Diarienr: 2020/5360 / Beslutsdatum: 27 jun 2022

Staten skadeståndsskyldig mot en sameby på grund av hur jakträtt på renbetesfjällen hanterats

Justitiekanslerns beslut

  1. Justitiekanslern tillerkänner Voernese sameby ersättning med 28 000 kr samt ränta på beloppet enligt 4 och 6 §§ räntelagen från den 3 oktober 2020 till dess betalning sker. Länsstyrelsen i Jämtlands län ansvarar för att ersättningen betalas ut till samebyn.
  1. Justitiekanslern kritiserar Länsstyrelsen i Jämtlands län för att beslut om fördelning av älgar för avskjutning inom licensområden för jakt efter älg på renbetesfjällen fattats utan att länsstyrelsen säkerställt att samtliga som fått rätt att skjuta ett visst antal älgar haft jakträtt. Länsstyrelsen kritiseras också för omfattande brister i dokumentationen och diarieföringen i ärenden om älgtilldelning.

Ärendet

Bakgrund

Inom Voernese samebys (samebyn) renskötselområde finns kronomarker (dvs. statlig ägd mark) som får användas för renskötsel hela året (s.k. året-runt-marker) på renbetesfjällen i Jämtlands län på gränsen till Norge. Ett område inom dessa året-runt-marker heter Blåsjökilen. Enligt konventionen den 9 februari 1972 mellan Sverige och Norge om renbetning (renbeteskonventionen) fick detta område användas för norsk renbetning från och med den 1 april till och med den 14 november varje år (7, 8 och 10 §§ i renbeteskonventionen och lagen, 1972:114, med anledning av konventionen den 9 februari 1972 mellan Sverige och Norge om renbetning). Området fick under den tid som renbeteskonventionen var i kraft (dvs. fram till maj 2005) inte alls användas för svensk renbetning. Det norska renbetesdistrikt som hade rätt att använda området för renbetning var Østre Namdal reinbeitesdistrikt (Östre Namdal).

Renskötande samer som med anledning av renskötsel uppehöll sig i grannlandet under den angivna betestiden hade rätt till jakt och fiske inom sitt betesområde enligt samma bestämmelser som gällde för landets egna renskötande samer, dock endast till husbehov (39 § renbeteskonventionen).

Sedan i vart fall jaktåret 1997/1998 har länsstyrelsen årligen till Östre Namdal fördelat ett visst antal älgar att skjuta inom samebyns licensområde. Det sista året en sådan fördelning skedde var inför jaktåret 2019/2020, men då fördelades för första gången inga älgar till Östre Namdal.

Med undantag för ett beslut om jakttillstånd för älg som länsstyrelsen fattade i juni 2013 och som avsåg jaktåret 2013/2014 saknas det dokumentation av prövningar av upplåtelse av jakträtt till Östre Namdal. Samebyn har inte heller i något fall fått yttra sig i frågor om jaktupplåtelse till Östre Namdal. Fördelningen av älgar till olika jakträttsinnehavare på renbetesfjällen har länsstyrelsen, åtminstone från och med 2015, diariefört i beslut som benämnts ”Fördelning av älgkvoter inom licensområdena på renbetesfjällen”. Av beslutet för jaktåret 2016/2017 framgår att det expedierats till samebyn och Östre Namdal. För övriga år saknas bevarade sändlistor.

Under de år Östre Namdal fått en tilldelning av älgar inom samebyns licensområde har samebyn haft en avsevärt större tilldelning av älgar i samma område. Under jaktåren 1999/2000 t.o.m. 2018/2019 har samebyn aldrig skjutit alla älgar enligt den gjorda fördelningen.

Anspråket m.m.

Samebyn har begärt skadestånd av staten med 1 539 780 kr samt ränta enligt 6 § räntelagen till dess betalning sker på den grunden att länsstyrelsen felaktigt upplåtit jakträtt till Östre Namdal inom samebyns året-runt-marker under perioden 1980–2018 (det sista året måste uppfattas avse jaktåret 2018/2019). Av beloppet avser 739 780 kr ekonomisk skada och 800 000 kr ideell skada. Utöver dessa belopp har samebyn även begärt ersättning för uteblivna intäkter för upplåtelseavgifter utan att ange något särskilt belopp.

