Justitiekanslern - 2019/2192

Diarienr: 2019/2192 / Beslutsdatum: 23 jun 2021

Justitiekanslern gör vissa uttalanden om vad en myndighet som tar emot ett skadeståndsanspråk mot staten bör iaktta

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern tillerkänner AA ersättning med 275 844 kr samt ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från den 16 november 2018 till dess betalning sker.

Justitiekanslern tillerkänner AA ersättning för ombudskostnad i skaderegleringsärendet med 51 655 kr.

Lantmäteriet ansvarar för att ersättningen enligt punkterna 1 och 2 betalas ut till AA.

Justitiekanslern tillerkänner BB ersättning med 275 629 kr samt ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från den 16 november 2018 till dess betalning sker.

Justitiekanslern tillerkänner BB ersättning för ombudskostnad i skaderegleringsärendet med 51 655 kr.

Lantmäteriet ansvarar för att ersättningen enligt punkterna 4 och 5 betalas ut till BB.

Justitiekanslern avslår CC:s anspråk.

Justitiekanslern gör vissa uttalanden avseende vad en myndighet som tar emot ett skadeståndsanspråk mot staten bör iaktta.

Ärendet

Bakgrund

AA och BB är syskon (syskonen) och äger med hälften var fastigheten Örnsköldsvik X 4:9 i X by. Fastigheten har tidigare ägt del i en bysamfälld mark som tillhörde X by och som ursprungligen kom till genom sjösänkning av Y-sjön. När laga skifte förrättades för X skifteslag år 1883 avsattes den aktuella marken som bysamfälld för att vara ängsmark och sjöfoderslått (dvs. ett vattenområde utanför ängsmarken där foder till djuren skördades genom slåtter av växter i vattnet).

År 1889 blev det samfällda strandområdet föremål för en förrättning med avsikt att skifta området mellan de delägande fastigheterna. Under förrättningen förekom uppenbarligen viss osämja mellan delägarna. Vid ett par inledande sammanträden vägrade således tre av fem delägare att skriva under de dåvarande delningsförslagen. Vid det första tillfället antecknade förrättningslantmätaren att dessa tre delägare vägrade skriva på utan att peka på något konkret fel med delningsgrunden och andra gången att de vägrade utan att uppge någon annan orsak än missnöje. Ett slutligt förslag lades sedan fram (1889 års förslag), men inte heller det skrevs under av de tre delägare som inte hade skrivit under de första två förslagen (fyra av fem delägare var närvarande vid det aktuella mötet) och förrättningslantmätaren antecknade att någon överenskommelse inte träffades. Förrättningslantmätaren beslutade ändå att gå vidare med utstakning av markområdena enligt förslaget och förklarade förrättningen avslutad, återigen med bara två av fem delägare som undertecknade protokollet. Lantmätaren gick sedan också vidare till domstol och begärde fastställelse av förrättningen. Domstolen beslutade i ett utslag 1890 att förrättningen inte lagligen kunde äga rum utan att närmare förklara varför. Marken delades därför aldrig upp mellan fastigheterna, utan fortsatte att vara samfälld egendom.

1889 års förslag respekterades dock av delägarna, åtminstone i huvudsak. Fråga har därför uppkommit om området ska anses ha varit sämjedelat, dvs. uppdelat mellan delägarna genom privat fastighetsbildning. I den s.k. Ekonomiska kartan, som tidigare utgavs av staten, har det aktuella området år 1962 en markering med fastighetsbeteckningar som enligt teckenförklaringen bl.a. kan innebära att beteckningen avser sämjedelade lotter. Ekonomiska kartan har dock ingen rättsverkan. För att en sämjedelning som gjorts under äldre tid (före den 1 juli 1962 – efter detta datum tillåts inte sämjedelning alls) ska ha rättslig verkan krävs att den legaliseras. Vid en legalisering prövas bl.a. om ett giltigt avtal om privat jorddelning föreligger, dvs. i första hand om samtliga parter i den påstådda överenskommelsen varit överens.

Fastigheten X 4:9 tillkom 1984 genom en sammanläggning av fastigheterna X 2:3 och 4:1, som båda var delägare i bysamfälligheten. Sammanläggningen utfördes av dåvarande Fastighetsbildningsmyndigheten. Vid förrättningen ritades felaktigt en viss del av det sjösänkta området (det tvistiga området) på förrättningskartan (1984 års karta) in såsom ingående i de två fastigheter som skulle sammanläggas. Gränserna som ritades in inom det sjösänkta området följde 1962 års ekonomiska karta men överensstämde inte helt med 1889 års förslag. Det som avvek var gränsen mellan X 4:9 och en grannfastighet som också var delägare i samfälligheten (grannfastigheten). I förhållande till 1889 års förslag tillfördes X 4:9 enligt 1984 års karta något mer mark än grannfastigheten (det avvikande området). Det avvikande områdets areal har av Mark- och miljödomstolen vid Umeå tingsrätt (MMD) 2014 uppskattats till 1 170 kvm, medan Lantmäteriet 2015 uppskattade arealen till 1 800 kvm.

Eftersom den eventuella sämjedelningen inte hade legaliserats och ingen fastighetsreglering gjordes mellan samfälligheten och någon av fastigheterna X 2:3, 4:1 eller 4:9 i samband med förrättningen 1984, innebar denna inte att det tvistiga området överfördes till X 4:9. I den s.k. registerkartan, som visar fastighetsindelningen i landet, kom det tvistiga området ändå att efter sammanläggningen felaktigt visas såsom tillhörande X 4:9, trots att området i själva verket fortfarande var samfällt. Registerkartan har dock ingen rättsverkan.

Under 2008 beslutade bysamfälligheten att dela upp alla samfälligheter, bl.a. den samfällda sjösänkningsmarken, mellan medlemmarna och skrev i ett protokoll att detta skulle ske ”enligt ägoindelningen”. Det har senare framkommit att olika delägare i samfälligheten hade skilda uppfattningar om vad denna hänvisning betydde. Inte minst har syskonen och ägarna av grannfastigheten (grannarna) visat sig ha olika uppfattning om var gränsen mellan deras fastigheters respektive del av den samfällda sjösänkningsmarken inom det tvistiga området skulle gå.

Några av delägarna i samfälligheten ansökte 2009 hos Lantmäteriet om borttagande av ett antal samfälligheter inom X by. Alla delägare utom grannarna träffade – inför den fastighetsreglering som krävdes för detta ändamål – överenskommelse om marköverföringar som skulle ske när den samfällda marken delades upp. Överenskommelsen innehöll dock inte någon överföring av mark inom det tvistiga området. Grannarna skrev inte under överenskommelsen. De påpekade i stället vid ett möte som hölls inom ramen för lantmäteriförrättningen att gränsen mellan deras och syskonens del av det sjösänkta området borde gå på en annan plats än enligt 1889 års förslag. Förrättningslantmätaren antecknade grannarnas ståndpunkt, men skrev även i protokollet från mötet att sakägarna yrkade legalisering av sämjedelning enligt 1889 års förslag samt att delägarna (trots att förslaget aldrig fastställdes) nyttjat områdena enligt fördelningen 1889.

Lantmäteriförrättningen som inleddes 2009 avslutades med att Lantmäteriet 2010 beslutade att legalisera den sjösänkta marken med hänvisning till att sämjedelning skett (2010 års beslut). Dock omfattades inte det tvistiga området (som enligt 1984 års karta redan tillhörde X 4:9 och som inte heller omfattades av överenskommelsen om fastighetsreglering). I 2010 års beslut nämndes 1889 års förslag som en utgångspunkt för hur olika områden av den sjösänkta marken hävdats enligt sämjedelningen. Vad gällde grannarnas begäran om att gränsen skulle dras på ett annat ställe än den föreslagna, skrev Lantmäteriet att en sådan gräns skulle gå på mark tillhörande X 4:9, vilket visar att Lantmäteriet uppfattade det som att gränserna för X 4:9 var de som framgick av 1984 års karta. Grannarnas begäran godtogs inte av Lantmäteriet med hänvisning till att gränsen (enligt 1984 års karta) överensstämde med den gräns mellan fastigheterna som hävdats vid sämjedelningen.

2010 års beslut vann laga kraft. Fastighetsreglering skedde också i enlighet med beslutet under 2011 och även denna vann laga kraft. Resultatet av beslutet om legalisering och fastighetsregleringen i den del som avsåg det sjösänkta strandområdet blev att detta legaliserades för övriga fastighetsägare i X by och tillfördes deras fastigheter. Det tvistiga området ner mot vattnet utanför syskonens fastighet förblev emellertid fortsatt samfällt.

Under 2011 ansökte syskonen om fastighetsbestämning hos Örnsköldsviks kommunala lantmäterimyndighet. Myndigheten fastighetsbestämde 2013 gränserna mellan X 4:9 och två grannfastigheter, varav grannfastigheten var den ena, med 2010 års förrättning som grund (2013 års beslut).

Grannarna överklagade 2013 års beslut i den del som gällde gränsen mellan X 4:9 och grannfastigheten inom det sjösänkta området och begärde att en större del av detta område än enligt fastighetsbestämningsbeslutet skulle föras till deras fastighet. I ett beslut den 7 mars 2014 upphävde MMD beslutet så vitt det gällde denna gräns och återförvisade ärendet till den kommunala lantmäterimyndigheten. I sitt beslut konstaterade domstolen att fastighetsbestämningen inte hade skett mot rätt fastighet eller med rätt krets av berörda sakägare eftersom det område som i registerkartan felaktigt hade förts till X 4:9 egentligen fortfarande var bysamfällt. Domstolen konstaterade också att någon legalisering av sämjedelning inte hade skett i denna del.

Efter återförvisningen avvisade den kommunala lantmäterimyndigheten i april 2014 syskonens ansökan om fastighetsbestämning med hänvisning till att legalisering av sämjedelningen måste prövas efter en ny ansökan i en separat lantmäteriförrättning. I övrig del, som avsåg fastighetsbestämning mot resterande del av grannfastigheten och den ytterligare fastigheten, vann den kommunala myndighetens fastighetsbestämningsbeslut laga kraft.

