelsen personligen från sjukvårdspersonalen till sökanden. Intrånget har således gått utöver de ändamål som motiverat det. Eftersom intrånget därmed inte varit propor­tionerligt har sökandens rättigheter enligt artikel 8 Europakonventionen överträtts.

När det gäller omfattningen av överträdelsen kan det konstateras att det inte framkommit annat än att de enda som felaktigt tagit del av försändelsen är de kriminalvårdare som granskade försändelsen och som närvarade när den över­lämnades till sökanden. Dessa har i sin tur tystnadsplikt för uppgifter som de tagit del av i tjänsten. Mot denna bakgrund anser Justitiekanslern att den ideella skada som sökanden drabbats av inte är större än att han får anses tillräckligt kompenserad genom att överträdelsen erkänns. Någon ersättning ska därför inte heller betalas ut på grund av att Europakonventionen över­trätts.

Tillsyn

Det är oacceptabelt att Kriminalvården inte förmått att säkerställa skyddet för sekretessbelagda uppgifter vid kommunikation mellan sjuk­vården och sökanden på grund av att fängelselagens bestämmelser om granskning av försändelser tillämpats. Det ankommer på myndigheten att se till att båda regelverken – som är centrala för myndighetens verksamhet – kan tillämpas samtidigt på ett korrekt sätt av verksamhetens olika grenar. Det har myndig­heten inte gjort och förtjänar kritik för det.

Av Kriminalvårdens yttrande framgår att anstalten ska vidta åtgärder för att se till att liknande händelser inte inträffar igen. Justitiekanslern utgår från att sådana åtgärder numera vidtagits.