Samebyn har när det gäller den ideella skadan menat att länsstyrelsen har överträtt egendomsskyddet så som det kommer till uttryck i renskötselrätten. Både 2 kap. 15 § regeringsformen och artikel 1 i det första tilläggsprotokollet till Europakonventionen har överträtts. Även artikel 6.1 Europakonventionen har åsidosatts eftersom samebyn fråntagits rätten att få sin sak prövad.

Länsstyrelsen har yttrat sig över anspråket. Justitiekanslern har även hämtat in vissa ytterligare handlingar och upplysningar från länsstyrelsen samt från länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län. 

Rättsliga utgångspunkter

Grundläggande skadeståndsbestämmelser

Staten ska ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller för­sum­mel­se vid myndig­hets­utövning i sådan verksamhet som staten svarar för (3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen). Ärenden som avser upplåtelse av nyttjanderätt enligt 32 § rennäringslagen (1971:437) har av domstol ansetts utgöra myndighetsutövning mot enskild i förhållande till en sameby (se RÅ 1999 not. 234 och jfr RÅ 2003 not. 191) En länsstyrelses handläggning av och beslut i frågor om tilldelning av älgar får också anses vara sådan verksamhet.

Staten ska vidare ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell skada kan med stöd av dessa regler ges ut endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott. (3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen.)

Skadestånd ska också ges ut när Europakonventionen har överträtts, om det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen (3 kap. 4 § skadeståndslagen).

Regler som rör jakträtten på renbetesfjällen

Staten har som fastighetsägare till kronomarkerna jakträtt på marken (10 § första stycket jaktlagen, 1987:259). I bestämmelsens tredje stycke erinras om att det finns särskilda bestämmelser om samernas rätt att jaga.

Renskötselrätten tillkommer den samiska befolkningen, grundas på urminnes hävd och får utövas av den som är medlem i en sameby (1 § rennäringslagen). I Jämtlands län utgörs renskötselområdet som får användas under hela året bl.a. av renbetesfjällen (3 § rennäringslagen). En medlem i en sameby får jaga på byns betesområde inom renbetesfjällen (25 § första stycket rennäringslagen). Nyttjanderätt i form av bl.a. jakträtt på renbetesfjällen får upplåtas endast om det kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln, om upplåtelsen är förenlig med god viltvård och om den kan ske utan besvärande intrång i samernas jakträtt (32 § rennäringslagen).

Fråga om upplåtelser av mark för jakt prövas av länsstyrelsen (33 § rennäringslagen och 2 § rennäringsförordningen, 1993:384). Beslut om sådan upplåtelse får överklagas hos regeringen och endast samebyn har rätt att överklaga (99 § rennäringslagen). Om en jaktupplåtelse sker, ska den som får jakträtt som huvudregel betala en avgift. Avgiften fördelas lika mellan Samefonden och den sameby som berörs (34 § första stycket rennäringslagen och 6 § första stycket rennäringsförordningen).

Regleringen av samisk renbetning och jakt över svensk-norska gränsen

I den fram till år 2005 gällande renbeteskonventionen föreskrevs att renskötande samer, som med anledning av renskötsel under en viss angiven betestid uppehöll sig i grannlandet, hade rätt till jakt och fiske inom sitt betesområde enligt samma bestämmelser som gällde för landets egna renskötande samer, dock endast till husbehov (39 §). Renbeteskonventionen från 1972 föregicks av en tidigare renbeteskonvention från 1919 med likartade bestämmelser (se 136, 138 och 151 §§ i SÖS 1919:5).

Renbetningen över svensk-norska gränsen går dock ännu mycket längre tillbaka i tiden och kan härledas tillbaka till samers rätt att nyttja renbetesmarker i grannlandet enligt gammal sedvana som först kodifierades i den så kallade Lappkodicillen. Den var bifogad till en gränstraktat mellan Sverige och Danmark-Norge som ingicks 1751 (kodicillens text finns bl.a. återgiven i SOU 1986:36 s. 169–176). Sedan renbeteskonventionen upphört att gälla från maj 2005 är enligt svenskt synsätt Lappkodicillen det enda rättsinstrument som reglerar samers rätt till renbetning över gränsen mellan Sverige och Norge. I övrigt är det ett konventionslöst tillstånd mellan länderna i denna fråga (se t.ex. Ds 2010:22 s. 19 och SOU 2020:62 s. 499 – den nya konventionen som utarbetats och som undertecknades 2009 har ännu inte ratificerats av Sverige och Norge).

