Diarienr: 2021/5112 / Beslutsdatum: 16 mar 2022

Skadeståndsanspråk mot staten med hänvisning till tillväxtverkets handläggning av ett ärende rörande kortidsstöd

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår anspråket.

Ärendet

Bakgrund

AA AB (bolaget) ansökte den 30 september 2020 om korttidsstöd enligt lagen (2013:948) om stöd vid korttidsarbete för perioden den 1 september – 31 december 2020. Tillväxtverket avslog ansökan den 20 november 2020. Sedan bolaget överklagat beslutet återförvisade förvaltningsrätten den 11 mars 2021 ärendet till Tillväxtverket för förnyad handläggning. Tillväxtverket meddelade den 26 oktober 2021 ett nytt beslut i det återförvisade ärendet. Bolaget har överklagat det beslutet.

Anspråket

Bolaget har begärt skadestånd av staten med 100 000 kr på den grunden att Tillväxtverket genom långsam handläggning av det återförvisade ärendet har orsakat sökanden skada uppgående till det begärda beloppet. Skadan består av kostnader för banklån och rättegångskostnader hos Tillväxtverket och förvaltningsrätten.

Tillväxtverket har avstyrkt anspråket.

Bolaget har lämnat synpunkter på Tillväxtverkets yttrande.

Justitiekanslerns bedömning

Skadeståndsrättsliga utgångspunkter

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ska staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller för­sum­mel­se vid myndig­hets­utövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Tillväxtverkets handläggning av och beslut i ärenden om korttidsstöd är en sådan verksamhet.

Staten bär inte något strikt skadeståndsansvar för ofullkomligheter i den statliga verksamheten. Liksom övriga regler i skadeståndslagen innebär 3 kap. 2 § ett ansvar för styrkt vållande. Bedömningen av om en myndighet har varit oaktsam ska vara objektiv. Vid den bedömningen är det av stor vikt vad för slags regel, norm eller princip som har åsidosatts, vad dess normskydd omfattar och vilka risker felet eller försummelsen innebär.

Att det har förekommit något som i och för sig kan vara skadeståndsgrundande är inte tillräckligt för att ersättning ska utges. Det krävs också att det inträffade har orsakat skada för den enskilde. Det är den som begär ersättning som ska bevisa skadan och dess omfattning. 

Bedömningen i det här fallet

Har Tillväxtverket agerat oaktsamt?

Bolaget har ifrågasatt handläggningstiden hos Tillväxtverket efter det att ärendet återförvisades dit. Av handlingarna framgår att Tillväxtverket fattade sitt beslut drygt sju månader efter det att ärendet hade återförvisats till verket. Den första handläggningsåtgärden vidtogs den 9 september 2021, dvs. knappt sex månader efter återförvisningen, då bolaget ombads komplettera sin ansökan.

Frågan är om handläggningstiden efter återförvisningen är så lång att det är fråga om fel eller försummelse enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Denna fråga bör prövas i två steg (se Justitiekanslerns beslut den 19 maj 2017 dnr 2016/7552). Till att börja med måste det prövas om ett dröjsmål över huvud taget kan anses föreligga. Om så är fallet, ska det sedan prövas om dröjsmålet kan kvali­ficeras som oaktsamt (jfr bl.a. prop. 1989/90:42 s. 16 och Bertil Bengtsson, Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen, 1990, s. 73 f.).

Oacceptabla dröjsmål i handläggningen av ett ärende kan vara att bedöma som fel eller försummelse i skadeståndslagens mening. När – som i detta fall – det inte finns någon föreskriven frist för ett ärendes avgörande, krävs det dock i allmänhet en betydande försening för att ett dröjsmål över huvud taget ska anses föreligga (se prop. 1989/90:42 s. 16). Vid bedömningen av om ett konstaterat dröjsmål innebär att fel eller försummelse föreligger är det väsentligt vad allmänheten rimligen kan kräva av myndighetens handläggning; om beslutet i ett ärende har stor inverkan på den enskildes personliga eller ekonomiska förhållanden har den enskilde normalt anledning att ställa högre krav på snabbhet vid handläggningen. Beror förseningen på en oförsvarligt långsam arbetstakt, en påtagligt bristfällig organisation eller en klar felbedömning av vilka ärenden som bör ges förtur, bör staten svara för den uppkomna skadan (se prop. 1989/90:42, s. 16). Vidare kan skadeståndsskyldighet föreligga när det har förekommit längre perioder då hanteringen, utan att sökanden kan lastas för det, har präglats av inaktivitet (se Justitiekanslerns beslut den 13 december 2018 dnr 2018/283 och jfr rättsfallet NJA 2005 s. 462).

Det aktuella ärendet avser s.k. korttidsstöd. Stödet är avsett att under en begränsad tid hjälpa arbetsgivare som på grund av tillfälliga och allvarliga ekonomiska svårigheter behöver permittera personal. Som Riksdagens Ombudsmän (JO) har uttalat är detta ekonomiska stödåtgärder som många gånger är av stor betydelse för de aktuella företagen (se JO:s beslut den 9 september 2021 dnr 7165-2020 och 7242-2020 och JO:s beslut den 19 november 2021 dnr 9679-2020, 441-2021 och 2652-2021). Det är därför av vikt att handläggningen av ärendena inte drar ut på tiden.

