Skadeståndsanspråk mot staten med anledning av otillåten brottsprovokation

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår sökandens anspråk.

Ärendet

Bakgrund

I början av 2017 genomförde Polismyndigheten en infiltrationsoperation mot svenska medborgare som misstänktes för narkotikasmuggling, däribland sökanden. Några månader senare beslutade Åklagarmyndigheten att inleda förundersökning samt om tillåtande av provokativa åtgärder och infiltration. Insatsen fortlöpte till dess att sökanden greps av portugisisk polis i början av 2020.

I mars 2020 åtalades och dömdes sökanden av tingsrätten för allvarlig brottslighet till fängelse i sex år och tio månader. Domen överklagades till hovrätten som fann att de åtgärder som polisen riktat mot sökanden fick anses ha provocerat fram de brott han gjort sig skyldig till och att utredningen inte gav tillräckligt stöd för att sökanden skulle ha begått ett likartat brott om provokationen inte hade ägt rum. Sökandens rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen hade därmed enligt hovrätten blivit oåterkalleligen undergrävd och sökanden frikändes från ansvar för de åtalade gärningarna. Sökanden var frihetsberövad under ca 16 månader med anledning av misstankarna i målet.

Justitiekanslern tillerkände, med stöd av lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder, sökanden 640 000 kr i ersättning för det lidande som frihetsberövandet inneburit. Justitiekanslern uttalade i beslutet att det inte fanns skäl att tillmäta brottsprovokationen betydelse för lidandeersättningen i höjande riktning.

Anspråket m.m.

Sökanden har begärt skadestånd av staten avseende kränkning med det belopp som Justitiekanslern finner skäligt, jämte ränta enligt 6 § räntelagen. Han har även begärt ersättning för ombudskostnader.

Som grund för anspråket har sökanden anfört att hans rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen har kränkts och att han därmed har rätt till ersättning enligt 3 kap. 4 § skadeståndslagen.

Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten har yttrat sig över anspråket och avstyrkt att skadestånd ska utgå med hänvisning till att ett konstaterande av konventionsöverträdelsen ska anses utgöra tillräcklig gottgörelse. Båda myndigheterna har dock, med anledning av hovrättens bedömning att sökandens rätt till en rättvis rättegång blivit oåterkalleligen undergrävd, i sina yttranden utgått ifrån att det i och för sig har varit fråga om en konventionsöverträdelse.

Justitiekanslerns bedömning

Staten ska ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § skadeståndslagen genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för (3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen). Ersättning för ideell skada kan med stöd av dessa regler ges ut endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott.

Skadestånd för ideell skada ska också ges ut när den skadelidandes grundläggande fri- och rättigheter enligt Europakonventionen har överträtts, om det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen (3 kap. 4 § skadeståndslagen). Skadeståndet kan avse bl.a. kränkning och annan ideell skada.

Det finns inget som tyder på att sökanden har utsatts för något sådant integritetskränkande brott som avses i 2 kap. 3 § skadeståndslagen. Hans anspråk på ersättning ska i stället prövas utifrån Europakonventionen och 3 kap. 4 § 2 skadeståndslagen.

 Den första frågan Justitiekanslern har att ta ställning till är således om någon överträdelse av sökandens rätt till en rättvis rättegång enligt Europakonventionen har skett. Först därefter, vid en eventuell konventionsöverträdelse, har Justitiekanslern att bedöma om skadestånd är nödvändigt för att gottgöra denna.

Vid bedömningen av om Europakonventionen har överträtts är Europadomstolens praxis relevant (se prop. 2017/18:7 s. 56). En allmän konventionsrättslig princip är att en fråga om överträdelse av rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen som utgångspunkt ska bedömas mot bakgrund av rättegången i dess helhet (se t.ex. Dikme mot Turkiet, dom den 11 juli 2000, no. 20869/92, p. 109). Det kan dock inte uteslutas att en specifik omständighet kan ha sådan tyngd att det är möjligt att bedöma frågan om rättegången har varit rättvis redan vid en tidigare tidpunkt under processen (se t.ex. Alexandru-Radu Luca mot Rumänien, dom den 14 juni 2022, no. 20837/18, p. 56 och 63).