I Lappkodicillen, som alltså fortfarande är gällande rätt, anges att eftersom samerna behöver båda ländernas mark ska det efter gammal sed vara tillåtet för dem att höst och vår flytta med sina renhjordar över gränsen in i det andra landet och där betjäna sig av land och strand till underhåll för sina djur och sig själva och bli ansedda och hanterade som det andra landets egna undersåtar (§ 10). Vidare anges att norska samer som när de flyttar med sina djur in i Sverige vill ”idka fiske och skytteri i Lappmarken” ska betala en viss avgift för detta (§ 14). Slutligen framgår att samer som önskar fiska och jaga i det andra landet ska göra en anmälan till sitt eget lands myndigheter och betala den aktuella avgiften innan de går över gränsen (§ 17).

Bestämmelser om licens för jakt på älg och tilldelning av älg

Regler om registrering av licensområden och om länsstyrelsens hantering när den årligen fattar beslut om licenser och anger hur stor avskjutningen av älgar får vara inom ett visst sådant område (s.k. beslut om tilldelning av älg) finns i 33 § jaktlagen samt i Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd om jakt efter älg och kronhjort (NFS 2011:7, tidigare NFS 2002:19). Justitiekanslern har uppfattat det som att länsstyrelsen för älgjakten på renbetesfjällen har valt en metod där varje sameby utgör ett licensområde. Efter att ha fattat beslut om licenser och tilldelning av älg fattar länsstyrelsen ett beslut som fördelar älgtilldelningen inom varje samebys licensområde på renbetesfjällen vidare till de olika jakträttsinnehavare som finns där. Länsstyrelsen har benämnt besluten Fördelning av älgkvoter inom licensområden på renbetesfjällen (hädanefter fördelningsbeslut). Länsstyrelsen har i de beslut som motiverats angett att besluten grundar sig på 10 § jaktlagen.

Fördelningsbeslut får inte överklagas (se 54 § jaktlagen). Sådana beslut kan emellertid överklagas (direkt) med stöd av artikel 6.1 i Europakonventionen (se vidare nedan samt t.ex. HFD 2014 not. 14 och Kammarrätten i Göteborgs dom den 3 februari 2016 i mål nr 1097-15).

Här aktuella rättigheter i regeringsformen och Europakonventionen

Enligt 2 kap. 15 § första stycket regeringsformen är vars och ens egendom tryggad bl.a. genom att ingen kan tvingas tåla att det allmänna inskränker användningen av mark utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. I andra stycket anges bl.a. vad som gäller ifråga om ersättning vid inskränkningar i användningen av mark – en rätt till ersättning föreligger om pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras.

Egendomsskyddet i Europakonventionen finns i artikel 1 i första tilläggsprotokollet till konventionen, som i första stycket anger att varje fysisk eller juridisk person ska ha rätt till respekt för sin egendom och att ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag. I andra stycket anges att bestämmelserna i första stycket inte inskränker en stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner nödvändig för att reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse eller för att säkerställa betalning av skatter eller andra pålagor eller av böter och viten.

I det här fallet aktualiseras regeln i andra stycket, som erkänner att de fördragsslutande staterna har rätt att bland annat kontrollera användningen av egendom i enlighet med det allmänna intresset. Om det föreligger en inskränkning i nyttjanderätten måste den alltså ha stöd i lag och ha gjorts i det allmännas intresse. Dessutom måste det enligt Europadomstolens praxis vara en rimlig balans mellan det allmänna intresset och skyddet för den enskildes äganderätt. En överträdelse föreligger om statens agerande vid en helhetsbedömning inneburit en oproportionerligt tung börda för den enskilde. (Se Sporrong och Lönnroth mot Sverige, dom [plenum] den 23 september 1982, 7151/75 och 7152/75, p. 61, 69 och 73)

Rätten till en rättvis rättegång enligt Europakonventionen innebär att var och en, vid prövningen av hans eller hennes civila rättigheter och skyldigheter, har rätt till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid, inför en oavhängig och opartisk domstol (artikel 6.1).

Justitiekanslerns bedömning 

Frågan om preskription

För att avgöra vad Justitiekanslern har anledning att pröva i ärendet finns det skäl att ta frågan om preskription först.

