Diarienr: 2021/2045 / Beslutsdatum: 27 okt 2022

Skadeståndsanspråk mot staten med hänvisning till Polismyndighetens hantering av en avspärrning och beslag

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern tillerkänner sökanden ersättning med 1 290 kr. Polismyndigheten ansvarar för att ersättningen betalas ut till honom.

Justitiekanslern riktar kritik mot Polismyndigheten för att en avspärrning inte dokumenterades korrekt, vilket medförde att det saknas uppgift om när tvångsmedlet hävdes. 

Ärendet

Bakgrund

Sökandens lägenhet spärrades av inom ramen för en förundersökning om våldtäkt. Sökanden bodde vid den aktuella tidpunkten inte själv i lägenheten. I stället bodde en dåvarande vän till sökanden där. En brottsplatsundersökning genomfördes i lägenheten.

I lägenheten genomfördes också en husrannsakan vid vilken sängkläder och en mobiltelefon togs i beslag eftersom de kunde antas ha betydelse för utredning av brottet. När beslagen verkställdes angavs det i beslagsprotokollet att det inte gick att ange vem beslagen gjordes hos. Senare anmälde sig sökandens dåvarande vän som anspråkstagare till de beslagtagna föremålen. Beslagen hävdes sedan till henne varefter mobiltelefonen lämnades ut till henne medan sängkläderna förstördes efter att hon hade avstått från att hämta ut dem. Vid ingripandet bytte Polismyndigheten låscylinder i lägenhetsdörren. Den nya låscylindern lämnades kvar i dörren.

Anspråket m.m.

Sökanden har begärt skadestånd av staten med 1 290 kr för byte av lås, 4 990 kr för mobiltelefonen samt 1 000 kr för sängkläderna. Han har uppgett att hans hyresvärd inte godkände den nya låscylindern. Han fick därför betala 1 290 kr för att byta till en låscylinder som hyresvärden godkände.

Polismyndigheten har yttrat sig över anspråket. Myndigheten har även särskilt fått yttra sig över allmänna frågor från Justitiekanslern om myndighetens syn på åtgärden att byta låscylinder vid en avspärrning.

Justitiekanslerns bedömning

Skadeståndsrättsliga utgångspunkter

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ska staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller för­sum­mel­se vid myndig­hets­utövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Polismyndighetens handläggning av och beslut i frågor om avspärrning och beslag är sådan verksamhet.

Staten bär inte något strikt skadeståndsansvar för ofullkomligheter i den statliga verksamheten. Liksom övriga regler i skadeståndslagen innebär 3 kap. 2 § ett ansvar för styrkt vållande. Bedömningen av om en myndighet har varit oaktsam ska vara objektiv. Vid den bedömningen är det av stor vikt vad för slags regel, norm eller princip som har åsidosatts, vad dess normskydd omfattar och vilka risker felet eller försummelsen innebär. Det är inte tillräckligt att en domstol eller annan myndighet har gjort en bedömning av en rätts- eller bevisfråga som kan ifrågasättas eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för olika bedömningar. I regel är det endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar som kan anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. En helhetsbedömning ska göras. (Jfr bl.a. rättsfallen NJA 1994 s. 194 och 654, NJA 2003 s. 285, NJA 2007 s. 862 samt NJA 2013 s. 842 och 1210.)

Att det har förekommit något som i och för sig kan vara skadeståndsgrundande är inte tillräckligt för att ersättning ska utges. Det krävs också att det inträffade har orsakat skada för den enskilde. Det är den som begär ersättning som ska styrka skadan och dess omfattning. 

Aktuella bestämmelser om avspärrning och beslag

En byggnad eller ett rum får spärras av för att säkerställa en utredning om brott (27 kap. 15 § rättegångsbalken, förkortad RB). För en avspärrning gäller i tillämpliga delar reglerna om beslag. En förutsättning för en sådan åtgärd är således att den kan antas ha betydelse för utredning om brott (27 kap. 1 § första stycket RB). Så snart det inte längre finns skäl för en avspärrning ska den hävas (se 27 kap. 8 § RB). En avspärrad byggnad eller ett avspärrat rum ska vårdas väl (se 27 kap. 10 § tredje stycket RB). Det ska föras ett protokoll över åtgärden att avspärra (se 27 kap. 13 § RB).

En polisman får, i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd, bl.a. om polismannen med laga stöd ska spärra av en byggnad, ett rum eller ett område (10 § första stycket 6 polislagen, 1984:387). (Med våld mot egendom åsyftas närmast åtgärder som är ägnade att åstadkomma åverkan eller som annars sker med våldsamma medel, se Berggren & Munck, Polislagen, 4 mars 2022, Version 14A, JUNO, kommentaren till 10 § under rubriken Polislagen.)

Den som drabbas av en sakskada genom våld som utövas med stöd av bl.a. 10 § polislagen har rätt till ersättning, om den skadelidande inte har betett sig på ett sådant sätt att det varit påkallat att använda våld mot hans eller hennes person eller egendom (8 § lagen, 1998:714, om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder, kallad frihetsberövandelagen).

Föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott får tas i beslag (27 kap. 1 § första stycket RB). Så snart det inte längre finns skäl för beslaget ska det hävas (27 kap. 8 § RB). Vid en hävning är huvudregeln att beslaget ska lämnas ut till den som beslaget gjordes hos. Om det inte kan utredas hos vem beslaget har gjorts ska föremålet lämnas ut till den som gör anspråk på föremålet om denne kan visa sannolika skäl för sin rätt till föremålet (27 kap. 8 a § första stycket RB).

Polismyndigheten har utfärdat föreskrifter och allmänna råd om förfarandet med egendom som tagits i beslag, förverkats eller tagits i förvar (se PMFS 2017:4, FAP 102-2). Enligt föreskrifterna ska man i beslagsliggaren bl.a. registrera beslutet om beslag, den drabbades inställning till beslaget, förvaringsplats samt underrättelser och andra åtgärder som vidtas med anledning av beslaget (12 §). Av de allmänna råden till föreskrifterna framgår det att en anteckning i beslagsliggaren bör vara utförlig och ange de närmare omständigheterna vid och skälen för beslutet eller åtgärden. Vidare står det att redan när ett beslag verkställs bör den som drabbas av åtgärden tillfrågas om han eller hon gör anspråk eller avstår från anspråk på föremålet. Ett avstå-ende från anspråk bör göras skriftligen (se de allmänna råden till 12 §).

Bedömning av avspärrningen

Det som sökanden har vänt sig mot när det gäller avspärrningen är att Polismyndigheten lämnade en ny låscylinder i lägenhetsdörren efter att tvångsmedlet hade upphört, vilket orsakade honom kostnader. Justitiekanslern har inom ramen för detta ärende frågat Polismyndigheten hur myndighetens rutiner ser ut vid avspärrning av hus och lägenheter, särskilt beträffande byte av lås i syfte att verkställa avspärrningen. Myndigheten har också tillfrågats om med vilket författningsstöd myndigheten beslutar om ett sådant låsbyte samt hur ett beslut om att byta lås dokumenteras.

Polismyndighetens bedömning är att stöd för beslut om låsbyte vid avspärrning finns i 27 kap. 15 § RB. När det gäller avspärrning av lägenheter och hus har det oftast ansetts vara den lämpligaste metoden för att spärra av genom att byta låscylinder. Det har ansetts vara ett förhållandevis litet ingrepp som normalt varken är kostsamt eller resurskrävande och som utgör ett alternativ till att placera ut en polisman eller ordningsvakt. Låscylindern ersätts med polisens egen låscylinder för att ingen utomstående ska kunna öppna låset. Den utbytta låscylindern lämnas normalt kvar i lägenheten eller fastigheten.

Enligt Justitiekanslerns uppfattning framstår Polismyndighetens bedömning som rimlig i det att bestämmelsen om avspärrning får anses innefatta en möjlighet att byta ut en låscylinder i syfte att upprätthålla avspärrningen. Att ett låsbyte skett bör framgå av protokollet över avspärrningen.

Ett låsbyte kan emellertid i normalfallet inte ses som våld mot egendom i den mening som avses i 10 § polislagen. Ingen egendom förstörs typiskt sett genom åtgärden. Det är i stället fullt möjligt att byta tillbaka till den ursprungliga låscylindern utan att det gjorts någon åverkan på lägenhetsdörren. Något skadeståndsansvar för staten enligt 8 § frihetsberövandelagen har därför inte uppstått genom åtgärden att byta låscylinder.

Efter det att avspärrningen har hävts saknas dock författningsstöd för att låta polisens låscylinder sitta kvar i dörren. Det följer i stället av vårdplikten att Polismyndigheten ska lämna tillbaka lägenheten utan att ha förändrat den. Att byta ut låscylindern och sedan inte återställa till den ursprungliga låscylindern måste anses vara en åtgärd som är oförenlig med skyldigheten att vårda lägenheten väl. (Se 27 kap. 10 § tredje stycket RB.) Det har inte framgått i ärendet om Polismyndigheten i detta fall lämnade kvar den låscylinder som satt i lägenhetsdörren från början. Oavsett hur det förhåller sig med den saken är det dock inte tillräckligt att överlämna till lägenhetsinnehavaren eller hyresvärden att byta tillbaka till den ursprungliga låscylindern. Att Polismyndigheten inte bytte tillbaka till den ursprungliga låscylindern måste därför anses vara en försummelse vid myndighetsutövning.

Sökanden har med ett kvitto visat att underlåtelsen har lett skada för honom med det begärda beloppet. Han ska därför ha rätt till skadestånd med detta belopp.

