Staten är skadeståndsskyldig på grund av en exekutiv försäljning av utmätt egendom

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern tillerkänner sökanden ersättning med 10 000 kr. Kronofog­demyndigheten ansvarar för att ersättningen betalas ut till henne. 

Ärendet

Bakgrund

I maj 2023 stoppades en bil i en poliskontroll och Kronofogdemyndigheten beslutade att utmäta bilen för förarens skulder. AA, som är gäldenärens mor, gjorde därefter anspråk på bilen och överklagade utmätningsbeslutet till tingsrätten. I juli 2023 såldes bilen på exekutiv auktion. Månaden därpå biföll tingsrätten överklagandet och upphävde utmätningsbeslutet.

Anspråket

AA har begärt skadestånd av staten med 10 000 kr. Till stöd för anspråket har AA anfört i huvudsak följande. Kronofogdemyndigheten har felaktigt utmätt AA:s bil för en annan persons skulder och därefter sålt bilen trots att AA hade överklagat utmätningsbeslutet. Det inträffade har inneburit en ekonomisk förlust om 10 000 kr. AA har även begärt ersättning för sveda och värk samt ersättning för psykiskt lidande med anledning av utmät­ningen. Till följd av att bilens registreringsskylt inte maskades i annonserna för den exekutiva försäljningen har också dataskydds­förordningens bestämmelser överträtts.

Kronofogdemyndigheten har med ett eget yttrande lämnat över anspråket hit.

Justitiekanslerns bedömning

Skadeståndsrättsliga utgångspunkter

Staten ska ersätta person­skada, sak­skada eller ren förmögenhetsskada (ekonomisk skada) som vållas genom fel eller för­sum­mel­se vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för (3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen). Kronofogdemyndighetens handläggning och beslut i utsökningsärenden är sådan verksamhet. 

Staten ska också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid myndighets­utövning (3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen). Ersättning för sådan ideell skada kan med stöd av dessa regler ges ut endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott.

Staten kan även bli skadeståndsskyldig för materiell och immateriell skada vid en överträdelse av dataskyddsförordningen (artikel 82.1 i förordningen).

Att det har förekommit något som i och för sig kan vara skadeståndsgrun­dande är inte tillräckligt för att ersättning ska ges ut. Det krävs också att den som begär ersättning kan styrka att det inträffade har orsakat en skada och hur stor skadan är.

Var det felaktigt att utmäta bilen?

Lös egendom får utmätas om det framgår att egendomen tillhör gäldenären (4 kap. 17 § utsökningsbalken). Enligt förarbetena innebär lagtextens formulering att beviskravet för att gäldenären äger egendomen är det beviskrav som normalt gäller i tvistemål (se prop. 1980/81:8 s. 1099 f. och 1209). Utmätningssökanden ska alltså styrka att den egendom som är i fråga för utmätning tillhör gäldenären. Om emellertid gäldenären vid utmätnings­tillfället har egendomen i sin besittning anses gäldenären vara ägare till egendomen, om det inte framgår att egendomen tillhör någon annan (den legala besittningspresumtionen enligt 4 kap. 18 § utsöknings­balken). Presumtionen innebär att bevisbördan ligger på den tredje man som påstår sig ha bättre rätt till egendom som finns i gäldenärens besittning. (Se rättsfallet NJA 2019 s. 765, ”Bättre rätt till fordon I", p. 7.)

För att bryta den presumtion som besittning ger för gäldenärens rätt är det inte tillräckligt att saken är tveksam (se Gösta Walin m.fl., Utsöknings­balken – En kommentar, JUNO, version 6, kommentaren till 4 kap. 18 §). Utan för att fullgöra bevisbördan krävs det att tredje man styrker sin påstådda rätt och visar på vilken grund som gäldenären vid utmätnings­tillfället ändå innehar egendomen, exempelvis genom avtal om deposition, pant eller nyttjanderätt (se rättsfallen NJA 2019 s. 765, ”Bättre rätt till fordon I", p. 7 och 11 och NJA 2008 s. 444). Det förhållandet att tredje man står som registrerad ägare på bilen anses i regel inte vara tillräckligt för att bryta besittningspresumtionen (se Gösta Walin m.fl., a.a., kommentaren till 4 kap. 18 §).

Vad som framkommit i ärendet ger inte skäl att ifrågasätta Kronofogde­myndighetens beslut att utmäta bilen med stöd av 4 kap. 18 § utsöknings­balken. Att tingsrätten vid sin prövning av utmätningen bedömde att AA hade styrkt sin rätt till bilen förändrar inte den bedömningen eftersom tingsrätten hade tillgång till ett annat underlag än Kronofogdemyndigheten hade vid utmätningstillfället.