Samebyn har menat att ingen del av dess anspråk är preskriberat. Det förhållandet att samebyn inte fått del av några handlingar eller beslut rörande jaktupplåtelse (även om samebyn i och för sig säger sig ha känt till att Östre Namdal har jagat på marken under den aktuella tiden) innebär dock enligt Justitiekanslern inte att det föreligger en sådan speciell situation som ger skäl för särskilda hänsyn i preskriptionshänseende (jfr NJA 2018 s. 103 och NJA 2018 s. 793 p. 23). I stället gäller tioårig preskriptionstid från tidpunkten för den skadegörande handlingen (2 § preskriptionslagen, 1981:130). Samebyn bröt preskriptionen när den framställde sitt krav till Justitiekanslern i september 2020. Skadeståndsanspråket är alltså preskriberat när det gäller tiden före september 2010. Eftersom älgjakten i Jämtland påbörjas den 1 september (se bilaga 2 till jaktförordningen) och besluten om älgtilldelning och fördelningsbesluten fattas minst en månad dessförinnan (se 47 § NFS 2011:7 – eventuella beslut om upplåtelse av jakträtt måste därmed fattas ännu tidigare) är anspråket i och med detta preskriberat för jaktåret 2010/2011.

Vem hade jakträtten på älg inom Blåsjökilen under åren 2011–2019?

För att kunna bedöma om länsstyrelsen har gjort fel och hur länsstyrelsen borde ha agerat måste det till att börja med redas ut vem som hade jakträtten inom Blåsjökilen under den tid som det är aktuellt att pröva om det föreligger någon skadeståndsskyldighet för staten, dvs. under perioden fr.o.m. jaktåret 2011/2012 och t.o.m. jaktåret 2018/2019.

Inledningsvis kan det konstateras att samebyn har hänvisat till Girjasmålet och påstått att jakträttigheterna på renbetesfjällen tillfaller samebyn ensam i förhållande till staten. Samebyn har dock inte i ärendet visat att dess medlemmar på grund av urminnes hävd har upparbetat en i förhållande till staten exklusiv rätt att upplåta jakt inom Blåsjökilen (jfr NJA 2020 s. 3). Detta innebär att en utgångspunkt för den fortsatta prövningen är att samebyns rätt till jakt är begränsad till vad som följer av rennäringslagen.

Nästa fråga är om Östre Namdal haft någon jakträtt. För Östre Namdals del reglerades rätten att bedriva renskötsel inom Blåsjökilen under den relevanta perioden av Lappkodicillen. Huruvida denna rätt (norska samers rätt att betjäna sig av land i Sverige till underhåll för sig själva) innefattar en rätt till älgjakt är inte tydligt. Regeln i § 14 talar emellertid för att det finns åtminstone någon form av jakträtt för husbehov i Sverige för norska samer. Dock krävs det ett aktivt handlande från Östre Namdals sida för att ta denna rätt i anspråk. Något sådant handlade har såvitt framgår av utredningen inte förekommit. Justitiekanslern utgår därför från att Östre Namdal inte har kunnat åberopa någon jakträtt inom Blåsjökilen direkt med stöd av Lappkodicillen. Inte heller har länsstyrelsen, bortsett från jaktåret 2013/2014, fattat något beslut om att upplåta jakträtt till Östre Namdal.

Sammantaget följde alltså jakträtten på älg inom Blåsjökilen under den relevanta perioden av reglerna i jaktlagen och rennäringslagen, vilket innebar att både staten och samebyn hade sådan jakträtt samt att staten hade rätt att upplåta jakträtt (givetvis förutsatt att regelverket för sådana upplåtelser följdes). 

Har länsstyrelsens agerande varit skadeståndsgrundande?

Som redan nämnts synes Östre Namdal under den relevanta perioden inte ha vidtagit några aktiva åtgärder för att få jakträtt inom Blåsjökilen. De har således inte kontaktat norska myndigheter på det sätt som förutsätts i Lappkodicillen och de har inte heller ansökt om att få jakträtt hos länsstyrelsen. Enligt Justitiekanslern kan det inte ha funnits någon skyldighet för länsstyrelsen att utan ansökan från Östre Namdal initiera en upplåtelse av jakträtt enligt 32 § rennäringslagen. Länsstyrelsen synes inte heller ha gjort några närmare överväganden kring vad som gällde för Östre Namdals jakträtt efter att renbeteskonventionen hade upphört att gälla utan fortsatte bara att tilldela Östre Namdal ett visst antal älgar årligen inom Blåsjökilen.