Grannarna ansökte därefter 2014 om fastighetsreglering med begäran om en marköverföring från X 4:9 till grannarnas fastighet. Marköverföringen avsåg en del av det sjösänkta området som hade ritats in såsom tillhörande X 4:9 i 1984 års karta, men som grannarna ansåg rätteligen borde tillföras deras fastighet. Lantmäteriet kom fram till att myndigheten innan ansökan kunde prövas måste klarlägga vilken fastighet det område som överföringen avsåg tillhörde. Lantmäteriet tog därför initiativ till en fastighetsbestämning för att klargöra denna fråga. I ett beslut den 8 maj 2015 kom Lantmäteriet fram till att det aktuella området var samfällt för X skifteslag. Lantmäteriet tog inte ut några förrättningskostnader för denna förrättning eftersom den skett på myndighetens eget initiativ. Beslutet vann laga kraft.

Grannarnas ansökan om fastighetsreglering och överföring av mark kvarstod därefter. Syskonen begärde också under 2015 i sin tur i ärendet att sämjedelningen skulle legaliseras på så sätt att hela det tvistiga området tillfördes X 4:9. De hänvisade både till delningen 1889 och till överenskommelsen mellan sakägarna 2008.

I ett beslut den 10 november 2015 angav Lantmäteriet att det tvistiga området legaliserades med det aldrig fastställda skiftet från 1889 som grund (2015 års beslut). Samtidigt som beslutet hade denna innebörd, konstaterade dock myndigheten i skälen till beslutet att det inte av sakägarna hade gått att få någon samstämmig bild av hur den för legalisering aktuella marken hade använts, varken före eller efter 1960-talet. Beslutet avvek från 1984 års karta på så sätt att det i stället helt följde 1889 års förslag, vilket innebar att 92 % av det tvistiga området kom att tillföras X 4:9 med en areal uppgående till 23 230 kvm och 8 % (det avvikande området) grannfastigheten. Förrättningskostnaderna fördelades i enlighet med dessa procenttal. Grannarna överklagade inte beslutet.

Efter att syskonen överklagat beslutet och bl.a. begärt undanröjande av detta och återförvisning till Lantmäteriet undanröjde MMD i ett beslut den 26 oktober 2016 Lantmäteriets beslut och återförvisade målet för vidare handläggning där. Domstolen konstaterade att det inte gick att avgöra om Lantmäteriets beslut innebar ett beslut om fastighetsreglering, ett beslut om legalisering utan att äganderättsutredning samtidigt hade utförts eller ett beslut om legalisering när äganderättsutredning samtidigt företagits. Beslutet ansågs vara så oklart att domvilla förelåg. Enligt domstolen var det tydligt att äganderätten till delningsegendomen var oviss. Lantmäteriet borde därför ha beslutat om äganderättsutredning eller utrett äganderättsförhållandena på något annat sätt. Vardera part fick enligt beslutet stå sin rättegångskostnad.

Även besluten om förrättningskostnaderna upphävdes senare i ett separat ärende och frågan om kostnaderna återförvisades till Lantmäteriet. I ett beslut den 29 mars 2017 (se nästa stycke) angav Lantmäteriet att det inte fanns någon möjlighet att frångå principen om att lantmäteriförrättningar är avgiftsfinansierade och att Lantmäteriet därför hade för avsikt att i vanlig ordning ta betalt för myndighetens kostnader.

Efter återförvisningen beslutade Lantmäteriet den 29 mars 2017 att ställa in förrättningen i den del som avsåg legalisering. Lantmäteriet fann att det inte fanns fog för bedömningen att ett giltigt avtal om sämjedelning hade tillkommit före den 1 juli 1962. Syskonen överklagade beslutet till MMD, som i ett beslut den 24 januari 2018 avslog överklagandet. Sökande överklagade även till Mark- och miljööverdomstolen vid Svea hovrätt, som i ett beslut den 2 maj 2018 inte lämnade prövningstillstånd.

Kvarvarande del av förrättningen fortsatte sedan, dvs. den som gällde grannarnas begäran om fastighetsreglering, varvid syskonen, grannarna och CC (ägare av X 9:1 som också var delägare i bysamfälligheten) träffade en överenskommelse om hur det aktuella strandområdet skulle delas upp. Överenskommelsen gick ut på att det tvistiga området skulle delas upp mellan grannarna och CC på så sätt att grannarna fick det område som de hela tiden hade begärt, bl.a. i sin begäran om fastighetsreglering 2014, och CC resterande del. I stället för att få en del av det tvistiga området fick syskonen en del av den sjösänkta mark som hade legaliserats till CC:s fastighet genom beslutet 2010. Den marken ligger också utanför X 4:9 ner mot sjön, men längre bort från husen på fastigheten än det tvistiga området. Som en del i överenskommelsen skedde alltså ett byte av mark mellan syskonen och CC. Arealen på det område syskonen tilldelades genom överenskommelsen var 17 324 kvm, arealen på CC:s område 19 942 kvm.

Genom ett förrättningsbeslut av Lantmäteriet den 6 februari 2019 (2019 års beslut) upplöstes samfälligheten och mark överfördes genom fastighetsreglering i enlighet med den nämnda överenskommelsen. Beslutet vann laga kraft. Syskonen och CC fakturerades vissa förrättningskostnader avseende hela ärendets handläggning från grannarnas ansökan om fastighetsreglering 2014 till att ärendet slutligt avgjorts efter två omgångar av domstolsprövning. Syskonen och CC har bestritt att de är skyldiga att betala de aktuella kostnaderna och inte heller betalat dem. Lantmäteriet har beviljat anstånd med att betala fakturorna.

Anspråken m.m.

AA har begärt skadestånd av staten med 498 163 kr och 50 öre på den grunden att 2010 års beslut innefattat skadeståndsgrundande fel. Såsom Justitiekanslern uppfattar hennes yrkande har hon även begärt ränta på beloppet enligt 2 § räntelagen. Av beloppet avser 371 370 kr och 50 öre kostnader för ombud och sakkunniga i lantmäteriförrättningarna och efterföljande domstolsprocesser, 62 500 kr för värdeminskning på fastigheten X 4:9, 15 122 kr resekostnader och 49 411 kr förrättningskostnader.

AA har också begärt ersättning för ombudskostnader i skaderegleringsärendet med totalt 142 090 kr och 50 öre. Såsom Justitiekanslern uppfattar hennes yrkande har hon även begärt ränta på beloppet enligt 2 § räntelagen.

BB har begärt skadestånd av staten med 498 162 kr och 50 öre på den grunden att 2010 års beslut innefattat skadeståndsgrundande fel. Såsom Justitiekanslern uppfattar hans yrkande har han även begärt ränta på beloppet enligt 2 § räntelagen. Av beloppet avser 371 370 kr och 50 öre kostnader för ombud och sakkunniga i lantmäteriförrättningarna och efterföljande domstolsprocesser, 62 500 kr värdeminskning på fastigheten X 4:9, 15 122 kr resekostnader och 49 410 kr förrättningskostnader.

BB har också begärt ersättning för ombudskostnader i skaderegleringsärendet med totalt 142 090 kr och 50 öre. Såsom Justitiekanslern uppfattar hans yrkande har han även begärt ränta på beloppet enligt 2 § räntelagen.

CC har begärt skadestånd av staten med 24 556 kr samt inte specificerad ränta på beloppet på den grunden att 2010 års beslut innefattat skadeståndsgrundande fel. Beloppet avser förrättningskostnad.

Syskonen har också, utöver de fel som påstås ha förekommit i 2010 års beslut, påtalat tidigare och senare fel i Lantmäteriets handläggning.

Lantmäteriet har lämnat över anspråken till Justitiekanslern. Myndigheten har yttrat sig över anspråken.

Syskonen har tidigare vänt sig med ett skadeståndsanspråk mot Örnskölds-viks kommun avseende fastighetsbestämningsärendet som prövades där 2013 och 2014. Den 2 februari 2015 svarade kommunen på kravet med ett brev där kommunen angav att ärendet skulle beredas och överlämnas till kommunens jurister för ställningstagande. I brevsvaret pekade kommunen på att syskonens skrivelse även innehöll krav mot staten och att prövningen hos kommunen och staten borde samordnas. Som Justitiekanslern uppfattar det – utifrån vad syskonen uppgett i skaderegleringsärendet här – har kommunen inte slutligt tagit ställning till skadeståndsanspråket eller i vart fall inte lämnat något partsbesked.

Justitiekanslerns allmänna bedömning av skadeståndsanspråket

Rättsliga utgångspunkter

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ska staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Lantmäteriets handläggning av och beslut i ärenden rörande legalisering av sämjedelning är sådan verksamhet.

Staten bär inte något strikt skadeståndsansvar för ofullkomligheter i den statliga verksamheten. Liksom övriga regler i skadeståndslagen innebär 3 kap. 2 § ett ansvar för styrkt vållande. Bedömningen av om en myndighet har varit oaktsam ska vara objektiv. Vid den bedömningen är det av stor vikt vad för slags regel, norm eller princip som har åsidosatts, vad dess normskydd omfattar och vilka risker felet eller försummelsen innebär. Det är inte tillräckligt att en domstol eller annan myndighet har gjort en bedömning av en rätts- eller bevisfråga som kan ifrågasättas eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för olika bedömningar. I regel är det endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar som kan anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. En helhetsbedömning ska göras. (Jfr bl.a. rättsfallen NJA 1994 s. 194 och 654, NJA 2003 s. 285, NJA 2007 s. 862 samt NJA 2013 s. 842 och 1210.)

Att det har förekommit något som i och för sig kan vara skadeståndsgrundande är inte tillräckligt för att ersättning ska utges. Det krävs också att det inträffade har orsakat skada för den enskilde. Det är den som begär ersättning som ska styrka skadan och dess omfattning.

Av allmänna skadeståndsrättsliga principer följer att den skadelidande, för att vara bibehållen sin rätt till ersättning, är skyldig att vidta rimliga åtgärder för att begränsa sin skada.