Utredningen ger därmed inte stöd för att Kronofogdemyndighet skulle ha agerat skadeståndsgrundande vid utmätningen av bilen. AA har därmed inte rätt till ersättning för angiven ekonomisk skada, personskada eller kränkning. AA:s anspråk i den här delen ska således avslås.

Var det felaktigt att genomföra försäljningen av bilen?

AA har även gjort gällande att Kronofogdemyndigheten har förfarit felaktigt genom att genomföra den exekutiva försäljningen trots att hon hade överklagat utmätningsbeslutet samt att Kronofogdemyndigheten har lämnat missvisande information om följden av ett överklagande.

Den rättsliga utgångspunkten är att ett beslut om utmätning gäller omedelbart (2 kap. 19 § första stycket utsökningsbalken). För att undvika en fördröjning av utmätningsförfarandet ska därför verkställigheten som utgångspunkt fortgå, även om ett beslut i ett tidigare led i utmätnings­förfarandet har överklagats (se Torkel Gregow, Utsökningsrätt, JUNO, version 5, s. 62 f). När ett beslut har överklagats, kan emellertid tingsrätten omedelbart förordna att åtgärd för verkställighet tills vidare inte får äga rum, dvs. inhibition (2 kap. 19 § andra stycket utsökningsbalken).

Även om Kronofogdemyndigheten – i avsaknad av ett beslut om inhibition – inte är förhindrad att sälja utmätt egendom när ett utmätningsbeslut har överklagats, är det i allmänhet olämpligt att Kronofogdemyndigheten säljer egendomen när tvist råder om äganderätten till den (se Torkel Gregow, a.a., s. 260). Av den anledningen föreskrivs det i 8 kap. 5 § första stycket utsökningsbalken ett förbud mot att sälja utmätt egendom i de fall då tredje man har förelagts att väcka talan i äganderättsfrågan enligt 4 kap. 20 § utsökningsbalken. Även om Kronofogdemyndigheten inte har förelagt tredje man att väcka en sådan talan kan det i vissa fall finnas skäl att avvakta med en försäljning. I Kronofogdemyndighetens handbok Utmätning anges att ”om det snart är dags för en exekutiv försäljning, och om Kronofogden anser att skäl till det finns, bör myndigheten ändå ställa in försäljningen eller kontakta tingsrätten för att påskynda ett beslut i inhibitionsfrågan” (se hand­boken Utmätning, s. 732 och jfr 8 kap. 3 § utsökningsbalken om möjlig­heten till anstånd med försäljning).

För Kronofogdemyndighetens verksamhet gäller den allmänna service­skyldighet som följer av 6 § andra stycket förvaltningslagen (2017:900). Enligt den bestämmelsen ska en myndighet lämna den enskilde sådan hjälp att han eller hon kan ta till vara sina intressen. Hjälpen ska, utan onödigt dröjsmål, ges i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet. Bestämmelsen innebär en skyldighet att hjälpa den som vänt sig fel genom att hänvisa till rätt myndighet (se prop. 2016/17:180, s. 291). Inom ramen för service­skyldigheten ska en myndighet även hjälpa den enskilde till rätta om en framställning är ofullständig eller oklar (20 § förvaltnings­lagen). Serviceskyldigheten har på så sätt ett nära samband med en myndighets utredningsansvar enligt 23 § förvaltningslagen, vilken föreskriver att en myndighet genom frågor och påpekanden ska verka för att parten förtydligar eller kompletterar framställningen om det behövs (jfr prop. 2016/17:180, s. 68).

Av utredningen framgår att AA överklagade utmätningen dagen efter utmätningsbeslutet. Hon gjorde då gällande att hon var ägare av bilen. Till stöd för sitt anspråk åberopade hon ett undertecknat köpekontrakt enligt vilket hon hade köpt bilen knappt två månader tidigare för 37 000 kr. Hon gav även in fakturor till stöd för att hon låtit betala bilens försäkring och skatter och avgifter kopplade till bilen.

Kronofogdemyndigheten överlämnade den 31 maj 2023 AA:s överklagande till tingsrätten tillsammans med myndighetens yttrande. Senare samma dag skickade AA följande mejl till Kronofogdemyndigheten.

Hej!

Jag undrar hur det går med min överklagan? Är i behov utav min bil så jag känner mig tvungen att höra mig för. Hoppas att den inte säljs innan min överklagan är behandlad.

