Inget skadestånd men däremot ett erkännande av att polisen överträtt Europakonventionen genom beslut om s.k. registertopsning

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern erkänner att sökandens rättigheter enligt artikel 8 i Euro­pakonventionen överträtts genom polisens beslut om s.k. registertopsning. Justitiekanslern avslår dock sökandens skadeståndsanspråk.

Ärendet

Bakgrund

Sökanden anträffades av polisen den 22 mars 2018 vid 18-tiden utanför en livsmedelsbutik. Polisen bedömde att han uppvisade tydliga tecken på att vara narkotikapåverkad. Misstanke uppstod därför om ringa narkotika­brott genom eget bruk. I den anmälan som upprättades angavs att sökanden hade blanka och något rödsprängda ögon med stora pupiller. Polisen beslu­tade att medta honom till polisstationen för kroppsbesiktning i form av urinprovtagning (28 kap. 12 § rättegångsbalken; RB). Han fick i anslutning till det även lämna salivprov efter beslut om s.k. registertopsning (28 kap. 12 a § RB). Den senare utförda analysen av urinprovet visade inte något spår av narkotika.

Polismyndigheten utfärdade den 14 april 2018 en ordningsbot mot sökanden för bl.a. brukande av fordon som inte varit försett med registreringsskylt i föreskriven ordning. Föreläggandet godkändes av sökanden. 

Sökanden och ytterligare tre personer kontrollerades av polisen den 15 mars 2019 vid 23-tiden när de satt i en bil på en parkeringsplats. Polisen beslutade att genomföra kroppsvisitation och husrannsakan enligt 19 § andra stycket och 20 a § polislagen (1984:387). Vid husrannsakan påträffades två knivar som togs i beslag. Av en senare upprättad promemoria framgår att den ena kniven låg i handskfacket och den andra i ett fack under ratten. Sökanden blev misstänkt för brott mot lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål (knivlagen). I protokollet över tvångsåtgärderna antecknades att han förekom i ett mc-gäng med koppling till Hells Angels. De tre passa­gerarna var samtliga under 18 år, varför polisen kontaktade deras föräldrar och informerade dem om händelsen. Sökanden åtalades och dömdes senare för brott mot knivlagen gällande innehavet av den ena kniven. Domen, som också omfattade ett förverkande av kniven, har vunnit laga kraft. En anhörig till sökanden anmälde polisens ingripande till Riksdagens ombudsmän (JO) som den 9 maj 2019 beslutade att inte vidta någon åtgärd eller göra något uttalande (dnr 2650-2019).

Anspråket m.m.

Sökanden har begärt skadestånd av staten med 90 000 kr för ideell skada på den grunden att polisen trakasserat honom genom åtgärder som varit olagliga och utgjort diskriminering på grund av föreningstillhörighet. De åtgärder som åsyftas är – som sökanden uppfattats – kroppsbesiktningar, kroppsvisitationer, husrannsakningar, fordonsstopp, id-kontroller, beslag av mobiltelefon samt hotfullt och våldsamt uppträdande från polisens sida. Sökanden har anfört bl.a. följande.

Ärende 1: Vid kontrollen den 15 mars 2019 uppträdde poliserna väldigt hotfullt mot samtliga personer i bilen och beordrade dem att lägga ifrån sig sina mobiltelefoner. Poliserna var dessutom våldsamma mot honom under kroppsvisitationen. Det förelåg inga brottsmisstankar och eller konkreta omständigheter som motiverade polisens åtgärder.

Ärende 2: När han stoppades utanför en butik den 22 mars 2018 togs hans mobiltelefon i beslag. Vidare blev han dna-topsad trots att brottsmisstanken endast gällde ett bötesbrott.

Ärende 3: Han stoppades och kontrollerades den 26 mars 2018. Polisen genomförde id-kontroller på honom och passagerarna. Vidare lät polisen honom göra ett nykterhetsprov och genomsökte bilen.

Ärende 4: Den 1 april 2018 gjorde polisen ett fordonsstopp mot honom av det enda skälet att en polisman ville visa för en kollega hur han såg ut.

Ärende 5: Den 14 april 2018 blev han utsatt för en genomsökning av fordonet trots att han endast hade stoppats i en vanlig trafikkontroll. Brottsmisstanken avsåg inte annat än en förseelse och framstår därmed inte som den egentliga orsaken till att han blev stoppad.