2010 års beslut var skadeståndsgrundande

Den här aktuella delen av det ärende som avslutades med 2010 års beslut rörde legalisering av sämjedelning. Lantmäteriet har i sådana ärenden en viss särskilt reglerad utredningsskyldighet. Myndigheten ska således i behövlig omfattning utreda äganderätts- och inskrivningsförhållandena i egendomen (20 § lagen [1971:1037] om äganderättsutredning och legalisering). Utredningen ska ha till ändamål att möjliggöra en bedömning av delningens innebörd och om delningen är sådan att den kan legaliseras (se prop. 1971:180 s. 55 och 86). För att legalisering ska vara möjlig måste Lantmäteriet kunna konstatera att det förekommit en giltig sämjedelning och att någon fastighetsbildning inte behövs (17 § och 9 § andra stycket lagen).

Justitiekanslern konstaterar att Lantmäteriet har brustit i utredningsskyldigheten vid handläggningen av legaliseringsärendet. Lantmäteriet accepterade således utan några mer ingående undersökningar delägarnas påstående om att en sämjedelning skett, utan att i beslutet besvara frågorna om när sämjedelningsavtalet ingicks och vad det innehöll. Trots att 2010 års beslut utgick från 1889 års förslag som en grund för sämjedelningen, avfärdade Lantmäteriet grannarnas begäran om att gränsen mot syskonen skulle justeras. Lantmäteriet hänvisade i det avseendet i stället till en gränsdragning mellan syskonen och grannarna som inte överensstämde med 1889 års förslag. Detta talar för att Lantmäteriet inte tillräckligt noggrant hade satt sig in i 1889 års förslag. Grannarnas begäran om gränsjustering antydde också att det inte fanns en samstämmig bild av vad sämjedelningen innebar eller hur marken hade hävdats inom det tvistiga området. De nu anförda omständigheterna borde ha fått Lantmäteriet att fördjupa utredningen om vad ett eventuellt sämjedelningsavtal innehöll i denna del.

Att brister förekommit i den utredning som låg till grund för beslutet om legalisering innebär emellertid inte med nödvändighet att utgången i sak innefattat ett skadeståndsgrundande fel. Det förhållandet att Lantmäteriet och domstolarna senare konstaterat att det inte fanns fog för bedömningen att ett giltigt avtal om sämjedelning ingåtts, innebär inte heller att motsatt slutsats är vårdslös. Prövningen av om ett giltigt sämjedelningsavtal ingåtts innefattar svåra bevisfrågor, vilket visar sig inte minst genom hur mycket parterna argumenterat kring bevisningen i de underliggande ärendena. När MMD prövade frågan om legalisering 2018 förelåg en omfattande utredning inför domstolen om den påstådda sämjedelningen. Om utgångspunkten är att Lantmäteriet borde ha hämtat in en något mindre omfattande men ändå tillräcklig utredning inför 2010 års beslut, står det klart att det låg inom myndighetens bedömningsmarginal att komma fram till att ett giltigt avtal om sämjedelning hade ingåtts. Åtgärden att legalisera samfällighetens sjösänkta mark genom 2010 års beslut innefattade alltså inte något skadeståndsgrundande fel.

I en annan del innefattar emellertid 2010 års förrättning ett skadeståndsgrundande fel. Under förrättningen utgick Lantmäteriet ifrån att det tvistiga området redan tillhörde syskonens fastighet. Det var i denna del inte fråga om någon bedömning, utan om ett förbiseende eller en felaktig tolkning av förrättningen 1984 alternativt av den rättsliga betydelsen av uppgifter i registerkartan. Om myndigheten hade undersökt orsaken till kartornas uppgift om att viss del av det sjösänkta området redan tillhörde syskonens fastighet och korrekt analyserat den rättsliga betydelsen av den förrättning som skedde när 1984 års karta togs fram, hade det således stått klart för myndigheten att ingen överföring av mark från samhälligheten hade skett 1984 och att därför även sjösänkningsmarken inom det tvistiga området fortfarande var samfälld. Vid en korrekt handläggning borde även det tvistiga området ha blivit föremål för den begärda förrättningen, vars syfte var att dela upp samfälligheten och vad gäller den sjösänkta marken legalisera denna enligt den påstådda sämjedelningen.

En annan fråga som inställer sig är vad en korrekt handläggning hade utmynnat i, dvs. om det finns ett orsakssamband mellan felet och de påstådda skadorna.

Utgångspunkter för orsakssambandet – det hypotetiska förloppet

Skadeståndet syftar till att försätta den skadelidande i den situation som denne skulle ha befunnit sig i om den skadeståndsgrundande handlingen inte hade förekommit. När man ska bestämma en ren förmögenhetsskada vid oriktig myndighetsutövning innebär detta att den verkliga händelseutvecklingen måste jämföras med det tänkta förlopp som den enskilde hade haft anledning att räkna med efter ett riktigt beslut eller en korrekt handläggning – det s.k. hypotetiska förloppet (se bl.a. Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning II, 1978, s. 78 ff. och NJA 2010 s. 8). Justitiekanslern har redan konstaterat att Lantmäteriet haft utrymme för slutsatsen att ett giltigt avtal om sämjedelning förekommit. Det är alltså en grundläggande utgångspunkt för det hypotetiska förloppet. Vid en korrekt handläggning hade Lantmäteriet dock även haft att ta ställning till hur det tvistiga området skulle legaliseras. Frågan som inställer sig är om det i ett hypotetiskt förlopp alls hade varit möjligt att legalisera samfällighetens mark inom det tvistiga området med ett avtal om sämjedelning som grund. Justitiekanslern gör i denna del följande bedömning.

Även om MMD i beslutet 2016 ansåg det tydligt att äganderätten till det tvistiga området var oviss, utesluter inte detta att Lantmäteriet hade haft utrymme att komma fram till att det var bevisat att ett sämjedelningsavtal förelegat med ett visst, bestämt innehåll även avseende gränserna inom det tvistiga området. Myndigheten hade således utan att göra staten skadeståndsskyldig haft möjlighet att – med eller utan äganderättsutredning – komma fram till att det fanns ett sämjedelningsavtal som kunde läggas till grund för legalisering. När Justitiekanslern bedömer vad som hade varit det mest sannolika, hypotetiska förloppet, bör därför antagandet vara att beslutet då hade innefattat en legalisering av all samfällighetens sjösänkta mark.

Eftersom 2010 års beslut hänvisade till 1889 års förslag, är det också rimligt att anta att en legalisering av hela samfällighetens sjösänkta mark skulle ha skett med detta förslag som grund även avseende det tvistiga området. Det framstår som oklart på vad Lantmäteriet byggde sitt påstående i beslutet om att gränsen enligt 1984 års karta varit den som hävdats enligt sämjedelningen. Orsakssambandsprövningen bör utgå ifrån att det mest sannolika hypotetiska förloppet är att uppdelningen vid en fullständig legalisering hade blivit den som senare gjordes genom 2015 års beslut och som helt följde gränserna i 1889 års förslag, dvs. att 92 % av det tvistiga området skulle ha tillförts X 4:9 och 8 % (det avvikande området) grannfastigheten.

Nästa svåra fråga blir hur man då ska se på det förhållandet att ett beslut med detta innehåll faktiskt har förekommit i form av 2015 års beslut, att syskonen överklagade detta beslut, att beslutet undanröjdes och att slutresultatet sedan blev att en legalisering inte ansågs vara möjlig. Eftersom den första utgångspunkten för det hypotetiska förloppet är att det låg inom bedömningsmarginalen att genomföra en legalisering, måste dock även det fortsatta hypotetiska förloppet bygga på denna utgångspunkt. Om ett komplett legaliseringsbeslut som tillkommit efter en korrekt handläggning mer tydligt hade redovisat vad Lantmäteriet funnit styrkt om sämjedelningsavtalets innehåll, eventuellt kompletterat med en äganderättsutredning, framstår det också som mindre sannolikt att ärendet hade återförvisats. Ett förlopp utan återförvisning och där möjligheten att besluta om legalisering hade stått sig i MMD blir också till fördel för syskonen, eftersom mer av deras kostnader då måste anses onödiga som en följd av det skadeståndsgrundande felet 2010. Inom det rimligas marginaler framstår ett sådant scenario som det för syskonen mest fördelaktiga.

Vid bedömningen av orsakssambandet utgår Justitiekanslern dock ifrån att syskonen hade varit missnöjda med 2010 års beslut vid en korrekt handläggning på samma sätt som de var missnöjda med 2015 års beslut. Med tanke på det svaga underlaget för påståendet om en sämjedelning enligt gränserna i 1984 års karta (bl.a. avvikelsen från 1889 års förslag) framstår det åter som att det mest sannolika scenariot även vid en rimligt generös bedömning är att syskonen inte heller i MMD hade lyckats hävda denna gräns, utan att uppdelningen av det tvistiga området hade stått sig där.

Utgångspunkter avseende kostnadsersättning för ombud och sakkunnig

Syskonen skaffade ombud i det fastighetsbestämningsärende som överklagades till MMD av grannarna i slutet av 2013 och som avslutades med domstolens beslut den 7 mars 2014. Därefter hade syskonen ombud fram till att alla ärenden var slutligt avgjorda. Med hänsyn till ärendenas komplexitet får syskonen anses ha haft fog för beslutet att anlita ombud. De får även anses ha haft anledning att fortsätta ha ombud genom alla förrättningar och processer. När skadan ska bedömas är dock frågan om de hade anlitat ombud även i det hypotetiska förloppet och vilka ombudskostnader som kan anses vara onödiga som en direkt följd av det skadeståndsgrundande felet i 2010 års beslut. Det är endast dessa ombudskostnader som ska ersättas. För att vara ersättningsgilla, krävs det också att ombudskostnaderna varit skäligen påkallade för att ta tillvara syskonens rätt. Samma sak gäller utläggen för sakkunniga.

En första fråga är om syskonen måste antas ha anlitat ombud för att överklaga 2010 års beslut i det hypotetiska förloppet och om de vid ett sådant överklagande hade anlitat sakkunnig för att bevisa den gränsdragning som de menade borde gälla. Med en välvillig tolkning finner Justitiekanslern att så inte hade varit fallet, eftersom den mest komplexa frågan om legaliseringen av sämjedelningen i sig då var avklarad. Utöver skälighetsbedömningen av kostnaderna bör prövningen därför fortsättningsvis begränsas till om respektive efterföljande ärende alls hade förekommit i det hypotetiska förloppet, om det i så fall kan antas att syskonen hade anlitat ombud i ärendet och i vilken utsträckning kostnaderna i så fall varit onödiga till följd av felet.