Med vänliga hälsningar från en orolig person.

AA:s mejl lämnades inte över till tingsrätten. Ett par dagar senare informerade i stället Kronofogdemyndigheten AA att överklag­andet hade överlämnats till tingsrätten och att hon skulle få mer information när det hade behandlats. Därefter såldes alltså bilen på exekutiv auktion innan tingsrätten upphävde utmätningsbeslutet i augusti 2023.

Frågan är om Kronofogdemyndigheten genom det inträffade har agerat skadeståndsgrundande. Enligt Justitiekanslern måste så anses vara fallet. Skälen för det är följande.

Den bevisning som AA la fram i överklagandet gav starkt stöd för hennes anspråk (jfr NJA 2019 s. 765, ”Bättre rätt till fordon II", p. 20). I det läget framstår det som rimligt att Kronofogdemyndigheten hade förelagt AA att väcka talan i äganderättsfrågan enligt 4 kap. 20 § utsökningsbalken (jfr NJA 2008 s. 444). Under alla förhållanden gav bevisningen Kronofogdemyndig­heten skäl att, på så sätt som myndighetens rutiner föreskriver, avvak­ta med försäljningen av den utmätta bilen.  

Till bilden hör också att AA i mejlet den 31 maj 2023 uttryckte sig på sådant sätt att det låg nära till hands att tolka framställningen som en begäran om inhibition, som därmed genast borde ha vidarebefordrats till tingsrätten för prövning (se Johan Lundmark och Mathias Säfsten, Förvaltningslagen – en kommentar, JUNO, version 1B, kommentaren till 46 §, Riksdagens ombudsmäns (JO) ämbetsberättelse 2006/07, s. 160 och Gösta Walin, a.a., kommentaren till 18 kap. 10 §).

Under alla förhållanden borde mejlet ha väckt frågor om vad AA avsåg med sin skrivelse till Kronofogdemyndigheten. Som ett led i myndighetens serviceskyldighet borde Kronofogde­myndigheten därmed ha kontaktat AA i syfte att få klarhet i om hon begärde inhibition och, om så var fallet, vidarebefordra begäran till tingsrätten (jfr NJA 2013 s. 1210, p. 21 och 28 och JO:s ämbetsberättelse 1999/00, s. 188). Genom att underlåta detta har Kronofogdemyndigheten brustit i sin serviceskyldighet. Det förhållandet att Kronofogde­myndigheten i bilagan till utmätnings­beslutet hade gett allmän information om bl.a. inhibition ger inte skäl till någon annan bedömning.

Det sagda innebär sammantaget att de brister som förekommit vid handläggningen måste anses innefatta oaktsamhet från Kronofogde-myndighetens sida.

Kravet på orsakssamband och skada 

Kravet på orsakssamband är uppfyllt. Om Kronofogdemyndigheten hade förelagt AA att väcka talan i äganderättsfrågan så hade myndigheten varit förhindrad att sälja bilen innan äganderättsfrågan hade prövats eller tiden före föreläggandet hade löpt ut (8 kap. 5 § utsökningsbalken). Av allt att döma skulle försäljningen då inte ha genomförts före tingsrättens prövning av utmätningsbeslutet. Resultatet hade blivit detsamma om myndigheten hade ställt in den planerade försäljningen med hänsyn till den bevisning som AA åberopade i överklagandet.

Utredningen talar också starkt för att inhibition skulle ha beviljats om AA:s mejl hade vidarebefordrats till tingsrätten. Med hänsyn till innehållet i de handlingar som AA sände in och till de övriga omständigheter som förelåg saknas det vidare skäl att betvivla att AA, om Kronofogdemyndigheten hade uppmärksammat henne på möjligheten till inhibition, snarast skulle ha framställt en sådan begäran. En begäran som alltså av allt att döma skulle beviljats. Kronofogde­myndighetens oaktsamhet får därmed anses ha medfört att bilen hann säljas exekutivt före utmätnings­beslutet upphävdes av tingsrätten. Kravet på orsakssamband är därmed uppfyllt.

Köpeskillingen vid den exekutiva auktionen uppgick till 27 000 kr, dvs. 10 000 lägre än vad AA hade köpt bilen för ett par månader tidigare. Det står därmed klart att det inträffade har orsakat AA en skada om 10 000 kr.

AA ska alltså tillerkännas detta belopp i skadestånd enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen.

Har AA rätt till skadestånd enligt dataskyddsförordningen? 

AA har även begärt ersättning med stöd av dataskyddsförordningen på den grunden att bilens registreringsskylt syntes på en bild i Kronofogde­myndighetens annons för den exekutiva försäljningen.