Det finns ingen tumregel om vad som utgör en skälig handläggningstid för dessa ärenden, utan bedömningen av om det föreligger dröjsmål måste göras med utgångspunkt i förhållandena i det enskilda fallet med beaktande av bl.a. ärendets art och omfattning samt frågans komplexitet. JO har i sin tillsyn ansett att det i dessa typer av ärenden inte är acceptabelt med en handläggningstid om flera månader, om det inte finns särskilda omständigheter som i ett enskilt fall motiverar en längre handläggningstid. I de aktuella besluten kritiserade JO en handläggningstid om fyra månader respektive sex månader. I förvaltningsrättslig praxis finns det exempel på fall avseende korttidsstöd där en handläggningstid om sex, sju månader har bedömts utgöra dröjsmål enligt 12 § förvaltningslagen (2017:900) (se Förvaltningsrätten i Stockholms dom den 2 november 2021 i mål nr 30721-21 och Förvaltningsrätten i Stockholms dom den 13 augusti 2021 i mål nr 24121-21).

Justitiekanslern konstaterar i det här fallet att handläggningstiden efter återförvisningen uppgår till drygt sju månader. Sökanden har såvitt framkommit inte fördröjt ärendets avgörande. Det som har kommit fram i denna del kan enligt Justitiekanslern inte motivera en så lång handläggningstid. Det föreligger därför dröjsmål.

Frågan är då om dröjsmålet kan anses innefatta fel eller försummelse, dvs. om det kan kvalificeras som oaktsamt.

Tillväxtverket har i sitt yttrande av den 8 oktober 2021 angett att myndigheten inte har agerat oaktsamt och framhållit bl.a. följande. Nästan 100 000 företag har erhållit korttidsstöd sedan mars 2020, vilket är en enormt stor ökning av antalet stödärenden jämfört med tiden innan korttidsstödet infördes. Enbart under november och december 2020 överklagades drygt 3 700 stycket beslut om korttidsstöd. I Tillväxtverkets ordinarie verksamhet, d.v.s. exklusive korttidsstödet, uppgår antal överklaganden normalt till ett 20-tal per år. Under 2021 har ca 700 ärenden återförvisats för ny prövning och ökningen av antalet överklagade och återförvisade ärenden har blivit hundratals gånger större än vad som gällt före införandet av korttidsstödet. För att kunna hantera det stora antalet återförvisade ärenden har verket behövt omorganisera sin handläggning. Till följd av det snabba införandet av korttidsstödet i mars 2020 med anledning av coronapandemin har Tillväxtverket tillagt att man även behövt bygga upp ett arbetssätt och systemtekniska lösningar parallellt med handläggningen av stödärendena. Myndigheten har sedan införandet av stödet tredubblat sin personalstyrka för att hantera den stora ärendetillströmningen.

Grunden till svårigheterna att handlägga stödärendena skyndsamt tycks alltså vara en ovanligt stor arbetsbörda och bristande resurser. Som verket framhållit har det i den juridiska litteraturen framförts att detta är omständigheter som talar emot skadeståndsansvar för staten vid konstaterade dröjsmål (se Bertil Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning I, s. 281 ff. och Bertil Bengtsson, Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen, s. 74 f.). Ett sådant synsätt har även förutsatts i bl.a. 1990 års motiv till skadeståndslagen (se prop. 1989/ 90:42 s. 16).

Utrymmet för ansvarsfrihet med hänvisning till bristande statsanslag får dock enligt nuvarande praxis anses mycket begränsat (se bl.a. rättsfallet NJA 2005 s. 462 och Justitiekanslerns beslut den 19 maj 2017 dnr 2016/7552). Den avgörande frågan för vållandebedömning är nämligen vad enskilda rimligen kan begära från myndigheternas sida i en viss situation snarare än vilka anslag den aktuella myndigheten har fått för sitt uppdrag.

Enligt Justitiekanslern kan enskilda med fog förvänta sig att ansökningar om korttidsstöd handläggs utan oskäligt dröjsmål med hänsyn till ärendenas ekonomiska betydelse. Det gäller även i en särpräglad situation som coronapandemin. Även i ett sådant läge måste enskilda givetvis kunna ställa legitima anspråk på att dess ärende handläggs effektivt. Utfallet av Justitiekanslerns vållandebedömning avseende Migrationsverkets handläggningstider till följd av 2015 års flyktingmottagande ger inte stöd för någon annan slutsats (se Justitiekanslerns beslut den 19 maj 2017 dnr 2016/7552).

Samtidigt kan en nyanserad och verklighetsförankrad vållandebedömning inte bortse från att Tillväxtverkets arbetsbelastning – till följd av den stora mängden ansökningar om korttidsstöd under pandemin – har varit exceptionell och att en betydande förändring av verkets verksamhet har genomförts med kort framförhållning. Det är ofrånkomligt att handläggningstiden, i vart fall i en inledande fas, vid sådana förhållanden är något längre än vad som annars framstår som motiverat utifrån ärendenas art och komplexitet. Enligt Justitiekanslern kan dock dessa förhållanden inte försvara att Tillväxtverket i det här fallet har dröjt sex månader med att över huvud taget handlägga det återförvisade ärendet (jfr prop. 2016/17: 180 s. 108.). Mot den bakgrunden får dröjsmålet med handläggningen av bolagets ansökan om korttidsstöd anses utgöra försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen.

Har den långsamma handläggningen orsakat sökanden skada?

Det ankommer på bolaget att styrka att det har lidit skada till följd av tidsutdräkten. Det saknas i ärendet underlag för bedömningen att bolaget har åsamkats någon skada. Det saknas vidare förutsättningar att uppskatta den angivna skadan till ett skäligt belopp (jfr 35 kap. 5 § rättegångsbalken). Bolagets ersättningskrav ska därför avslås.