Justitiekanslerns bedömning av de olika kraven

Kostnader i ärendet rörande fastighetsbestämning under 2013 och 2014

När det gäller ombudskostnaderna i fastighetsbestämningsärendet 2013 och 2014 gör Justitiekanslern följande bedömning. I det hypotetiska förloppet förelåg samma skäl för syskonen att begära fastighetsbestämning som i det verkliga förloppet eftersom ett legaliseringsbeslut inte innebär någon gränsbestämning. Då grannarna nöjde sig med gränserna enligt 2015 års beslut, får dock utgångspunkten vara att de inte hade överklagat fastighetsbestämningsbeslutet i det hypotetiska förloppet. Syskonen hade därför inte heller haft skäl att anlita ombud. Kostnaden för ombud och sakkunnig i fastighetsbestämningsärendet var därför i sin helhet onödiga i det hypotetiska förloppet. Om kostnaderna varit skäligen påkallade ska de alltså ersättas.

Om staten nu ger syskonen skadestånd i denna del kan det finnas risk för att de blir dubbelkompenserade genom att de får ett skadestånd för samma kostnader även av Örnsköldsviks kommun, där skadeståndsärendet fortfarande inte förefaller ha avgjorts. Justitiekanslern skickar därför sitt beslut för kännedom till Örnsköldsviks kommun och bedömer att risken för dubbel kompensation på så sätt kan elimineras.

Totalt uppgick kostnaderna för denna process till 57 475 kr inklusive mervärdesskatt. Av beloppet avsåg 38 280 kr juridisk rådgivning, motsvarande 30 timmars arbete, 7 700 kr ett sakkunnigutlåtande rörande frågan om en eventuell sämjedelning 1889 och 11 495 kr mervärdesskatt.

Kostnaderna för denna process har i första ledet betalats av syskonens försäkringsbolag inom ramen för deras rättskydd. De har begärt ersättning även för försäkringsbolagets kostnad och pekat på att de är återbetalningsskyldiga gentemot sitt försäkringsbolag om de får ersättning för rättegångskostnad av en motpart. I en tidigare skrift (den 17 oktober 2018) har ombuden också påstått att de i denna del begär ersättning för försäkringsbolagets räkning. Någon fullmakt att företräda försäkringsbolaget har dock inte getts in till vare sig Lantmäteriet eller Justitiekanslern och som kraven i detta ärende slutligen har formulerats avser de skadestånd endast till syskonen (dvs. inte i någon del till något försäkringsbolag).

I den utsträckning kostnaderna har betalats av ett försäkringsbolag har syskonen inte lidit någon skada, oavsett vad deras avtal med försäkringsbolaget kan innehålla. De har därför inte rätt till något skadestånd för försäkringsbolagets kostnad.

Syskonen har i denna del begärt ersättning med 8 168 kr vardera, avseende självrisk för deras rättskyddsförsäkring. Kostnaderna ska ersättas.

Kostnader i ärendena rörande fastighetsbestämning respektive legalisering under 2014 och 2015

Förrättningarna som slutligen ledde till 2015 års beslut hade i det hypotetiska förloppet inte alls förekommit, vilket innebär att kostnaderna för dessa förrättningar i sin helhet varit onödiga. Kostnaderna ska alltså ersättas i den mån de varit skäligen påkallade.

Det är svårt att bedöma vad den totala ombudskostnaden i dessa ärenden har varit. Anledningen är att syskonen av sina ombud har fakturerats i samma fakturor för lantmäteriförrättningarna och skaderegleringsärendet hos Lantmäteriet utan att det i efterhand går att urskilja vilken del av arbetet som avser vad. Justitiekanslern har i ärendet här förelagt ombuden att komma in med en specifikation där ombudskostnaderna delas upp på kostnader för lantmäteriförrättningarna och kostnader för skaderegleringen, men ombuden har endast i mer allmänna ordalag angett att totalt 25 % av vad de benämnt som allt deras ”arbete” i ärendet efter en grov uppskattning bedöms avse skaderegleringsärendet. I själva verket avser dock beloppet som använts för uträkningen enligt procentsatsen inte bara arbete, utan inkluderar även ombudens utlägg för resor och boende samt kostnader för sakkunnig i de underliggande ärendena, dvs. kostnader som till sin natur avser lantmäteriförrättningarna och processerna (och som inte kan avse skadeståndet). Den gjorda uppskattningen på 25 % av kostnaderna kan således inte läggas till grund för en slutsats om vilket arbete som lagts på respektive process och därmed inte heller för en bedömning av om kostnaderna varit skäligen påkallade. I stället måste en uppskattning göras faktura för faktura.

En faktura daterad den 3 mars 2015 avser enligt syskonen bara skaderegleringsärendet och kan bortses från här.

Två fakturor daterade den 31 augusti 2015 (nr 20092046 och 20092047) om totalt 50 000 kr exklusive mervärdesskatt för arvode avser enligt följebrev lantmäteriförrättningarna. De innehåller ingen specifikation av det arbete som utförts.

Två ytterligare fakturor daterade den 31 augusti 2015 (nr 20092044 och 20092045) avser tiden från mars 2015 till och med augusti. Arbetet fram till mitten av juni förefaller i huvudsak avse lantmäteriförrättningarna, resterande tid i huvudsak skaderegleringsärendet. I brist på utredning får andelen som avser lantmäteriförrättningarna uppskattas till tre fjärdedelar, vilket innebär 56 637 kr av det fakturerade beloppet om 75 516 kr exklusive mervärdesskatt för arvode. I dessa fakturor fakturerades utöver arvode för juridisk rådgivning även kostnader om totalt 8 400 kr avseende rådgivning med en sakkunnig rörande frågan om fastighetsbestämning.

Två fakturor daterade den 19 maj 2016 avser tiden från september 2015 till och med februari 2016. Fakturorna är denna gång uppdelade så att ett visst belopp (totalt 50 000 kr exklusive mervärdesskatt) avser ärendet om legalisering och resterande belopp skaderegleringsärendet hos Lantmäteriet.

Med denna bedömning av fakturorna uppgick kostnaderna för dessa två lantmäteriförrättningar till 206 296 kr inklusive mervärdesskatt (mervärdesskatten räknas även den här gången in eftersom syskonen påstått att denna varit en kostnad för försäkringsbolaget). Av beloppet avsåg 156 637 kr juridisk rådgivning, 8 400 kr rådgivning med en sakkunnig rörande frågan om fastighetsbestämning och 41 259 kr mervärdesskatt. I två fakturor motsvarar tre fjärdedelar av arbetet 43,5 timmars arbete, i övriga fyra saknas tidsangivelse. Med utgångspunkt i de timkostnader som ombuden specificerat i olika kostnadsräkningar kan det dock konstateras att tiden för juridisk rådgivning motsvarar minst 100 timmars arbete, dvs. över två och en halv arbetsveckor. Den tid som lagts på juridisk rådgivning måste sägas vara omfattande, särskilt mot bakgrund av att ombuden med hänsyn till den tidigare lantmäteriförrättningen bör ha varit inlästa på sakförhållandena och de huvudsakliga rättsfrågorna. Eftersom det enligt nedan inte är aktuellt att bevilja syskonen ersättning fullt ut för ombudskostnaderna ställs dock inte frågan om skäligheten på sin spets.

Syskonen har för dessa förrättningar begärt ersättning med vardera 37 000 kr avseende fakturorna den 19 maj 2016, 25 000 kr avseende två av fakturorna den 31 augusti 2015 (nr 20092046 och 20092047) samt 8 932 kr avseende de två ytterligare fakturorna den 31 augusti 2015 (nr 20092044 och 20092045). De sistnämnda beloppen om 8 932 kr för vardera av syskonen avser självrisk för deras rättsskyddsförsäkring.

Fakturor som avser självrisken har inte getts in. Av en fakturasammanställning daterad den 19 december 2016 framgår dock att självrisken i förhållande till fakturorna den 31 augusti 2015 (nr 20092044 och 20092045) i stället skulle ha varit 8 392 kr, vilket skulle innebära att siffrorna i yrkandet kastats om. Även siffran avseende försäkringsbolagets påstådda kostnad i förhållande till dessa fakturor är felaktigt angiven i yrkandet; endast med beloppen i sammanställningen stämmer totalbeloppen med dem som anges i fakturorna den 31 augusti 2015. Justitiekanslern utgår därför från att beloppen i sammanställningen är korrekta och det som man får utgå från.

När det gäller fakturorna den 19 maj 2016 ska beloppet 25 000 kr, som avser lantmäteriförrättningarna, ersättas för vardera av syskonen. Två av fakturorna den 31 augusti 2015 (nr 20092046 och 20092047) ska också ersättas med 25 000 kr till vardera av syskonen. När det gäller de ytterligare två fakturorna den 31 augusti 2015 (nr 20092044 och 20092045) ska tre fjärdedelar av självrisken på 8 392 kr ersättas, dvs. 6 294 kr för vardera av syskonen.

Syskonen har även begärt ersättning för sitt försäkringsbolags kostnader med visst belopp samt för mervärdesskatt på beloppet. I enlighet med Justitiekanslerns resonemang i det föregående ska deras anspråk avslås i denna del.

Slutligen har syskonen begärt ersättning för två bilresor och en tågresa respektive tre bilresor tur och retur till Örnsköldsvik som gjorts inför och under handläggningen av fastighetsbestämnings- och legaliseringsärendena. Två av resorna har skett i samband med de två möten som hölls under förrättningarna. Justitiekanslern saknar skäl att ifrågasätta att även resan som gjordes i tiden några månader innan ärendet om fastighetsbestämning inleddes varit påkallad.