Polisen har vidtagit dessa åtgärder enbart på grund av hans föreningstillhörighet. Åtgärderna har därmed inneburit en överträdelse av artikel 8 alternativt 3 samt artiklarna 11 och 14 i Europakonventionen. Dessutom föreligger en överträdelse av diskrimineringsförbudet i artikel 26 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter samt artikel 7 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna.

Sökanden har även begärt att Justitiekanslern ska granska lagligheten i de åtgärder som vidtagits mot honom.

Polismyndigheten har yttrat sig över anspråket och avstyrkt att någon ersättning ska utgå. I yttrandet har anförts bl.a. följande.

Det saknas dokumentation om att några kontroller skulle ha genomförts mot sökanden den 26 mars, 1 april eller 14 april 2018. Däremot har det förekommit kontroller mot honom i oktober och december 2019, vid sidan av de tillfällen den 22 mars 2018 och den 15 mars 2019 som han själv lagt fram. Beträffande kropps­visitatio­nen och husrannsakan vid sistnämnda tillfälle kan åtgärderna inte anses ha varit motiverade och proportionerliga ingrepp i rätten till privatliv enligt artikel 8 i konventio­nen. Den ideella skadan får dock anses vara min­dre allvarlig och motiverar inte någon ekonomisk ersättning.

Sökanden har yttrat sig över vad Polismyndigheten anfört och har då tillagt att även kontrollerna i oktober och december 2019 numera ingår i grunderna för anspråket.

Justitiekanslerns bedömning

Skadeståndsrättsliga utgångspunkter

Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Polismyndighetens nu aktuella beslut och åtgärder utgör sådan verksamhet. Ersättning för ideell skada kan med stöd av dessa regler ges ut endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott.

Staten bär inte något strikt skadeståndsansvar för ofullkomligheter i den statliga verksamheten. Liksom övriga regler i skadeståndslagen innebär 3 kap. 2 § ett ansvar för styrkt vållande. Bedömningen av om en myndighet har varit oaktsam ska vara objektiv. Vid den bedömningen är det av stor vikt vad för slags regel, norm eller princip som har åsidosatts, vad dess norm­skydd omfattar och vilka risker felet eller försummelsen innebär. Det är inte tillräckligt att en myn­dighet eller en domstol har gjort en bedömning av en rätts- eller bevisfråga som kan ifrågasättas eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för olika bedömningar.

I regel är det endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar som kan anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. En helhetsbedömning ska göras. (Jfr bl.a. rättsfallen NJA 1994 s. 194 och 654, NJA 2003 s. 285, NJA 2007 s. 862 samt NJA 2013 s. 842 och 1210.)

Skadestånd ska också enligt 3 kap. 4 § skadeståndslagen ges ut när Europakonventionen har överträtts, om det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen. Med det menas skyl­dig­het­­en enligt artikel 13 i konventionen att på det nationella planet till­handa­hålla rätts­medel för att komma till rätta med konventions­över­träd­elser. Skadeståndet kan avse bl.a. ideell skada.

Bestämmelsen i 3 kap. 4 § skadeståndslagen trädde i kraft den 1 april 2018 och är endast tillämplig på skadefall som inträffar i tiden därefter. Även vid äldre skadefall kan dock skadestånd utgå vid konventionsöverträdelser (se främst NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584). Ersättningen ska då i första hand ges ut med stöd av 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Vid prövningen ska denna be­stäm­mels­e tolkas konformt med konventio­nen. När det gäller ersättning för ideell skada kan enligt Högsta domstolen de be­gräns­ning­ar som följer av 2 kap. 3 § skade­stånds­lagen inte bortfalla ens vid en kon­­ventionskonform tolkning. Därmed kan ersätt­ning för ideell skada vid över­träd­elser av konventionen i regel inte grundas på skade­stånds­lag­en. Sådan ersättning kan dock ges ut utan särskilt lagstöd.

Europakonventionen

Artikel 3 i Europakonventionen innehåller ett absolut förbud mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

Enligt artikel 8.1 har var och en rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Rätten får enligt artikel 8.2 inte inskränkas annat än med stöd av lag. Vidare måste den vidtagna åtgärden vara nödvändig i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till något av vissa närmare angivna legitima intressen, bl.a. intresset av att förebygga brott. Det innebär ett krav på att åtgärden ska vara proportionerlig.

