Diarienr: 6715-19-4.3.2 / Beslutsdatum: 27 feb 2020

Inget skadestånd men väl kritik mot en tingsrätt som dömt en person för preskriberat brott

Justitiekanslerns beslut

  1. Justitiekanslern avslår sökandens anspråk.
  2. Justitiekanslern riktar kritik mot Uppsala tingsrätt med anledning av att en person dömts till ansvar för ett brott som varit preskriberat.

Ärendet

Bakgrund

Den 6 mars 2019 väckte åklagare åtal mot sökanden vid Uppsala tingsrätt. Åtalet gällde två fall av misshandel av normalgraden. Den åtalspunkt som nu är av intresse avsåg misshandel genom att sökanden någon gång under perioden den 1–31 augusti 2015 skulle ha tryckt ned målsäganden mot golvet och slagit henne med öppen hand över munnen, vilket medfört en sprucken läpp. Sedan tingsrätten utfärdat stämning delgavs sökanden åtalet den 14 mars 2019. Efter huvudförhandling meddelade tingsrätten dom den 16 maj 2019.

Tingsrätten dömde sökanden för misshandel, ringa brott, till dagsböter såvitt avsåg gärningen i augusti 2015 och frikände honom i övrigt. Av domskälen framgår att tingsrätten fann det styrkt att sökanden slagit målsäganden så att hon fått en sprucken läpp, men däremot inte att misshandeln skulle ha skett medan hon var nedtryckt mot golvet. Tingsrätten uteslöt inte att gärningen hade föregåtts av visst våld från målsägandens sida men ansåg inte att det var fråga om en straffri nödvärnshandling.

Åklagaren och sökanden överklagade domen och yrkade att sökanden skulle frikännas eftersom det brott han dömts för var preskriberat. Genom dom den 2 oktober 2019 ändrade hovrätten tingsrättens dom i enlighet med yrkandet. I domskälen instämde hovrätten i tingsrättens bedömning att misshandeln var att bedöma som ringa brott, men konstaterade att sökanden inte hade fått del av åtalet inom två år från dagen för gärningen och att brottet därmed var preskriberat.

Anspråket m.m.

Sökanden har begärt skadestånd av staten, utan att ange något belopp, på den grunden att tingsrätten dömt honom för ett preskriberat brott och därigenom orsakat honom lidande. Han har anfört i korthet följande.

Till följd av att information om domen spreds på sociala medier orsakades han ett stort lidande av tingsrättens dom. Hans förtroende som företagsledare skadades och hans kompetens ifrågasattes, vilket ledde till att han blev tvungen att lämna ett styrelseuppdrag. Dessutom fick han sömnsvårigheter och svårigheter att fokusera på sitt arbete. Han borde ha friats av tingsrätten och egentligen inte ens ha blivit åtalad.

Tingsrätten har yttrat sig över anspråket.

Justitiekanslerns bedömning

Rättsliga utgångspunkter

Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. En domstols dömande verksamhet utgör myndighetsutövning. Ersättning för ideell skada kan med stöd av dessa regler ges ut endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott.

Skadestånd ska också enligt 3 kap. 4 § skadeståndslagen ges ut när Europakonventionen har överträtts, om det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen. Skadeståndet kan omfatta bl.a. sådan kränkning som avses i 3 kap.   2 § 2 samma lag och annan ideell skada.

Legalitetsprincipen – vilken i brottmål innebär att ingen ska dömas utan stöd i lag – kommer till uttryck i bl.a. artikel 7 i Europakonventionen. Var och en, vars fri- och rättigheter enligt konventionen har kränkts, ska enligt artikel 13 ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet och detta även om kränkningen har förövats av någon under utövning av offentlig myndighet. Ett effektivt rättsmedel kan exempelvis utgöras av möjligheten för den enskilde att överklaga en dom eller ett beslut. Utgångspunkten är också att den typen av primära rättsmedel ska väljas före skadeståndsalternativet vid gottgörelse av en konventionskränkning (se prop. 2017/18:7 s. 22 ff.).

Av 3 kap. 5 § brottsbalken (BrB) framgår att misshandel, ringa brott, kan föranleda böter eller fängelse i högst sex månader. Enligt 35 kap. 1 § BrB får påföljd inte utdömas för brott på vilket inte kan följa svårare straff än ett års fängelse, om inte den misstänkte häktats eller fått del av åtalet inom två år.