Frågor om brottsprovokation och dess förhållande till rätten till en rättvis rättegång har varit föremål för ett stort antal avgöranden i Europadomstolen på senare tid (se t.ex. Akbay m.fl. mot Tyskland, dom den 15 oktober 2020, no. 40495/15, 40913/15 och 37273/15, Ramanauskas mot Litauen, [no. 2], dom den 20 februari 2018, no. 55146/14, Matanović mot Kroatien, dom den 4 april 2017, no. 2742/12, Furcht mot Tyskland, dom den 23 oktober 2014, no. 54648/09 och Bannikova mot Ryssland, dom den 4 november 2010, no. 18757/06).

En betydande utveckling av praxisen har skett i de senaste fallen, där Europadomstolen har fastställt en metod i två steg för att bedöma om ett påstått fall av brottsprovokation också har inneburit en överträdelse. I det första steget prövar Europadomstolen om det rent faktiskt har varit fråga om en otillåten brottsprovokation (”the substantive test”). Om så konstateras ha varit fallet, eller om underlaget är så bristfälligt att saken inte kan bedömas, är det enligt Europadomstolen nödvändigt att gå vidare och i ett andra steg pröva hur de nationella domstolarna har hanterat invändningen om att brottsprovokation förekommit (”the procedural test”). För att rättegången ska anses rättvis i fall där det har konstaterats vara fråga om otillåten brottsprovokation krävs att de nationella domstolarna har beaktat detta på ett sätt som är förenligt med konventionen, exempelvis genom att avbryta det straffrättsliga förfarandet, exkludera all bevisning som är ett resultat av brottsprovokationen eller tillämpa ett förfarande med motsvarande konsekvenser (se bl.a. Akbay m.fl. mot Tyskland, p. 120–124 och 132).

I detta fall har hovrätten kommit fram till att sökanden inte skulle ha begått de aktuella gärningarna om det inte vore för de provokativa åtgärder som polisen riktat mot honom. Det saknas skäl att göra någon annan bedömning än den som hovrätten har gjort i detta avseende. En utgångspunkt för den fortsatta bedömningen är därmed att sökanden har blivit utsatt för en otillåten brottsprovokation (jfr ”the substantive test”). Hovrätten har dock, som en direkt följd av den otillåtna brottsprovokationen, frikänt sökanden och därmed beaktat brottsprovokationen på ett sätt som är förenligt med konventionens krav (jfr ”the procedural test”). 

Mot denna bakgrund har rättegången mot sökanden – sedd som en helhet – trots förekomsten av otillåten brottsprovokation som i sig inte har varit acceptabel, levt upp till de krav som artikel 6 i Europakonventionen ställer på medlemsstaterna. I detta avseende kan särskilt framhållas att artikel 6 inte garanterar en rätt att inte åtalas för brott och att lämpligheten i ett beslut att väcka åtal därför normalt faller utanför artikelns tillämpningsområde (se t.ex. International Bank for Commerce and Development AD m.fl. mot Bulgarien, dom den 2 juni 2016, no. 7031/05, § 129).

Sökandens skadeståndsanspråk ska alltså avslås redan på den grunden att någon överträdelse av artikel 6.1 inte skett. Vid denna bedömning ska även sökandens begäran om ersättning för ombudskostnader avslås.

Det kan tilläggas att även om Justitiekanslern hade kommit till en annan bedömning – och funnit att själva överträdelsen uppkommit redan vid användandet av den bevisning som härrörde från brottsprovokationen, t.ex. vid tidpunkten för åtals väckande – skulle sökanden sakna rätt till skadestånd. Under sådana förhållanden hade sökanden nämligen redan genom hovrättens frikännande dom i kombination med den frihetsberövandeersättning som sökanden tillerkänts bedömts vara skäligen gottgjord för den överträdelse som det med ett sådant synsätt skulle kunna anses ha varit fråga om (jfr bl.a. Kuzmina m.fl. mot Ryssland, dom den 20 april 2021, no. 66152/14, p. 122 och Kumitskiy m.fl. mot Ryssland, dom den 10 juli 2018, no. 66215/12, p. 28, där Europadomstolen funnit att ett konstaterande av överträdelsen i sig utgjort tillräcklig gottgörelse).