Av artikel 11.1 följer rätten till frihet att delta i fredliga sammankomster och till föreningsfrihet. Rätten kan enligt artikel 11.2 inskränkas under de förutsättningar som även gäller enligt artikel 8.2.

Enligt artikel 14 gäller ett förbud mot diskriminering vid åtnjutandet av fri- och rättigheterna som anges i konventionen. I bestämmelsen räknas ett antal diskrimineringsgrunder upp, men uppräkningen är endast exemplifierande (se Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, femte uppl., s. 566). Frågor om diskriminering på andra grunder har ofta uppkommit i Europadomstolens praxis. Det ska dock handla om diskriminering med avseende på de fri- och rättigheter som behandlas i konventionen och dess tilläggsprotokoll (a.a. s. 549).   

Bestämmelser om kroppsvisitation m.m. utan misstanke om brott

Enligt 19 § andra stycket 1 polislagen får en polisman besluta om kroppsvisitation i den utsträckning det behövs för att söka efter vapen eller andra farliga föremål som är ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa, om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att ett sådant föremål kan förklaras förverkat enligt 36 kap. 3 § brottsbalken (BrB). Förverkande kan enligt 36 kap. 3 § 2 BrB beslutas i fråga om föremål som är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa och som har påträffats under omständigheter som gav anledning att befara att de skulle komma till sådan användning.

Bestämmelsen ger polisen befogenhet att genomföra kroppsvisitation i förebyggande syfte. Avsikten har varit att ge underlag för polisen att i riskfyllda situationer eftersöka och ta hand om farliga tillhyggen. Det ska vara fråga om situationer där risken typiskt sett är stor för att knivar och andra farliga föremål kan komma att användas vid våldsbrott (prop. 1986/87:115 s. 21 f.). Ett typexempel på en sådan situation då ett ingripande är avsett att kunna ske är enligt förarbetena då två rivaliserande ungdomsgrupper konfronteras på allmän plats. Detsamma gäller under förhållanden då våldsamma sammanstötningar erfarenhetsmässigt kan uppstå, som vid idrottsevenemang (prop. 1982/83:89 s. 15 f.).

Med bestämmelsen om kroppsvisitation som förebild utformades regeln i 20 a § polislagen som ger polisen befogenhet att i förebyggande syfte genomsöka fordon efter vapen och andra farliga föremål. Av förarbetena framgår att det måste finnas någon konkret omständighet som ger objektivt stöd för antagandet att det finns farliga föremål i fordonet samt att bestämmelsen kan aktualiseras bl.a. när rivaliserande gäng konfronteras och polisen befarar att vissa personer förvarar vapen eller andra tillhyggen i fordon i närheten. Bestämmelsen är tillämplig även vid genomsökningar av enstaka fordon. (Se prop. 2005/06:113 s. 63.)

Polisen anses vid sådana tillfällen ha befogenhet att mera rutinmässigt kontrollera om de som uppehåller sig på platsen eller besöker evenemanget bär på sig eller i handbagage medför föremål som kan användas för att skada andra. De angivna exemplen har inte ansetts vara uttömmande men risken för våldsanvändning måste alltid vara på det sättet kvalificerad som anges i förverkandebestämmelserna i 36 kap. 3 § BrB. Polisen måste kunna peka på någon konkret omständighet – exempelvis tidigare iakttagelser – som ger objektivt stöd för ett antagande att vapen kan komma att påträffas vid en visitation. (Se Berggren och Munck, Polislagen – en kommentar, JUNO februari 2021, kommentaren till 19 §.)

Polisens befogenhet att genomföra kroppsvisitation och husrannsakan i fordon med stöd av de aktuella bestämmelserna i polislagen kräver alltså inte att det finns någon misstanke om brott. I det avseendet skiljer sig polisens befogenheter enligt polislagen mot de straffprocessuella tvångsmedel som regleras i RB. Det rör sig om möjligheter för polisen att, vid sidan av den egentligt brottsutredande verksamheten, vidta åtgärder till förebyggande av att vapen och andra farliga föremål kommer till användning vid allvarlig våldsbrottslighet (jfr prop. 1986/87:115 s. 6 och prop. 2005/06:113 s. 21 f.). Bestämmelserna är avsedda för situationer där risken typiskt sett framstår som stor för att tillhyggen ska komma till användning vid våldsbrott.