Ett av mötena under förrättningarna hölls enligt protokollet i Drömme, som i och för sig verkar ligga på ungefär samma avstånd från Stockholm som Örnsköldsvik. Det avstånd som beräkningen baserats på (59 mil mellan Stockholm och Örnsköldsvik) tycks dock inte stämma. Enligt de uppgifter Justitiekanslern hämtat in är det till Örnsköldsvik 55 mil från Saltsjö-Boo, där AA bodde enligt fakturorna, respektive 52 mil från Täby, där BB enligt fakturorna bodde under den aktuella tiden. Milersättningen bör baseras på dessa sträckor. Det innebär att AA har rätt till ersättning med 4 070 kr för de två bilresorna och att BB har rätt till ersättning med 5 772 kr för de tre bilresorna. Kostnaden för AA tågresor (2 106 kr) är styrkt med underlag och ska ersättas.

Syskonen har önskat att resekostnaderna ska fördelas jämnt mellan dem. Det finns dock ingen rättslig grund för en sådan fördelning. De har i stället rätt till ersättning för de kostnader som var och en av dem faktiskt har haft med anledning av det skadeståndsgrundande felet.

Sammanfattningsvis ska kostnaderna i ärendena rörande fastighetsbestämning respektive legalisering under 2014 och 2015 för AA del ersättas med totalt 62 470 kr och för BB:s del med totalt 62 066 kr.

Kostnader för 2015 och 2016 års processer i MMD

Processen om legalisering i MMD under 2015 och 2016 hade i det hypotetiska förloppet inte förekommit, vilket innebär att kostnaderna för denna process i sin helhet varit onödiga. Kostnaderna ska alltså ersättas i den mån de varit skäligen påkallade.

För att få klarhet i vilka kostnaderna varit för denna process krävs återigen en genomgång faktura för faktura.

Två fakturor daterade den 3 mars 2016 anges avse processen i MMD, men i specifikationen nämns flera åtgärder som avser skadeståndsanspråket. I brist på utredning får tiden som avsett tvisten i MMD uppskattas till 27 av 32 timmar, vilket innebär 35 154 kr av det fakturerade beloppet om totalt 41 664 kr exklusive mervärdesskatt för arvode.

Även två fakturor daterade den 31 augusti 2016 (nr 20092435 och 20092436) anges avse processen i MMD. I specifikationen nämns en åtgärd som avser skadeståndsanspråket. Någon tid för arbetet har inte angetts. I brist på utredning får 112 000 kr av arvodet på totalt 114 000 kr exklusive mervärdesskatt uppskattas avse processen i MMD.

Slutligen finns det två fakturor daterade den 2 mars 2017, där ett antal inledande åtgärder avser processen i MMD. I brist på utredning får andelen som avser denna process uppskattas till en fjärdedel, vilket innebär 10 000 kr av det fakturerade beloppet om 40 000 kr exklusive mervärdesskatt för arvode.

Med denna bedömning av fakturorna uppgick kostnaden för processen om legalisering i MMD till 196 443 kr inklusive mervärdesskatt (mervärdesskatten räknas även här in eftersom syskonen påstått att denna varit en kostnad för försäkringsbolaget). Av beloppet avsåg 157 154 kr juridisk rådgivning och 39 289 kr mervärdesskatt. I de första fakturorna motsvarar det relevanta arbetet 27 timmars arbete, i övriga fyra saknas tidsangivelse. Beloppet för juridisk rådgivning motsvarar, åter med utgångspunkt i timkostnader som ombuden angett i andra fakturor, minst 100 timmars arbete, dvs. över två och en halv arbetsveckor. Den tid som lagts på juridisk rådgivning måste även för processen om legalisering i MMD sägas vara omfattande, särskilt mot bakgrund av att ombuden med hänsyn till de tidigare lantmäteriförrättningarna bör ha varit inlästa på sakförhållandena och de huvudsakliga rättsfrågorna. Eftersom det enligt nedan inte är aktuellt att bevilja syskonen ersättning fullt ut för ombudskostnaderna ställs dock inte frågan om skäligheten på sin spets.

Syskonen har för processen i MMD begärt ersättning med vardera 4 167 kr avseende fakturorna den 3 mars 2016 och 29 041 kr avseende fakturorna den 31 augusti 2016. Beloppen avser självrisk för syskonens rättsskyddsförsäkring och ska ersättas (att viss del av ombudsarvodet avsåg skadeståndsanspråket kan här bortses ifrån eftersom det rörde sig om en så liten andel att det endast marginellt skulle påverka beloppen för självrisken). Avseende fakturorna daterade den 2 mars 2017 har syskonen begärt full ersättning. De ska avseende denna del av skadan ersättas med 5 000 kr vardera.

AA har också begärt ersättning för tågresor till och från sammanträdet i MMD. Kostnaden för tågresorna (2 107 kr) är styrkt med underlag och ska ersättas. BB har avseende samma sammanträde begärt ersättning för bilresor tur och retur. Kostnaden ska ersättas, dock att ersättningen för bilresorna beräknas med utgångspunkten att sammanträde med syn hölls i X by, dit det är 50 mil från Täby. BB har därmed rätt till ersättning med 1 850 kr.

Syskonen har slutligen begärt ersättning med 15 250 kr vardera för rådgivning i ärendet rörande de överklagade förrättningskostnaderna. Justitiekanslern godtar att syskonen med hänsyn till felet i 2010 års beslut haft fog för att överklaga förrättningskostnaderna och att de därför har rätt till ersättning för de kostnader som varit skäligen påkallade med anledning av överklagandet.

Lantmäteriet har i ett yttrande till Justitiekanslern pekat på att frågan om rätt till ersättning för rättegångskostnader prövades av MMD i det aktuella ärendet och att MMD då fann att syskonen inte hade rätt till någon ersättning. Detta saknar dock betydelse för skadeståndsansvaret eftersom processen om förrättningskostnaderna i sin helhet varit onödig och inte skulle ha förekommit utan det skadeståndsgrundande felet i 2010 års beslut.

Kostnaderna för processen i MMD om förrättningskostnaderna har fakturerats i två fakturor daterade den 31 augusti 2016 (nr 20092439 och 20092440). Beloppet avseende arvode uppgår till totalt 30 500 exklusive mervärdesskatt. Justitiekanslern noterar dock att flera åtgärder i fakturaspecifikationen till dessa fakturor är identiska med åtgärder som nämns i specifikationen till de två fakturor daterade samma dag som nämnts i det föregående (nr 20092435 och 20092436). Ordet förrättningskostnader nämns också flera gånger i åtgärderna som förekommer i båda specifikationerna. Det rör sig om åtgärder den 27 april, den 3, 17, 18, 25, 26 och 27 maj samt den 20 juli 2016. Kostnaderna för de tidigare nämnda fakturorna har, bortsett från självrisken, betalats av försäkringsbolaget. Kopior av fakturorna har dock tillställts syskonen. Med hänsyn till att samma åtgärder tas upp i fakturorna utan någon särskild förklaring till detta framstår det, även med beaktande av att de två målen handlades gemensamt vid MMD, som att risken för att advokatbyrån fakturerat samma arbete dubbelt är betydande. Genom att syskonen inte invänt mot fakturorna för processen om förrättningskostnaderna med hänvisning till att samma åtgärder tagits upp två gånger och samtidigt betalats i andra fakturor, måste de anses ha brustit i sin skyldighet att begränsa sin skada. Drygt en fjärdedel av åtgärderna i specifikationen till fakturorna som anges avse processen om förrättningskostnaderna finns inte i fakturorna avseende det andra målet som handlades samtidigt i MMD. Syskonen har därför i denna del endast rätt till ersättning med skäliga 8 000 kr, dvs. 4 000 kr vardera.

Sammanfattningsvis ska kostnaderna för 2015 och 2016 års processer i MMD för AA del ersättas med totalt 44 315 kr och för BB:s del med totalt 44 058 kr.

Kostnader för 2017 års förrättning samt 2017 och 2018 års process i MMD

Lantmäteriförrättningen efter återförvisningen och den sista processen som följde i MMD under 2017 och 2018 (inklusive överklagandet till Mark- och miljööverdomstolen) hade i det hypotetiska förloppet inte förekommit, vilket innebär att kostnaderna för denna förrättning och den efterföljande processen i sin helhet varit onödiga. Kostnaderna ska alltså ersättas i den mån de varit skäligen påkallade.

Två fakturor daterade den 2 mars 2017, som har nämnts i det föregående, innehåller ett antal åtgärder som avser 2017 års förrättning. I brist på utredning får andelen som avser denna förrättning uppskattas till en fjärdedel, vilket innebär 10 000 kr av det fakturerade beloppet om 40 000 kr exklusive mervärdesskatt för arvode.

Samtliga fakturor från april 2017 till april 2018 tycks endast avse lantmäteriförrättningen 2017 och den efterföljande processen.

Kostnaderna exklusive mervärdesskatt uppgick med denna bedömning till totalt 307 951 kr, varav 287 083 kr för juridisk rådgivning, 9 668 kr för ombudens resor och boende i samband med sammanträdet i MMD (i denna del har ombuden angett andra, uppenbarligen felaktiga, belopp i sitt yttrande till Justitiekanslern den 7 oktober 2020, som Justitiekanslern här bortser från) samt 11 200 kr för sakkunnigkostnader. De sista kostnaderna avsåg ett sakkunnigutlåtande och rådgivning från den sakkunnige.

Uppgifter om arbetad tid för den juridiska rådgivningen saknas, men beloppet bör motsvara åtminstone närmare 200 timmar med utgångspunkt i de timkostnader ombuden nämnt i andra fakturor, dvs. omkring fem arbetsveckor. Beloppet för juridisk rådgivning framstår som högt även med beaktande av att processen i MMD 2017 och 2018 kom att beröra fler omständigheter än de tidigare förrättningarna/processerna och därmed krävde ytterligare utredningsarbete bl.a. i form av studier av historiska handlingar. Av kostnadsräkningarna framgår att det varit ett stort antal telefonsamtal och telefonmöten med syskonen och framför allt att det förekommit många utkast till olika yttranden som skickats via e-post fram och tillbaka mellan ombuden och syskonen. Sammantaget finner Justitiekanslern att den nedlagda tiden borde ha kunnat begränsas något och att endast totalt 220 000 kr för juridisk rådgivning, motsvarande ungefär 150 timmars arbete, får anses skäligen påkallat.

