Staten skadeståndsskyldig med anledning av polisens verkställighet av kroppsvisitation

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern tillerkänner sökanden 10 000 kr för kränkning. Polismyndigheten ansvarar för att ersättningen betalas ut till honom. 

Ärendet

Bakgrund

Den 6 september 2019 stoppades sökanden, som då var 16 år gammal, och ytterligare en person av en polispatrull med anledning av misstanke om narkotika­brott. Efter beslut om kroppsvisitation genomsöktes sökandens kläder inklusive kalsongerna. Ingen narkotika påträffades och sökanden var efter undersökningen fri att lämna platsen.

En anhörig till sökanden anmälde kort därpå händelsen till Riksdagens ombudsmän (JO) som inhämtade ett yttrande från Polismyndigheten. Av yttrandet framgick i allt väsentligt följande om händelseförloppet.

Tre polismän patrullerade i området och upptäckte sökanden med kamrat vilka skyndsamt tog sig in i en port, till synes med anledning av att de blivit uppmärksammade av patrullen. Poliserna ropade på dem och de kom då ut från porten. Sökanden talade i telefon men blev ombedd att avsluta samtalet. I samband med att han gjorde det sa han i telefonen något i stil med att han hade blivit tagen av polisen. Patrullen upplevde både sökanden och hans kamrat som nervösa när de fick frågor om narkotika och om sina förehavanden på platsen. Vidare noterades att sökandens händer sökte sig mot fickorna under samtalet. En av poliserna gick in i porten och hittade där en cannabiskvarn med rester på. Sökanden och hans kamrat förnekade kännedom om kvarnen. I det läget bedömde en av polismännen att sökanden var skäligen misstänkt för narkotikabrott och beslutade om kroppsvisitation vid fara i dröjsmål. Verkställigheten av åtgärden påbörjades utanför porten där sökandens kläder genomsöktes. Polismannen föreslog sedan att undersökningen av kalsongerna skulle ske inne i trapphuset bakom en vägg, avskilt från allmänheten. Sökanden godtog detta och de två gick in i trapphuset. Bakom väggen, där det var mörkt, lyste polismannen med en ficklampa snabbt ned i kalsongerna på sökanden.

Polismyndigheten anförde i yttrandet till JO att utredningen inte gav anledning att ifrågasätta den skäliga misstanken eller att fara i dröjsmål förelegat. När det gällde undersökningen i trapphuset framgick att byxor och kalsong­er vanligtvis brukar behöva dras ned en bit för att kalsonggrenen ska bli synlig, men att polismannens syfte enbart hade varit att iaktta kläderna och inte sökandens kropp. Det kunde dock inte uteslutas att polismannen kunnat iaktta en begränsad men intim del av kroppen. Vidare upplyste Polismyndigheten om att dokumentationen av ingripandet hade dröjt nästan två veckor utan godtagbart skäl samt att den var bristfällig på så sätt att det saknades uppgifter om den del av undersökningen som hade skett i trapphuset.

Uppgifterna från Polismyndigheten respektive anmälaren gick isär beträffande hur händelsen hade gått till, men JO lade myndighetens uppgifter till grund för sin bedömning. JO uttalade i den delen bl.a. följande.

(Polismannen) har även uppgett att han inte hade någon avsikt att granska (sökandens) kropp utan endast ville kontrollera om det fanns narkotika i (sökandens) kalsonger. Jag har ingen anledning att ifrågasätta den uppgiften i och för sig. Jag har dock svårt att se att det sätt undersökningen genomfördes på inte innebar annat än att intima delar av (sökandens) kropp också kunde iakttas. Jag noterar vidare att det framgår av de uppgifter som (polismannen) lämnat med anledning av utredningen i JO:s ärende att han ibland ber den misstänkte att lyfta eller föra sitt könsorgan åt sidan för att den misstänktes kalsonger ska kunna kontrolleras vid en sådan undersökning som det nu är fråga om. Även om det inte framgår att det skulle ha skett i detta fall är det min samlade bedömning att en undersökning av det slag som genomfördes av (sökanden) i trapphuset är att betrakta som en kroppsbesiktning och inte en kroppsvisitation (se också JO 2019/20 s. 385).

Den tvångsåtgärd som hade genomförts var därmed enligt JO i rättslig mening en annan och mer ingripande än den som beslutet avsåg, vilket JO ansåg inte vara godtagbart. Vidare fann JO att undersökningen hade varit av mera väsentlig omfattning, vilket innebar att den borde ha genomförts inomhus i ett avskilt rum. Slutligen fastslog JO att dokumentationsbristerna inte var acceptabla.

JO gjorde inte någon prövning av den skäliga misstanken eller polismannens behörighet att fatta det aktuella beslutet.

Ärendet hos JO avslutades med att Polismyndigheten kritiserades för hur undersökningen i trapphuset hade genomförts och för bristerna i dokumen­tationen (JO:s beslut den 25 januari 2022, dnr 6365-2019).