Av 10 § polislagen följer att en polisman vid genomförandet av en kroppsvisitation får använda våld när han möts av motstånd, i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt. Ett ingripande måste också vara försvarligt med hänsyn till bl.a. dess syfte och dessutom får inte mer tvång får användas än vad som behövs för att det avsedda resultatet ska uppnås (8 § polislagen). 

Polismans rätt att genomföra identitetskontroll regleras i flera författningar (se t.ex. 14 § polislagen om omhändertagande för identifiering). Beträffande fordonsförare finns enligt 3 kap. 15 § körkortslagen (1998:488) en skyldighet att överlämna sitt körkort till polisen för kontroll. Vid sidan av det reglerade området anses en polisman ha rätt att tillfråga en person som anträffas i polisverksamheten om namn och hemvist, om det är nödvändigt för att en tjänsteuppgift ska kunna fullgöras. (Se Berggren och Munck, Polislagen – en kommentar, JUNO februari 2021, kommentaren till 14 §, se även JO 2019/20 s. 358.) En sådan förfrågan anses inte i och för sig utgöra något intrång i någon grundlagsskyddad fri- eller rättighet.

Bestämmelser om kroppsbesiktning m.m. vid misstanke om brott

Av 27 kap. 1 § RB följer att föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott får tas i beslag, förutsatt att åtgärden är proportionerlig.

I 28 kap. RB finns bestämmelser om bl.a. kroppsbesiktning. Den som skäligen kan misstänkas för ett brott på vilket fängelse kan följa får kroppsbesiktigas i syfte att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för utredningen om brottet (12 § jämförd med 11 §). Kroppsbesiktning får på en sådan misstänkt också ske i form av registertopsning, dvs. tagande av salivprov i syfte att göra en dna-analys och registrera dna-profilen (12 a §). En förutsättning för kroppsbesiktning generellt är att åtgärden är proportionerlig (13 § jämförd med 3 a §). Vad gäller salivprov innebär det enligt förarbetena att provtagning inte bör vara aktuell vid rena bagatellbrott, där påföljden kan komma att stanna vid böter (prop. 2005/06:29 s. 23 och 39). JO har riktat kritik mot Polismyndigheten för registertopsning i fall när misstanken gällt brott som knappast kunnat leda till annan påföljd än böter (se t.ex. JO 2010/11 s. 114).

Bedömningen i detta fall

Inget integritetskränkande brott

Utredningen ger inte stöd för att det vid något av de tillfällen som sökanden åberopat som grund för anspråket skulle ha förekommit något integritetskränkande brott från polisens sida. Skadestånd kan därför inte utgå med stöd av 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen redan av det skälet. Frågan är därefter om åtgärderna mot sökanden har inneburit att hans rättigheter enligt Europakonventio­nen överträtts (jfr 3 kap. 4 § skadeståndslagen för tiden efter den 1 april 2018).

Kroppsvisitation och husrannsakan den 15 mars 2019 (ärende 1)

Åtgärder som kroppsvisitation och husrannsakan utgör i och för sig ingrepp i en persons rätt till privatliv m.m. enligt artikel 8.1 i Europakonventionen. Det har dock som utgångspunkt funnits lagstöd för dessa åtgärder i 19 och 20 a §§ polislagen. I det enskilda fallet finns utrymme för att göra olika bedömningar av om förutsättningarna enligt respektive lagrum varit uppfyllda eller inte. Även om vissa bedömningar i efterhand kan ifrågasättas får ändå konventionens laglighetskrav anses vara uppfyllt i sökandens fall. Åtgärderna har också haft ett legitimt syfte, nämligen att förebygga brott. Frågan är därefter om åtgärderna kan anses ha varit proportionerliga.