Syskonen har begärt full ersättning för kostnaderna. De ska få ersättning med 110 000 kr vardera för den juridiska rådgivningen samt full ersättning för ombudens utlägg och sakkunnigkostnaderna.

AA har också begärt ersättning för tågresor till och från sammanträdet under lantmäteriförrättningen respektive flygresor till och från sammanträdet i MMD. Hennes kostnader (totalt 3 772 kr) är styrkta med underlag och ska ersättas. BB har avseende samma sammanträden begärt ersättning för bilresor tur och retur. Bilkostnaderna ska ersättas, dock att ersättningen ska beräknas med korrekta sträckor som utgångspunkt. För den första bilresan utgår beräkningen från att sträckan mellan Täby och Örnsköldsvik är 52 mil (se ovan). Den andra resan ska ersättas utifrån att sträckan mellan Åkersberga (dit BB enligt fakturorna hade flyttat vid tidpunkten för MMD:s sammanträde) och Umeå är 64 mil och inte 70,6 mil, som BB påstått i sitt yrkande. Detta innebär att BB i denna del har rätt till ersättning med totalt 4 292 kr för bilresorna.

Sammanfattningsvis ska kostnaderna för 2017 års förrättning samt 2017 och 2018 års process i MMD för AA del ersättas med totalt 124 206 kr och för BB:s del med totalt 124 726 kr.

Kostnader i samband med 2018 och 2019 års lantmäteriförrättning

Lantmäteriförrättningen som slutade med att överenskommelsen mellan sökanden, grannarna och CC förverkligades genom fastighetsreglering hade i det hypotetiska förloppet inte förekommit, vilket innebär att kostnaderna för denna förrättning och förberedelserna inför den i sin helhet varit onödiga. Kostnaderna ska alltså ersättas i den mån de varit skäligen påkallade.

Ytterligare en gång krävs en genomgång faktura för faktura för att få klarhet i vilka kostnaderna varit för denna process.

Två fakturor daterade den 5 juni 2018 om totalt 17 000 kr exklusive mervärdesskatt för arvode avser bara arbete inför lantmäteriförrättningen.

I två fakturor daterade den 5 juli 2018 nämns ett flertal åtgärder som avser skaderegleringsärendet. I brist på utredning får andelen som avser lantmäteriförrättningen uppskattas till hälften, vilket innebär 9 300 kr av det fakturerade beloppet om totalt 18 600 kr exklusive mervärdesskatt för arvode.

Även i två fakturor daterade den 31 augusti 2018 nämns ett flertal åtgärder som avser skaderegleringsärendet. I brist på utredning får andelen som avser lantmäteriförrättningen uppskattas till hälften, vilket innebär 4 500 kr av det fakturerade beloppet om totalt 9 000 kr exklusive mervärdesskatt för arvode.

Samma sak gäller två fakturor daterade den 1 oktober 2018. I brist på utredning får andelen som avser lantmäteriförrättningen även här uppskattas till hälften, vilket innebär 9 500 kr av det fakturerade beloppet om totalt 19 000 kr exklusive mervärdesskatt för arvode.

Slutligen finns det två fakturor daterade den 31 augusti 2019 som till övervägande del avser skaderegleringsärendet. I brist på utredning får tiden som avser lantmäteriförrättningen uppskattas till 17 av 50 timmar, vilket innebär 25 500 kr av det fakturerade beloppet om totalt 75 000 kr exklusive mervärdesskatt för arvode.

I de aktuella fakturorna finns kostnader för rådgivning från en sakkunnig om totalt 8 000 kr. Kostnaderna i den sista fakturan om totalt 4 500 kr avser dock av allt att döma värderingspromemorian som åberopats till stöd för skadeståndsanspråket och kan därför bortses från här.

Med denna bedömning av fakturorna uppgick kostnaden för lantmäteriförrättningen 2018 och 2019 till 69 300 kr exklusive mervärdesskatt. Av beloppet avsåg 65 800 kr juridisk rådgivning (i två av fakturorna motsvarar det relevanta arbetet 17 timmars arbete, i övriga åtta saknas tidsangivelse) samt 3 500 kr rådgivning från en sakkunnig. Syskonen har i denna del begärt full ersättning för sina kostnader. Kostnaderna framstår som skäliga och ska ersättas. Det innebär att syskonen i denna del har rätt till ersättning med totalt 34 650 kr vardera.

Syskonen har också begärt ersättning för bilresor till sammanträdet under förrättningen, som hölls i Örnsköldsvik. Kostnaderna ska ersättas, dock att ersättningen för bilresorna ska beräknas med utgångspunkten att sträckan mellan Saltsjö-Boo och Örnsköldsvik är 55 mil (se ovan) samt att sträckan mellan Åkersberga och Örnsköldsvik är 53 mil enligt de uppgifter Justitiekanslern hämtat in (inte 59 mil som BB påstått i sitt yrkande). Detta innebär att AA i denna del har rätt till ersättning med 2 035 kr och BB med 1 961 kr.

Sammanfattningsvis ska kostnaderna för 2018 och 2019 års lantmäteriförrättning för AA del ersättas med totalt 36 685 kr och för BB:s del med totalt 36 611 kr.

Förrättningskostnaderna som fakturerades 2019 är inte en slutlig skada

Syskonen och CC har inte till Lantmäteriet betalat förrättningskostnaderna som de begär skadestånd för. Någon slutlig skada har därför inte uppkommit i denna del. Det innebär att syskonen inte har någon rätt till skadestånd avseende förrättningskostnader och att CC:s anspråk ska avslås. Om Lantmäteriet vidhåller att kostnaderna ska betalas och syskonen respektive CC betalar dessa, står det dem fritt att återkomma till Justitiekanslern med en förnyad begäran om skadestånd.

Syskonen har inte bevisat att deras fastighet minskat i värde

Syskonen har begärt skadestånd med 62 500 kr vardera, dvs. med totalt 125 000 kr, med hänvisning till att deras fastighet som en följd av Lantmäteriets felaktiga beslut har minskat i värde med minst detta belopp. För att styrka den påstådda skadan har de åberopat en promemoria av en fastighetsvärderare, skriven i september 2018. Promemorians utgångspunkt är inte att ett sämjedelningsavtal med något visst innehåll skulle ha förelegat och att en legalisering borde ha skett i enlighet med ett sådant avtal, utan att X 4:9 borde ha haft rätt till en andel av den sjösänkta marken som motsvarade fastighetens andel i samfälligheten, vilken var 41,6 %. Det kan konstateras att andelstalen/skattetalen i bysamfälligheten inte säger något om vad ett eventuellt sämjedelningsavtal inneburit i fråga om gränsdragningarna mellan respektive ägolott inom det sjösänkta området. Den areal som enligt utlåtandet rätteligen borde ha tillfallit X 4:9 är således avsevärt större än den areal som skulle ha tillfallit fastigheten i det hypotetiska förlopp som Justitiekanslern lagt till grund för bedömningen av orsakssambandet. Dessutom utgår värdeutlåtandet från att det tvistiga området slutligt skulle komma att delas upp enligt andelstalen så att X 4:9 bara fick 41,6 % av detta område, medan det verkliga händelseförloppet blev att X 4:9 i stället fick en helt annan del av det sjösänkta området (utlåtandet nämner även att X 4:9 inte har någon egen strand alls, vilket numera inte längre stämmer). Utlåtandet säger alltså i själva verket ingenting om vilken skada i form av värdeminskning på fastigheten som syskonen eventuellt kan ha lidit som en följd av felet i 2010 års beslut.

Syskonen har påstått att den mark de fick genom bytet med CC var sämre än marken inom det tvistiga området. Genom en jämförelse mellan 2019 och 2015 års beslut står det visserligen klart att syskonen genom bytet fick drygt 4 700 kvm mindre mark än de skulle ha fått vid en korrekt handläggning. Arealen kan räknas fram genom att grannarna fick ungefär 3 900 kvm genom 2019 års beslut att jämföra med ungefär 1 800 kvm enligt 2015 års beslut, dvs. 2 100 kvm mer. Dessutom var marken som syskonen fick genom bytet drygt 2 600 kvm mindre än marken som CC fick, vilket ger en skillnad på totalt drygt 4 700 kvm. Jämförs i stället marken som syskonen fick enligt 2015 års beslut med marken som de fick enligt 2019 års beslut är skillnaden ungefär 5 900 kvm. Arealen i 2015 års beslut räknades dock enligt handlingarna fram genom grafisk bestämning, medan arealen i 2019 års beslut byggde på både grafisk beräkning och nymätning. Arealen enligt 2019 års beslut får därför anses vara den mest tillförlitliga.

I den åberopade promemorian nämns att marknadsvärdet för åker/betesmark är lägre än för normal skogsmark på ett sådant sätt att den senare typen av mark kan vara dubbelt så mycket värd. Någon utredning avseende hur fördelningen mellan dessa marktyper är inom det tvistiga området respektive inom det område som syskonen bytte till sig från CC har dock inte lagts fram. Syskonen har därmed inte presenterat någon utredning till stöd för sitt påstående om att den tillbytta marken är mindre värd.

Syskonen har också påstått att värdet på deras fastighet minskat därför att de till följd av bytet förlorat den historiska direkta kontakten med sjön. Inte heller detta påstående får stöd av någon utredning. Justitiekanslern noterar att Claes Göran Vestin skickat ett e-postmeddelande till Lantmäteriet den 14 oktober 2018 som har viss bäring på båda dessa frågor. I meddelandet kallar BB CC:s erbjudande om ett byte av det aktuella området för generöst och påpekar att det innebär att även deras fastighet får tillgång till sjöstrand med vatten liksom övriga samfällighetsdelägare. Värdeutlåtandet talar också mer i allmänna ordalag om värdet av att äga en del av strandlinjen, vilket syskonen numera gör. Sammantaget finner Justitiekanslern att syskonen inte genom utredningen i ärendet har visat att värdet på deras fastighet minskat som en följd av felet i 2010 års beslut. De har därför inte någon rätt till skadestånd i denna del.