Anspråket m.m.

Sökanden har begärt skadestånd av staten för – som han uppfattats – kränkning – utan att ange något belopp. Som grund för sin begäran har han anfört att han under två års tid systematiskt trakasserats av den polisman som genomförde undersökningen i trapphuset den 6 september 2019. Trakasserierna har enligt sökanden bestått i kroppsvisitationer och kroppsbesiktningar vilka ibland utförts på öppen gata med folk i närhe­ten och bestått i att han fått dra ned sina kalsonger. Sökanden har gjort gällande att polismannen gjort sig skyldig till tjänstefel och därigenom orsakat honom såväl psykisk som fysisk skada.

Sökanden har hänvisat till JO:s ärende, vilket enbart avser händelsen den 6 september 2019. Han har förelagts av Justitiekanslern att precisera vilka händelser hans anspråk i övrigt grundar sig på, men han har inte avhörts.

Polismyndigheten har yttrat sig över anspråket såvitt gäller händelsen den 6 september 2019. Polismyndigheten har tillstyrkt att ersättning utgår.

Justitiekanslern har inhämtat JO:s ovan nämnda beslut och Polismyndighetens yttrande i det ärendet.

Justitiekanslerns bedömning

Rättsliga utgångspunkter

Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Polismyndighetens beslut om och verkställighet av tvångsmedel är sådan verksamhet. Ersättning för sådan ideell skada kan med stöd av dessa regler ges ut endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott.

Staten bär inte något strikt skadeståndsansvar för ofullkomligheter i den statliga verksamheten. Liksom övriga regler i skadeståndslagen innebär 3 kap. 2 § ett ansvar för styrkt vållande. Bedömningen av om en myndighet har varit oaktsam ska vara objektiv.

Skadestånd ska också enligt 3 kap. 4 § skadeståndslagen ges ut när Europakonventionen har överträtts, om det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen. Med det sist nämnda menas skyl­dig­het­­en enligt artikel 13 konventionen att på det nationella planet till­handa­hålla rätts­medel för att komma till rätta med konventions­över­träd­elser. Skadeståndet kan avse bl.a. kränkning och annan ideell skada.

Enligt artikel 8.1 Europakonventionen har var och en rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Rätten får enligt artikel 8.2 inte inskränkas annat än med stöd av lag. Vidare måste den vidtagna åtgärden vara nödvändig i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till något av vissa närmare angivna legitima intressen, bl.a. intresset av att förebygga brott. Åtgärden ska med andra ord vara proportionerlig i förhållande till sitt syfte.

Om det finns anledning att anta att ett brott har begåtts på vilket fängelse kan följa, får enligt 28 kap. 11 § rättegångsbalken (RB) kroppsvisitation utföras på den som skäligen kan misstänkas för brottet, bl.a. för att söka efter föremål som kan tas i beslag eller annars för att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för utredningen om brottet. Av bestämmelsens tredje stycke framgår att det som avses med kroppsvisitation är en undersökning av kläder och annat som någon bär på sig samt av väskor, paket och andra föremål som någon har med sig. Den som skäligen kan misstänkas för brott på vilket fängelse kan följa får enligt 28 kap. 12 § RB kroppsbesiktigas bl.a. för de ändamål som anges i 11 §. Enligt 12 § tredje stycket avses med kroppsbesiktning en undersökning av människokroppens yttre och inre.

I 28 kap. 13 § RB hänvisas till vissa angivna bestämmelser om husrannsakan i samma kapitel, vilka i tillämpliga delar gäller även beträffande kroppsvisitationer och kroppsbesiktningar. Hänvisningen innebär bl.a. ett krav på att åtgärderna ska vara proportionerliga (3 a §), att åtgärderna som huvudregel ska beslutas av åklagaren eller undersökningsledaren (4 §) och att det ska föras protokoll över åtgärderna (9 §). Såvitt gäller beslutsbehörigheten framgår av 13 § att en polisman kan fatta beslut om kroppsvisitation och kroppsbesiktning vid fara i dröjsmål. Enligt andra stycket i bestämmelsen ska en förrättning som är av mera väsentlig omfattning verkställas inomhus och i avskilt rum.

Bedömningen i detta fall

Varken händelsen den 6 september 2019 eller de omständigheter som sökanden i övrigt åberopat kan anses innebära att han utsatts för något typiskt sett integritetskränkande brott från polisens sida. Han har därmed inte någon rätt till ersättning för kränkning enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen. Rätten till sådan ersättning ska i stället prövas mot kraven i Europakonventio­nen och en eventuell ersättning utges med stöd av 3 kap. 4 §.