Vissa paralleller kan dras till liknande ärenden som varit under Justitiekanslerns bedömning. (Se t.ex. JK:s beslut den 10 juli 2018, dnr 5054-17-4.3, beslut den 10 december 2019, dnr 6875-18-4.3 och beslut den 13 januari 2020, dnr 4886-19-4.3.2.) Justitiekanslern har i dessa fall konstaterat att ett ingripande kan motiveras av en mer allmän situation inom det berörda området samt att den till mc-gäng knutna kriminalitetens utbredning och intensitet kan motivera mer rutinmässiga ingripanden mot individer som öppet visar att de tillhör den miljön. Det måste dock fortfarande finnas någon konkret omständighet som ger objektivt stöd för att ett farligt föremål kan kom­ma att påträffas. En persons klädsel, den omständigheten att han eller hon tidigare figurerat i samband med våldsbrottslighet och personens attityd mot polisen vid det aktuella tillfället kan inte ensamma ligga till grund för beslut om tvångsåtgärder.

Kroppsvisitationen mot sökanden och husrannsakan i fordonen har i det här fallet av allt att döma grundats på sökandens koppling till en mc-klubb som av polisen bedömts utgöra ett kriminellt nätverk. Som framgått är sådana omständigheter inte i sig tillräckliga för att vare sig kroppsvisitation eller husrannsakan, när ingripandet inte kan sägas ha varit kopplat till en specifik hotfull situation eller liknande. I det här fallet måste dock vägas in att husrannsakan i bilen rent faktiskt ledde till att två knivar påträffades. Den ena bedömdes av polisen vara en arbetskniv och den andra var en stilett. Sökanden blev också senare åtalad och dömd för innehavet av stiletten. Mot den bakgrunden finner Justitiekanslern att såväl husrannsakan som kroppsvisitationen får anses ha varit proportionerliga i förhållande till sitt syfte. Någon konventions­överträdelse föreligger därför inte i den delen.

Även för id-kontrollen har polisen haft rättsligt stöd enligt vad som tidigare redovisats. Detsamma gäller polisens våldsanvändning, som enligt protokollet över ingripandet bestod i ett skuldergrepp och ett handledsgrepp i ett läge när sökanden gjorde fysiskt motstånd. Åtgärderna får såvitt framgår av utredningen anses ha varit proportionerliga. Att något hotfullt uppträdande eller några trakasserier från polisens sida skulle ha förekommit är inte visat.  

Sammanfattningsvis har ingripandet inte inneburit någon överträdelse av rätten till respekt för privatlivet enligt artikel 8.1 i Europakonventionen. Artikel 3 om förbud mot omänsklig eller förnedrande behandling m.m. aktualiseras inte då den i Europadomstolens praxis har ansetts ta sikte på övergrepp av avsevärt grövre slag. Omständigheterna har inte heller varit sådana att något brott mot rätten till föreningsfrihet (artikel 11) eller mot diskrimineringsförbudet (artikel 14) i konventionen förekommit. Detsamma gäller den åberopade FN-konventio­nen och allmänna förklaringen.

Rapporteringen den 22 mars 2018 (ärende 2)

Polisen grundade misstanken om att sökanden var narkotikapåverkad på att han hade rödsprängda ögon med förstorade pupiller. Det får därmed anses ha förelegat en sådan konkret omständighet som kan grunda skälig misstanke om ringa narkotikabrott genom eget bruk. Det innebär att polisen haft rättslig grund för den kroppsbesiktning genom urinprovtagning som sökanden fått genomgå (28 kap. 12 § RB). Åtgärden har också haft ett legitimt syfte och varit proportionerlig. Att den senare analysen inte gav stöd åt brottsmisstanken föranleder ingen annan bedömning.

Kroppsbesiktning skedde även i form av registertopsning, vilket i och för sig har haft lagstöd (28 kap. 12 a § RB) och ett legitimt syfte. Som framgått har dock uttalats såväl i förarbetena som av JO att sådan provtagning av proportionalitetsskäl inte bör ske när personen i fråga bara är misstänkt för bötesbrott. I det här fallet har den enda misstanken mot sökanden vid tidpunkten för topsningen – åtminstone såvitt framgår av underlag som polisen ingett – varit ett ringa narkotikabrott genom eget bruk. Justitiekanslern får därför bedöma åtgärden i förhållande till straffvärdet av ett sådant brott. Då det rör sig om ett uppenbart bötesbrott kan åtgärden inte anses ha varit proportionerlig. Den har därmed inneburit ett åsidosättande av sökandens rätt till respekt för privatlivet enligt artikel 8.1 i Europakonventio­nen.