Bedömningen i detta fall

Tingsrätten har i detta fall dömt sökanden för misshandel, ringa brott, trots att delgivning av åtalet skett mer än två år efter det att gärningen begicks. Brottet har därmed varit preskriberat och förutsättningar för att döma till ansvar har inte förelegat.

Sökanden har begärt ersättning för lidande, dvs. för ideell skada. För att sådan skada ska kunna ersättas med stöd av 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen krävs att sökanden utsatts för ett typiskt sett integritetskränkande brott. Det brott som överhuvudtaget skulle kunna vara aktuellt i ett sådant här fall är tjänstefel begånget av den domare som dömde i målet vid tingsrätten. Detta brott är endast i undantagsfall att anse som typiskt sett integritetskränkande. Justitiekanslern anser oavsett det att omständigheterna inte är sådana att det finns anledning att anta att något straffbart tjänstefel eller annat brott är begånget (jfr NJA 2003 s. 291). Det innebär att sökanden inte kan få ersättning på den grunden.

Att sökanden blivit dömd för ett brott som varit preskriberat har inneburit en överträdelse av Europakonventionen (jfr artikel 7). Han har dock haft en möjlighet att överklaga domen till hovrätten och efter överklagandet fått en prövning inom knappt fem månader. Han har därmed haft tillgång till ett   effektivt rättsmedel. Nästa fråga är om ekonomisk kompensation ändå är påkallad för att gottgöra honom för överträdelsen. Vid den bedömningen ska beaktats inte bara den begränsade tid under vilken han varit felaktigt dömd, utan även att den brottslighet domen avsåg varit av mindre allvarligt slag och inte föranlett annan påföljd än böter. Det innebär sammantaget att sökanden får anses gottgjord genom att konventionsöverträdelsen konstateras i detta beslut (jfr prop. 2017/18:7 s. 66 med hänvisningar). Således ska någon ersättning inte heller med stöd av 3 kap. 4 § skadeståndslagen utgå.

Sökanden har som grund för sitt anspråk även anfört att han aldrig borde ha blivit åtalad. Det får uppfattas som ett påstående om att åklagarens åtalsbeslut varit felaktigt. I den delen kan dock konstateras att åtalet inte avsåg ringa brott utan misshandel av normalgraden. Det brottet kan ge upp till två års fängelse och därmed gäller enligt 35 kap. 1 § BrB fem års preskriptionstid. Åtalet har således inte avsett något preskriberat brott. Att tingsrätten vid sin prövning inte delade åklagarens uppfattning om att det rörde sig om brott av normalgraden föranleder ingen annan slutsats. Beträffande åklagarens bedömning i bevishänseende – dvs. att bevisningen var tillräcklig för en fällande dom – kan konstateras att tingsrätten under den aktuella åtalspunkten delade åklagarens uppfattning i skuldfrågan utom såvitt avsåg ett av gärningsmomenten. Därtill kommer att åklagaren – även vid en i alla delar frikännande dom – måste ha ett betydande bedömningsutrymme i frågan om bevisningen är tillräcklig för att åtal ska kunna väckas. Det nu sagda innebär att Åklagarmyndigheten inte har agerat på ett sådant sätt att staten är skadeståndsskyldig mot sökanden.   

På nu anförda skäl ska sökandens anspråk avslås.

Tillsyn

Som framgått ovan har Justitiekanslern funnit att det saknas anledning att anta att något straffbart tjänstefel är begånget i det aktuella fallet. Vidare har Justitiekanslern från tingsrätten fått besked om att den domare som var ordförande i tingsrättens mål är pensionerad sedan flera år tillbaka. Det finns därför inte skäl att göra någon anmälan till Statens ansvarsnämnd, eftersom en eventuell disciplinpåföljd förutsätter att den anmälde fortfarande har en anställning. 

Justitiekanslern vill dock framhålla att det måste ställas höga krav på lagenlighet och noggrannhet i den dömande verksamheten. Det är av stor vikt att en domstol handlägger brottmål med sådan omsorg att en fråga som preskription inte förbises vid prövningen av ett åtal. I det aktuella fallet har sökanden varit dömd för ett brott som inte ens i teorin kunnat föranleda ansvar, med hänsyn till den tid som gått från dagen för brottet till dagen för delgivningen av åtalet. Sammantaget finns därför anledning att rikta kritik mot tingsrätten för det inträffade.