Dataskyddsförordningen är bl.a. tillämplig på behandling av personuppgifter som helt eller delvis företas på automatisk väg (artikel 2.1). Enligt dataskyddsförordningen utgör en ”personuppgift” varje upplysning, direkt eller indirekt, som avser en identifierbar person (artikel 4.1). Begreppet personuppgift har i EU-domstolens praxis fått en vidsträckt innebörd.

I rättsfallet Nowak, som gällde dataskyddsdirektivet, uttalade EU-domstolen att en uppgift ”avser” en person om upplysningen på grund av sitt innehåll, syfte eller verkan är knuten till en viss person (se EU-domstolens dom den 20 december 2017 i mål nr C-434-16, Nowak, EU:C:2017:994, p. 35). I det fallet fann EU-domstolen att provsvar och en examinators anteckningar angående dessa svar utgjorde sådana upplysningar om den examinerade som träffades av begreppet personuppgift (se p. 42).

Frågan om vad som utgör en indirekt upplysning om en identifierbar person prövades i rättsfallet Breyer (se EU-domstolens dom den 19 oktober 2016 i mål nr C-582-14, Breyer, EU:C:2016:779). I det fallet uttalade EU-domstolen att ordet ”indirekt” i dataskyddsdirektivet innebar att det inte var nödvändigt att uppgiften i sig gjorde det möjligt att identifiera den aktuella personen för att den skulle anses utgöra en personuppgift (se p. 40). Utan EU-domstolen angav att även en upplysning, som tillsammans med andra uppgifter kan användas för att identifiera en fysisk person, utgjorde en personuppgift förutsatt att man med rimliga hjälpmedel kunde få tillgång till de nödvändiga kompletterande uppgifterna som krävdes för identifiering (se p. 43, 45–46 och 49). Mot den bakgrunden fann domstolen att uppgifter om en tillfällig IP-adress (s.k. dynamisk IP-adress) utgjorde en sådan indirekt personuppgift som omfattades av dataskyddsdirektivet.

Överfört på det nu aktuella fallet kan det konstateras att en registreringsskylt på en bil utgör en indirekt upplysning om en identifierbar person; tillsammans med annan tillgänglig information kunde man med hjälp av den uppgiften få fram information avseende AA (t.ex. att hon var registrerad ägare av bilen). En sådan uppgift faller därmed inom ramen för begreppet ”personuppgift” i dataskyddsförordningens mening (se Sören Öman, Dataskyddsförordningen (GDPR) m.m., En kommentar, JUNO, version 2B, kommentaren till artikel 4.1 och jfr Umeå tingsrätts dom den 15 december 2021 i mål nr 828-21).

Eftersom Kronofogdemyndigheten typiskt sett annonserar på internet så saknas det skäl att ifrågasätta att det har varit fråga om en sådan automatisk behandling av personuppgiften som omfattas av dataskyddsförordningen (jfr Sören Öman, a.a., kommentaren till artikel 2.1 och artikel 4.2). Förordningen är därmed tillämplig.

Det finns inga särskilda regler om hur Kronofogdemyndigheten ska utforma annonserna vid en exekutiv försäljning. När det är fråga om personuppgiftsbehandling så måste man dock beakta de krav som dataskyddsförordningen föreskriver, exempelvis att personuppgifter ska behandlas lagligt samt vara adekvata och relevanta och inte för omfattande i förhållande till de ändamål för vilka de behandlas.

I det här fallet är laglighetskravet uppfyllt eftersom behandling av uppgifter om utmätt egendom av det här slaget måste anses nödvändigt för fullgörandet av Kronofogdemyndighetens verksamhet (artikel 6.1.e dataskydds­förordningen). Det förhållandet att genomförandet av försäljningen, såsom konstaterats ovan, har varit i konflikt med annan lagstiftning, t.ex. det utsökningsrättsliga regelverket, innebär inte att personuppgiftsbehandlingen i sig strider mot laglighetskravet enligt dataskyddsförordningen (se EU-domstolens dom den 4 maj 2023 i mål nr C-60/22, Bundesrepublik Deutschland, EU:C:2023:373, p. 57).

Uppgiften om en bils registreringsnummer framstår vidare som en helt naturlig uppgift i en bilannons. Personuppgiften har därmed varit adekvat och relevant för det aktuella ändamålet (se Sören Öman, a.a., s. kommentaren till artikel 5.1.c). Det föreligger därmed ingen överträdelse av dataskyddsförordningen. AA:s anspråk i den här delen ska alltså avslås.