Vad därefter gäller det påstådda beslaget av sökandens mobiltelefon framgår det inte av utredningen att något beslag gjorts vid det aktuella tillfället. Det är upp till sökanden att visa att så faktiskt varit fallet, vilket han alltså inte lyckats göra. Redan av det skälet kan något skadestånd i den delen inte utgå. Tilläggas kan dock att ett eventuellt beslag hade varit rättsligt grundat, då telefonen skäligen kunnat antas ha varit av betydelse för utredningen (27 kap. 1 § RB). Däremot kan ifrågasättas om ett beslag av en mobiltelefon är proportionerligt när misstanken endast avser eget bruk av narkotika. Det är dock en fråga där beslutsfattaren måste tillåtas ett visst bedömningsutrymme vid en värdering av omständigheterna i det enskilda fallet och den övriga bevisningen.

Såvitt gäller id-kontrollen och prövningen mot rätten till föreningsfrihet och de åberopade diskrimineringsförbuden hänvisas till den ovan gjorda bedömningen för händelsen den 15 mars 2019.

Slutligen ska prövas om artikel 13 i konventionen kräver att sökanden erhåller skadestånd för den ideella skada han lidit till följd av den konventionsöverträdelse som registertopsningen utgjort. Vid prövningen ska göras en helhetsbedömning av överträdelsens art och omständigheterna i övrigt (jfr numera 5 kap. 8 § skadeståndslagen). I praxis har det ansetts att en rätt till ersättning förutsätter att skadan är av viss storleksordning (se NJA 2012 s. 211 I, NJA 2013 s. 842 och prop. 2017/18:7 s. 66). Vid mindre allvarliga ideella skador kan det vara en tillräcklig gottgörelse att överträdelsen erkänns. I detta fall anser Justitiekanslern att det rör sig om ett sådant mindre allvarligt fall och att sökanden därmed får anges gott­gjord genom att överträdelsen konstateras i detta beslut.

Påstådda kontroller den 26 mars, 1 april och 14 april 2018 (händelse 3–5)

Enligt Polismyndighetens yttrande saknas dokumentation till stöd för att sökanden skulle ha utsatts för några kontroller vid dessa tillfällen. Detsamma gäller påstådda fordonsstopp vid de första två tillfällena. Såvitt gäller ingripandet den 14 april 2018 har det såvitt framgår av handlingarna omfattat ett fordonsstopp följt av en rapportering och utfärdande av ordningsbot för trafikförseelse. Polisens beslut och handläggning i det avseendet har inte varit skadeståndsgrundande. Då sökanden inte heller i övrigt visat att han vid nu aktuella tillfällen utsatts för några skadeståndsgrundande beslut eller andra åtgärder från polisens sida kan någon ersättning inte utgå.  

Kontroller i oktober och december 2019

Sökanden har beträffande dessa tillfällen inte närmare angett på vilket sätt polisens agerande skulle ha varit skadeståndsgrundande. Inte heller i de delarna ska därför någon ersättning utgå.

Sammanfattning

Justitiekanslern har ovan funnit att sökandens rättigheter enligt artikel 8.1 i Europakonventionen åsidosatts genom polisens beslut den 22 mars 2018 om registertopsning. Eftersom den ideella skada han lidit till följd av överträdelsen får anses vara mindre allvarlig är han dock tillräckligt gottgjord genom att överträdelsen konstateras i detta beslut. I övrigt har de åtgärder sökanden grundat sitt anspråk på – i den mån det är visat att de alls ägt rum – varit såväl lagliga som proportionerliga. De har därmed inte utgjort vare sig brott eller konventionsöverträdelser.   

Sökandens skadeståndsanspråk ska på nu anförda skäl avslås.

Övrigt

Vad gäller händelsen den 15 mars 2019 har den, som tidigare nämnts, varit föremål för en anmälan till JO som den 9 maj samma år beslutade att inte vidta någon åtgärd eller göra något uttalande. Varken beträffande den händelsen eller i övrigt ser Justitiekanslern någon anledning att inom ramen för sitt tillsynsuppdrag granska de frågor som sökanden lyft fram.