Det står mot denna bakgrund klart att länsstyrelsen under perioden 2011–2019 inte kunde fatta beslut om att fördela ett visst antal älgar till Östre Namdal inom samebyns licensområde utan att dessförinnan, på en ansökan av Östre Namdal, ha prövat om jakträtt på älg skulle upplåtas till renbetesdistriktet med stöd av 32 § rennäringslagen. Att länsstyrelsen tilldelat Östre Namdal rätt att som jakträttsinnehavare skjuta ett visst antal älgar inom samebyns licensområde måste betraktas som att länsstyrelsen faktiskt gett Östre Namdal en jakträtt på älg utan att göra någon prövning enligt 32 § rennäringslagen (utom avseende jaktåret 2013/2014 då en sådan prövning förekom) och utan att bereda samebyn tillfälle att yttra sig. Fördelningsbesluten har av dessa skäl tillkommit på felaktig grund i den del som rör Östre Namdal. Länsstyrelsen är därför på grund av fel och försummelse vid myndighetsutövning skadeståndsskyldig mot samebyn för ren förmögenhetsskada som kan ha uppkommit till följd av besluten om att fördela ett visst antal älgar till Östre Namdal under 2011–2019.

Har samebyn lidit skada ekonomiskt av länsstyrelsens fel?

Länsstyrelsen har pekat på att det är fråga om formella fel i handläggningen och att det inte står klart att en korrekt handläggning inte skulle ha lett till samma resultat. Eftersom länsstyrelsen inte berett ärendena korrekt och inte heller hämtat in underlag från samebyn får den osäkerhet som därigenom uppstår i detta fall falla tillbaka på staten. I vilken utsträckning Östre Namdal kunnat härleda en renskötselrätt och en därmed följande jakträtt inom Blåsjökilen ur Lappkodicillen får även här bedömas till samebyns förmån. En generös utgångspunkt vid en prövning av orsakssambandet är därför att en upplåtelse inte skulle ha uppfyllt kraven i 32 § rennäringslagen om en prövning hade skett i rätt ordning. I sådant fall skulle alltså Östre Namdal inte ha fått någon jakträtt inom Blåsjökilen under 2011–2019.

Oavsett om en korrekt handläggning skulle ha lett till att det inte gjorts några upplåtelser finns det ändå skäl att tillerkänna samebyn ersättning för de uteblivna upplåtelseavgifterna. Ett motsatt resonemang skulle nämligen innebära att staten tjänade på att de jaktupplåtelser som faktiskt förekommit varit felaktiga (jfr NJA 2014 s. 332, p. 25). Länsstyrelsen har uppgett att 1 000 kr per år av upplåtelseavgiften skulle ha tillfallit samebyn med utgångspunkt i hur många personer från Östre Namdal som får antas ha jagat inom Blåsjökilen. Eftersom det rör sig om totalt åtta jaktår har samebyn i denna del rätt till skadestånd med 8 000 kr.

Den ekonomiska skada som samebyn anser sig ha drabbats av består i övrigt av uteblivna intäkter från försäljning av älgkött. Av utredningen framgår det visserligen att ett antal personer från Östre Namdal jagat inom området under de aktuella åren men inte att det skjutits några älgar. Snarast talar utredningen emot att så varit fallet, eftersom Östre Namdal inte finns med i statistiken över vilka jakträttsinnehavare som fällt älgar inom området sedan år 2000. Till detta kommer att samebyn haft kvar sin egen jakträtt parallellt, även inom Blåsjökilen, och inte skjutit ens alla älgar som samebyn tilldelats under något av de aktuella åren. Även om samebyn skulle ha haft en något högre tilldelning om de felaktiga fördelningsbesluten inte hade förekommit och kunnat jaga mer obehindrat inom området Blåsjökilen – som uppenbarligen är en mindre del av samebyns hela licensområde – finns det inget i utredningen som talar för att de då skulle ha skjutit fler älgar än de faktiskt gjort. Eftersom samebyn haft kvar sin jakträtt inom Blåsjökilen parallellt med Östre Namdal har samebyn behövt samordna sin jakt inom området med Östre Namdals jakt (jfr angående sådan samordning på frivillig väg t.ex. SOU 2005:116 s. 93–100). Samebyn hade därmed kunnat begränsa sin skada genom att nyttja sin egen jakträtt så långt möjligt. Samebyn har sammantaget inte visat på någon skada i form av uteblivna intäkter från försäljning av älgkött. Den har därför inte rätt till något skadestånd i denna del.