Som framgått ovan förutsätter beslut om kroppsvisitation och kroppsbesiktning, såvitt nu är av intresse, att den person som åtgärden avser är skäligen misstänkt för brott på vilket fängelse kan följa. Misstanken mot sökanden den 6 september 2019 avsåg narkotikabrott, vilket beträffande brott av normalgraden enbart har fängelse i straffskalan. För skälig misstanke krävs att det finns konkreta omständigheter av en viss styrka som pekar mot att just den misstänkte har begått brottet i fråga (se t.ex. JO 2009/10 s. 72 och JO 2014/15 s. 100). I sökandens fall grundade sig misstanken inte enbart på polisens intryck av hans uppträdande utan också på den omständig­­heten att en cannabiskvarn med rester på hittades i den port där sökanden och hans kamrat uppehöll sig när polisen ropade på dem. Kravet på skälig misstanke får mot den bakgrunden anses ha varit uppfyllt.

En kroppsvisitation enligt 28 kap. 11 § RB kan i princip innebära att den som visiteras får ta av och lämna ifrån sig alla sina kläder för att de ska kunna undersökas, men en åtgärd som innebär att kroppen exponeras ska verkställas i ett avskilt rum (Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel, fjärde uppl., s. 706 och 711). Det är alltså i ett sådant fall fråga om en kroppsvisitation av mera väsentlig omfattning som avses i 28 kap. 13 § andra stycket RB. I likhet med JO anser Justitiekanslern dock att förhållandena i sökandens fall, såvitt gäller undersökningen i trapphuset – där inte bara kalsongerna utan även sökandens intima delar kunnat iakttas – varit sådana att det i realiteten handlat om en kroppsbesiktning enligt 28 kap. 12 § RB (se även JO 2019/20 s. 385). Undersökningen har därmed inte fullt ut kunnat genomföras inom ramen för den kroppsvisitation enligt 11 § som polisens beslut omfattade. Med hänsyn till exponeringen av kroppen skulle undersökningen vidare – oavsett om den varit att bedöma som kroppsbesiktning eller kroppsvisitation – ha genomförts inomhus i ett avskilt rum. Att sökanden må ha samtyckt till hur verkställigheten gick till saknar i sammanhanget betydelse.

Det har enligt 28 kap. 12 § RB i och för sig funnits en laglig möjlighet att besluta om en undersökning av det slag som ägde rum, dvs. en kroppsbesiktning eftersom fara i dröjsmål förelegat med hänsyn till behovet av att snabbt säkra ett eventuellt beslag. Rent faktiskt fattades dock inte något sådant beslut, utan åtgärden genomfördes i stället efter ett beslut om kroppsvisitation enligt 28 kap. 11 § RB. Eftersom det tvångsmedlet inte lagligen kunnat verkställas på det sätt som skedde kan laglighetskravet i artikel 8 Europakonventio­nen inte anses ha varit uppfyllt. En konventionsöverträdelse föreligger därför i den delen. Även den omständigheten att verkställighe­ten ägde rum i ett trapphus i strid med 28 kap. 13 § RB har inneburit en överträdelse av artikel 8.

Vad gäller de övriga händelser som sökanden åberopat till grund för sitt anspråk framgår inte närmare av hans ansökan vad händelserna bestått i eller när de inträffat. Som framgått ovan har han trots föreläggande inte preciserat detta. Befintligt underlag ger inte stöd för att det skulle ha förekommit någon konventionsöverträdelse från polisens sida i de delarna.

Sammanfattningsvis har sökandens rätt till privatliv enligt artikel 8 Europakonventionen åsidosatts genom polisens undersökning i trapphuset den 6 september 2019. Frågan är då om 3 kap. 4 § skadeståndslagen kräver att han ges gottgörelse i form av skadestånd för den kränkning han lidit till följd av överträdelsen. Vid den prövningen ska en helhetsbedömning göras av överträdelsens art och omständigheterna i övrigt. I praxis har det ansetts att en rätt till ersättning förutsätter att skadan är av viss storleksordning (se NJA 2012 s. 211 I p. 26, NJA 2013 s. 842 p. 61 och prop. 2017/18:7 s. 66). Vid mindre allvarliga ideella skador kan ett erkännande av överträdelsen utgöra tillräcklig gottgörelse. I det här fallet handlar det om en visserligen mycket hastigt genomförd undersökning, men den har varit av integritetskänsligt slag och sökanden var dessutom bara 16 år gammal vid tillfället. Vid en sammantagen bedömning finner Justitiekanslern att ekonomisk kompensation är påkallad och att ersättningen kan bestämmas till 10 000 kr.

Avslutningsvis kan påpekas att det av utredningen framgår att polisen dröjt med att dokumentera ingripandet mot sökanden. Bristerna i den delen är dock inte sådana att de i sig medför någon skadeståndsskyldighet för staten. Vad gäller tillsynsaspekten har den redan tillgodosetts genom JO:s uttalanden. Justitiekanslern har i den delen inget att tillägga.