Bedömning av beslagen

Den första frågan som inställer sig vid en bedömning av Polismyndighetens beslagsbeslut är hos vem beslagen gjordes. Polismyndigheten har enligt beslagsprotokollet ansett att detta var en fråga som det inte gick att ta ställning till. Beroende på varför Polismyndigheten drog denna slutsats kan den möjligen vara i linje med tidigare uttalanden av Justitiekanslern. Justitiekanslern har nämligen i ett tidigare beslut ansett att ett beslag som gjorts av egendom som flera personer har i gemensam besittning kan behöva behandlas som ett fall där det inte går att fastställa hos vem beslaget har gjorts (se Justitiekanslerns beslut den 25 november 2014 i ärende nr 6529-13-40 med hänvisning till JO 1974 s. 123, jfr även Justitiekanslerns beslut den 20 september 2019 i ärende nr 5980-18-4.3).

Om Polismyndigheten när beslaget gjordes ansåg att föremålen var i gemensam besittning hos sökanden och sökandens dåvarande vän hade de dock behövt hantera även sökanden som drabbad av beslagen. Enligt myndighetens egna föreskrifter och allmänna råd borde sökanden ha tillfrågats om han gjorde anspråk på föremålen (se de allmänna råden till 12 § i FAP 102-2). Enligt Justitiekanslern framstår detta som en rimlig bedömning eftersom lägenheten tillhörde sökanden och endast tillfälligt disponerades av annan. Om Polismyndigheten hade ansett att det var tydligt att föremålen var i enbart sökandens väns besittning framstår det också som svårt att förklara varför beslagsprotokollet innehåller en anteckning om att det inte gick att ange hos vem beslaget gjorts.

Det nu anförda ger vid handen att Polismyndigheten vid en korrekt handläggning skulle ha hanterat både sökanden och hans tidigare vän som drabbade av beslagen. Det står också klart att sökanden i så fall hade gjort anspråk på föremålen. Däremot står det inte klart vem av dessa två som hade bäst rätt till föremålen och till vem av dem egendomen slutligen skulle ha lämnats ut vid en korrekt handläggning (jfr regeln i 27 kap. 8 a § första stycket RB om att någon av dem måste visa sannolika skäl för sin rätt till föremålet för att ett utlämnande ska ske). Det framstår inte som tydligt att Polismyndigheten över huvud taget gjorde någon bedömning av om sökandens vän hade visat att hon hade sannolika skäl för sin rätt till föremålet när mobiltelefonen lämnades ut till henne. Om myndigheten hade gjort en sådan bedömning fanns det dessutom en skyldighet att underrätta sökanden om hävningsbeslutet och lämna information om vem egendomen skulle lämnas ut till (se 27 kap. 8 b § andra stycket RB). Så har inte skett.

Sökanden har dock inte åberopat någon bevisning till stöd för att mobiltelefonen och sängkläderna var hans och han har därmed inte inom ramen för det här ärendet visat sannolika skäl för sin rätt till föremålen. Av hans egna uppgifter framgår också att han inte gjort något försök att få tillbaka mobiltelefonen, som han påstår sig äga, från sin tidigare vän. Vid dessa förhållanden saknas förutsättningar att bifalla hans skadeståndsanspråk i denna del.

Tillsyn 

Dokumentationen av avspärrningen var både bristfällig och felaktig. Trots att avspärrningen uppenbarligen genomfördes och upprätthölls åtminstone ett antal timmar saknas ett protokoll över densamma. Enligt protokollet över brottsplatsundersökningen varade avspärrningen under de drygt en och en halv timmar som undersökningen pågick, då under bevakning av uniformerad polispersonal. I protokollet anges att lägenheten därefter var fortsatt avspärrad efter avslutad undersökning. Avsaknaden av ett protokoll över avspärrningen gör att det bland annat saknas uppgift om ändamålet med beslutet och uppgift om när avspärrningen upphörde.

Inte heller åtgärden att byta lås har dokumenterats på ett sätt som gör att den tydligt kan kopplas till avspärrningen. I stället antecknades det i protokollet över husrannsakan att ”låskolven” byttes ut efter undersökningen, vilket också nämns i protokollet över brottsplatsundersökningen (där anges att låssmed kom och utförde åtgärden medan kriminaltekniker var i lägenheten). I Polismyndighetens brottsutredningsstöd Durtvå finns en anteckning om att avspärrningen beslutades och verkställdes vid en viss tidpunkt knappt ett par timmar före det att brottsplatsundersökningen och husrannsakan påbörjades. Avspärrningen nämns även i en dagbokslogg. Drygt en och en halv månad senare anges dock i Durtvå att tvångsmedlet makulerats med hänvisning till att det inte utförts. Uppgiften om att tvångsmedlet inte utförts är uppenbart felaktig.

Det är av största vikt att tvångsmedel hanteras och dokumenteras korrekt eftersom det är fråga om ingrepp i enskildas integritet. Ändamålet med avspärrningen och åtgärden att byta lås gick visserligen att utläsa av sammanhanget och annan dokumentation. Varför avspärrningen behövde vara kvar efter brottsplatsundersökningen framstår dock som oklart. Polismyndigheten ska få kritik för att beslutet om avspärrning inte dokumenterades korrekt med ett protokoll, vilket medförde att det saknas uppgift om när avspärrningen hävdes.