Det står syskonen fritt att återkomma i frågan om värdeminskning, men de måste då vara beredda att ge in ytterligare utredning som visar den uppgivna värdeminskningen. Det kan göras t.ex. genom ett värdeutlåtande av en auktoriserad fastighetsvärderare som utvisar dels den eventuella skillnaden i värde i sig på å ena sidan 92 procent av det tvistiga området (enligt gränserna i 1889 års förslag) och å andra sidan marken som syskonen bytte till sig från CC i lantmäteriförrättningen 2019 (naturligtvis med hänsyn tagen till typen av mark inom de respektive markområdena), dels den eventuella skillnaden i fastighetens värde därutöver som kan vara en effekt av de två olika strandområdenas placering i förhållande till fastighetens byggnader.

Ränta

Syskonen har, så som Justitiekanslern tolkar deras yrkanden, begärt ränta enligt 2 § räntelagen utan att ange något särskilt datum. Paragrafen är inte tillämplig vid skadeståndskrav. Justitiekanslern tolkar välvilligt yrkandena som att det som avses är ränta enligt 4 § tredje stycket och 6 § första stycket räntelagen, dvs. från den dag som infaller trettio dagar efter det att kravet på ersättning framställdes.

För att ränta ska börja löpa enligt de nämnda reglerna måste den skadelidande ha framställt ett krav på ersättning och lagt fram den utredning som med hänsyn till omständigheterna skäligen kan begäras (4 § tredje stycket räntelagen).

Kravet framställdes ursprungligen den 5 februari 2015 och upprepades ett flertal gånger under åren därefter, men det var först i ett kravbrev den 17 oktober 2018 som utredning förelåg i godtagbar utsträckning. Vid denna tidpunkt gav syskonen bl.a. för första gången in fakturor avseende tiden fram till denna tidpunkt samtidigt som de angav ett bestämt belopp och begärde ränta på beloppet. Även om viss del av skadorna i form av ombudskostnaderna har uppkommit efter denna tidpunkt godtar Justitiekanslern för att förenkla beslutet att ränta enligt 6 § räntelagen räknas på hela beloppet som syskonen slutligen tillerkänns från trettio dagar efter det att kravet den 17 oktober 2018 framställdes, dvs. från den 16 november 2018.

Sammanfattning av ersättningen

Sammanfattningsvis innebär Justitiekanslerns bedömningar i det föregående att AA har rätt till skadestånd med totalt 275 844 kr och att BB har rätt till skadestånd med totalt 275 629 kr. De har också rätt till ränta på beloppen enligt 6 § räntelagen från den 16 november 2018 till dess betalning sker.

Ombudskostnader i skaderegleringsärendet

Justitiekanslern får besluta om ersättning av allmänna medel för biträde och för utredning i ett ärende i den utsträckning kostnaderna inte ska betalas av staten enligt rättshjälpslagen (14 § förordningen [1995:1301] om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten, handläggningsförordningen). Det finns inte någon ovillkorlig rätt att få ersättning för ombudskostnader. Kostnaderna ska ha varit skäligen påkallade för att ta tillvara den enskildes rätt.

Med de bedömningar av de aktuella kostnadsräkningarna som Justitiekanslern gjort i det föregående har syskonens kostnader för ombud i skaderegleringsärendet uppgått till totalt 246 020 kr exklusive mervärdesskatt (att jämföra med att de begärt ersättning för ombudskostnader som påståtts uppgå till totalt 284 181 kr exklusive mervärdesskatt). Beloppet motsvarar med utgångspunkt i de timkostnader ombuden angett i olika fakturor minst 160 timmar, dvs. fyra arbetsveckor.

Beloppet för ombudskostnader är mycket högt, särskilt när det ställs i relation till skadan (beloppet ligger i närheten av hälften av den totala skada som Justitiekanslern konstaterat i detta beslut). I betydande mån får dock Lantmäteriet anses ha orsakat merarbete för ombuden och därmed i motsvarande mån ha vållat de höga ombudskostnaderna genom sitt sätt att handlägga skaderegleringsärendet (se vidare om detta i avsnittet om tillsyn nedan). Även om Lantmäteriets handläggning vägs in framstår dock den tid som lagts ned på skaderegleringsärendet som alltför omfattande. Ombuden begärde visserligen redan 2015 att ärendet skulle lämnas över till Justitiekanslern, men de har därefter inte tagit något eget initiativ till att vända sig direkt till Justitiekanslern, vilket med all sannolikhet hade kunnat minska ombudskostnaderna avsevärt. De hade då fått besked om att skadeståndsanspråket var för tidigt väckt och fått klart för sig att det inte var någon idé att lägga ner arbete på skadeståndsanspråket så länge det fortfarande var öppet hur de underliggande frågorna rörande det tvistiga området till slut skulle lösas. Ombuden borde vidare själva, även utan ett besked om detta från Justitiekanslern, ha insett att de hade väckt skadeståndsfrågan för tidigt.

Kostnadsräkningarna och de olika kravbreven ger dessutom intryck av att ombuden flera gånger avhandlat i grunden samma frågor. De har hela tiden ansett att det skadeståndsgrundande felet förekom redan 2010 och att allt som hänt därefter varit skador. De har trots detta lagt stor energi på att inte bara i de underliggande ärendena, utan även inom ramen för skaderegleringsärendet, påtala senare fel i lantmäteriets handläggning. I slutänden har också sättet att beskriva skadorna och presentera utredning avseende dessa lidit av en påtaglig brist på systematik och struktur samt dessutom innehållit ett antal felaktiga uppgifter (liksom t.ex. en värderingspromemoria avseende det förlorade markområdet som tar sikte på en helt annan situation än den som syskonen begär skadestånd för). Dessa brister har alltså förelegat trots det omfattande arbete som lagts ned av ombuden på skadeståndsanspråket. Detta är särskilt förvånande eftersom ombuden tidigt vetat att syskonen hade för avsikt att framställa ett skadeståndsanspråk, vilket gett dem goda möjligheter att dela upp fakturor och sammanställa de skador som uppkommit kontinuerligt på ett sätt som senare skulle underlätta en prövning av skadeståndsanspråket.

Justitiekanslern har förelagt ombuden att komplettera skadeståndsanspråket på ett sådant sätt att det gick dels att avgöra vilka av kostnaderna som uppkommit i vilket underliggande ärende, dels skilja ut skadan från ombudskostnaderna i skaderegleringsärendet. Svaret från ombuden har dock endast i mycket liten mån bringat klarhet i dessa frågor. Justitiekanslern har därför tvingats lägga ner arbete på att reda ut frågorna för att säkerställa ett tillräckligt underlag för att göra skälighetsbedömningar.

I enlighet med vad Justitiekanslern anfört tidigare kan syskonen inte få ersättning för kostnader som deras försäkringsbolag har haft. Det innebär att de för de första tre fakturorna som innehåller kostnader för skaderegleringsärendet endast har rätt till ersättning för sin självrisk. Med beaktande av hur Lantmäteriet handlagt skadeståndsanspråket bör de få full ersättning för sina kostnader i denna del. Det innebär att syskonen för den första fakturan (daterad den 3 mars 2015) ska få ersättning med vardera 4 557 kr. För de två fakturorna daterade den 31 augusti 2015 (nr 20092044 och 20092045) har de båda rätt till ersättning med en fjärdedel av självrisken på 8 392 kr, dvs. med 2 098 kr vardera.

När dessa tre fakturor har räknats av återstår ombudskostnader om 181 571 kr exklusive mervärdesskatt, motsvarande åtminstone 120 timmars arbete eller tre arbetsveckor. Sammantaget finner Justitiekanslern av de skäl som anförts ovan att en skälig ersättning i denna del uppgår till 90 000 kr, motsvarande ungefär 60 timmars arbete. Det innebär att syskonen har rätt till ersättning för ombudskostnad i skaderegleringsärendet med ytterligare 45 000 kr vardera, eller totalt 51 655 kr vardera.

Som syskonen får uppfattas har de även begärt ersättning för kostnader för sakkunnig i skaderegleringsärendet. I det föregående har redan nämnts kostnaden på totalt 4 500 kr i fakturorna den 31 augusti 2019, som Justitiekanslern uppfattat avsåg den nämnda värderingspromemorian från september 2018. I ett yttrande den 17 september 2019 har syskonen också påstått att de haft utlägg om ytterligare 2 700 kr exklusive mervärdesskatt för arbete utfört av två sakkunniga till och med augusti 2019 (fakturan från de sakkunniga gavs också in i samband med yttrandet). Efter att Justitiekanslern begärt kompletteringar har syskonen återkommit med en sammanfattning av sitt krav, och då inte återupprepat begäran om ersättning för sakkunnigkostnaderna 2019. Det framstår därför som oklart om denna begäran kvarstår eller inte.

Oavsett hur det förehåller sig med den saken har dock utgifterna för sakkunniga i skaderegleringsärendet varit onödiga, eftersom värderingspromemorian hämtats in i ett för tidigt skede, innan det var slutligt avgjort vem det tvistiga området slutligen skulle komma att tillfalla. Dessutom utgick den sakkunnige, som framgått i det föregående, i promemorian från felaktiga förutsättningar som egentligen inte i något tänkbart scenario kunnat ligga till grund för en beräkning av skadan. Kostnaderna för sakkunniga i skaderegleringsärendet har därför inte varit skäligen påkallade, och ska inte ersättas.

Justitiekanslern har uppfattat syskonen som att de begär ränta på ersättningen för ombudskostnader i skaderegleringsärendet. Det saknas rättslig grund för ett sådant yrkande. I den mån det är riktigt uppfattat att de begär ränta på ombudskostnaderna ska deras begäran om ränta därför avslås.

Tillsyn

Handläggningen av skadeståndsanspråket

Första gången syskonen begärde skadestånd av staten med påstående om att det i deras ärenden förekommit fel eller försummelse vid myndighetsutövning hos Lantmäteriet var den 5 februari 2015. Begäran lämnades in till Lantmäteriet. Redan vid detta tillfälle påstod syskonen att skadeståndsgrundande fel förekommit i beslutet om legalisering 2010. Viss skriftväxling förekom sedan under 2015. I huvudsak bestod den i att Lantmäteriets huvudkontor hämtade in ett yttrande från den berörda delen av myndigheten som hade hanterat ärendena i sak, varefter syskonen gavs tillfälle att lämna synpunkter på yttrandet. Därefter begärde syskonen i september 2015 att Lantmäteriet när kraven specificerats antingen skulle bevilja skadeståndet eller överlämna ärendet till Justitiekanslern. Som skäl för ett överlämnande angav syskonen ärendets art och omfattning samt skadeståndets storlek.

Under 2016 begärde syskonen ett möte om kravet, varefter det mellan syskonen och Lantmäteriet förekom e-postkorrespondens om möjligheterna att ha ett möte och att diskutera en förlikning. Något möte tycks dock inte ha kommit till stånd.

Skriftväxlingen fortsatte under 2017 och 2018, varvid syskonen bl.a. efterfrågade Lantmäteriets inställning till kraven. I en skrift den 17 oktober 2018 preciserade syskonen, som redan nämnts, sitt skadeståndskrav och angav ett bestämt belopp.

Den 27 mars 2019 överlämnade Lantmäteriet handlingar i ärendet för samråd med Justitiekanslern enligt 7 § handläggningsförordningen eftersom myndigheten övervägde att betala ut skadestånd med mer än 250 000 kr.

Sedan Justitiekanslern konstaterat att skadeståndsanspråket rörde Justitiekanslerns exklusiva behörighet enligt handläggningsförordningen, har Justitiekanslern därefter övertagit handläggningen av skadeståndsanspråket.

Lantmäteriets hantering har varit bristfällig

Handläggningsförordningen innehåller regler om vilken myndighet som för statens räkning ska handlägga skadeståndsanspråk. Reglerna innebär bl.a. att Justitiekanslern, i fråga om anspråk som grundas på bestämmelserna i 3 kap. 2 § skadeståndslagen om fel och försummelse vid myndighetsutövning, handlägger anspråk som grundas på ett påstående om ett felaktigt beslut eller underlåtenhet att meddela beslut, s.k. beslutsskador (3 §), medan vissa centrala förvaltningsmyndigheter, däribland Lantmäteriet, har behörighet att handlägga s.k. faktiska skador inom sitt verksamhetsområde (5 § och bilagan till förordningen). I vissa fall kan prövningen av om något är en beslutsskada eller en faktisk skada vara svår. Det gäller vid en sådan prövning att avgöra om det som påstås utgöra ett skadeståndsgrundande fel går att härleda till ett beslut av myndigheten eller till en underlåtenhet att fatta ett beslut eller om det i stället handlar om en skada som vållats genom myndighetens faktiska handlande utan att detta handlande haft samband med något beslut eller någon avsaknad av beslut.

I detta fall var dock bedömningen inte svår. I stället var det redan i början av 2015 och även i den efterföljande handläggningen tydligt att det som syskonen angrep och påstod var den skadegörande handlingen var Lantmäteriets beslut 2010. Eftersom Lantmäteriet således inte var behörigt att handlägga anspråket borde myndigheten så snart som möjligt ha lämnat över skadeståndsanspråket till Justitiekanslern, eventuellt med ett yttrande. Om myndigheten hade gjort detta, skulle Justitiekanslern som konstaterats ovan redan 2015 ha kunnat fatta ett beslut om att avböja att reglera anspråket, eftersom det var för tidigt väckt. Så länge frågan om äganderätten till det tvistiga området inte var slutligt avgjord, gick det nämligen inte att bedöma vilken slutlig skada syskonen kunde ha lidit av 2010 års beslut. Genom att få ett sådant beslut om avböjande hade syskonen kunnat invänta den slutliga prövningen av ärendet innan de framställde sitt skadeståndskrav, vilket som redan konstaterats hade inneburit att de totalt skulle ha haft lägre ombudskostnader för att ta tillvara sin rätt. De hade då ändå brutit preskriptionen genom att framställa sitt krav 2015, vilket de själva nämnt som ett syfte med att kontinuerligt påminna om skadeståndskravet.

Lantmäteriet lämnade dock inte över ärendet till Justitiekanslern trots att syskonen tidigt begärde detta. I stället behöll man ärendet i fyra år, vilket också vittnar om en mycket långsam handläggning av skadeståndsfrågan. Myndigheten förefaller ha varit osäker på sin behörighet enligt handläggningsförordningen även när det gäller möjligheten att diskutera en eventuell förlikning. När myndigheten sedan lämnade över handlingar i ärendet var det inte för att Justitiekanslern skulle ta över handläggningen, utan för att samråda inför att Lantmäteriet övervägde att betala ut ett större belopp i skadestånd till syskonen. Detta visar att Lantmäteriet också under 2019 stod i begrepp att fatta ett skaderegleringsbeslut utanför sin behörighet.

Efter att Lantmäteriet begärde samråd i det aktuella ärendet har Justitiekanslern fått information om att rutinerna för hanteringen av skaderegleringsärenden vid myndigheten har förbättrats. Justitiekanslern har också fått ett mycket större inflöde än tidigare av skaderegleringsärenden som överlämnats från Lantmäteriet. Medan det under åren 2013–2018 och fram till att det nu aktuella ärendet överlämnades handlade om ett eller i något fall två ärenden per år, har det kommit in 57 ärenden som överlämnats från Lantmäteriet sedan maj 2019. Siffrorna talar tydligt för att ett betydande antal skaderegleringsärenden av en karaktär som tidigare avgjordes av myndigheten numera lämnas över till Justitiekanslern. Justitiekanslern ser positivt på att myndigheten har förbättrat sina rutiner för att skilja mellan beslutsskador och faktiska skador. Det är Justitiekanslerns förhoppning att Lantmäteriet också kan upprätthålla en kort handläggningstid innan ärenden som ska handläggas av Justitiekanslern lämnas över hit.

De aktuella bristerna ligger ett antal år tillbaka i tiden och det har nu gått två år sedan Lantmäteriet i detta ärende stod i begrepp att fatta ett beslut utanför sin behörighet. Det står vidare klart att myndigheten sedan dess har förbättrat sina rutiner. Justitiekanslern finner därför inte tillräckliga skäl att rikta kritik mot Lantmäteriet för de brister som identifierats.

Vad en myndighet som tar emot ett skadeståndsanspråk bör iaktta

Detta ärende tydliggör ett antal svårigheter som kan uppkomma inom ramen för statens frivilliga skadereglering. Det finns därför skäl för Justitiekanslern att inom ramen för detta ärende göra vissa vägledande uttalanden på detta område.

När en myndighet som har behörighet att handlägga faktiska skador enligt handläggningsförordningen tar emot ett skadeståndsanspråk, bör myndigheten så snabbt som möjligt bilda sig en uppfattning om anspråket rör en faktisk skada eller en beslutsskada. Om det är en svår bedömning finns det alltid möjlighet att samråda med Justitiekanslern. Om myndigheten finner att ärendet ska lämnas över till Justitiekanslern är det viktigare att ärendet överlämnas i rimlig tid än att myndigheten lägger tid på att utförligt yttra sig över anspråket. Justitiekanslern har i tidigare beslut uttalat att alltför långa handläggningstider innan skaderegleringsärenden lämnas över hit inte är tillfredsställande eftersom ärendets totala handläggningstid då riskerar att bli väsentligt längre än vad ärendets beskaffenhet kräver (se Justitiekanslerns beslut den 18 april 2018 i ärende nr 9704-17-2.4). Justitiekanslern kan alltid skicka en remiss i ärendet till den överlämnande myndigheten om det bedöms nödvändigt. Om myndigheten har möjlighet att skriva ett yttrande redan i samband med överlämnandet och ändå kan lämna över ärendet inom någon eller några månader efter att det kom in underlättar detta dock Justitiekanslerns handläggning. Om ett yttrande bör lämnas eller inte kan också påverkas av i vilken mån det finns grund för skadeståndsanspråket. För uppenbart grundlösa anspråk saknas å ena sidan i regel behov av att myndigheten yttrar sig, medan betydelsen av ett yttrande å andra sidan ökar om det är tydligt att Justitiekanslern under alla förhållanden kommer att behöva hämta in ett yttrande från myndigheten innan ärendet avgörs.

Om myndigheten inte har någon egen behörighet att handlägga faktiska skador enligt handläggningsförordningen bör ärendet lämnas över skyndsamt till Justitiekanslern på motsvarande sätt, dvs. med eller utan ett yttrande beroende på omständigheterna.

När ett överlämnande förbereds eller när en behörig myndighet själv handlägger ett skadeståndsanspråk är det också viktigt att skaderegleringsärendet hålls tydligt avskilt från myndighetens ärendehandläggning i sak. I detta ärende har syskonen i stor utsträckning i sina skrivelser till Lantmäteriet blandat frågor om ärendena i sak med frågor om skadestånd. Det ankommer i en sådan situation på den handläggande myndigheten att hålla isär frågorna och vara tydlig med vad olika besked som lämnas avser.

Med behörigheten att avgöra skaderegleringsärenden enligt handläggningsförordningen följer också behörigheten att avböja att reglera anspråk som väckts för tidigt eller som inte lämpar sig för hantering inom ramen för den frivilliga skadereglering. En myndighet som saknar behörighet får alltså inte heller avböja att reglera ett anspråk. Om en myndighet fattar beslut om att avböja att reglera ett skadeståndsanspråk måste detta tydligt framgå av myndighetens beslut. Ett sådant beslut avslutar skaderegleringsärendet. Eftersom detta ärende aldrig lämnades över till Justitiekanslern när det var aktuellt med ett avböjande kommer statens första ställningstagande till anspråket först genom detta beslut, vilket innebär att anspråket handlagts under totalt drygt sex år innan staten lämnat något partsbesked. Detta är en mycket lång, total handläggningstid, och det är beklagligt att även handläggningstiden hos Justitiekanslern kommit att bli alltför lång.

Det bör slutligen påpekas att en myndighet som enligt handläggningsförordningen saknar behörighet att företräda staten i frågan om skadestånd inte heller i denna fråga får föra förlikningsförhandlingar med den skadelidande på statens vägnar.

Skriv ut