Har samebyn rätt till ideellt skadestånd? 

När det gäller frågan om samebyn har rätt till ersättning för ideell skada gör Justitiekanslern följande överväganden.

Det har inte begåtts något sådant integritetskränkande brott som är en förutsättning för att ersättning för ideell skada ska ges ut enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen.

Frågan är därefter om sådan ersättning ska utgå på grund av att samebyns rättigheter enligt Europakonventionen har överträtts.

Den första rättigheten som samebyn menar har överträtts är egendomsskyddet.

Renskötselrätten och samebymedlemmarnas jakträtt som följer av denna rätt omfattas av egendomsskyddet både enligt regeringsformen och Europakonventionens första tilläggsprotokoll. Att staten upplåtit jakträtt till tredje man inom samebyns året-runt-marker på ett felaktigt sätt måste anses vara en överträdelse av samebymedlemmarnas egendomsskydd (jfr Bruncrona mot Finland, dom den 16 november 2004, no. 41673/98, p. 78–79 – se även Jokela mot Finland, dom den 21 maj 2002, no. 28856/95, p. 45 angående de processuella garantier som följer med egendomsskyddet). Ett led i överträdelsen är att länsstyrelsen inte tagit ut upplåtelseavgifter och gett samebyn del av dessa, vilket lett till ekonomisk skada för samebyn. Ersättning för den ekonomiska skadan i form av uteblivna upplåtelseavgifter betalas dock som framgått ovan ut med stöd av skadeståndslagens regler om statens ansvar för fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Någon ekonomisk skada i form av uteblivna intäkter från försäljning av älgkött har samebyn inte gått miste om enligt resonemanget i det föregående.

Nästa fråga är om överträdelsen varit av den karaktären att samebyn också har rätt till ersättning för ideell skada. Avgörande för om det finns rätt till ytterligare gottgörelse genom ideellt skadestånd är hur allvarlig kränkningen är. Om omständigheterna inte motiverar ersättning i någorlunda närhet av 10 000 kr får den kränkte i regel nöja sig med annan gottgörelse (se prop. 2017/18:7 s. 33 och där anförd praxis). Vid bedömningen av kränkningens allvar i det här fallet bör det beaktas att jakträtten inom Blåsjökilen enligt ovan i grunden tillkommer staten som fastighetsägare. Det går därmed inte att – som samebyn vill göra – se det som samebyns medlemmar skulle ha en jakträtt inom samebyns betesområde som innefattar en rätt till tilldelning av det fulla antal älgar som marken kan bära. Här kan man också notera att det av fördelningsbesluten framgår att det inom samebyns område även fanns tre andra jakträttsinnehavare som fick en viss fördelning varje år utöver samebyn och Östre Namdal. Ett antal älgar var också ofördelade varje år.

Staten har visserligen på ett felaktigt sätt fördelat ett visst antal älgar till Östre Namdal och avräknat dessa från samebyns tilldelning, men det rör sig om en mycket begränsad avräkning. För jaktåret 2018/2019 fick samebyn t.ex. skjuta 20 vuxna älgar och 13 kalvar, totalt 33 älgar, att jämföra med att Östre Namdal fick skjuta en kalv. Samtidigt fördelades totalt sex älgar till andra jakträttsinnehavare och två vuxna älgar var ofördelade. Till detta kommer att samebyn inte utnyttjat sin jakträtt fullt ut; under just jaktåret 2018/2019 var det bara nio älgar av de fördelade som inte sköts inom licensområdet men andra år var det betydligt fler. Det är mot denna bakgrund inte visat att upplåtelsen av jakträtt till Östre Namdal faktiskt skulle ha hindrat samebyns medlemmar att utöva den jakträtt som följer av renskötselrätten.

Enligt Justitiekanslerns bedömning har det sammantaget inte förekommit en överträdelse av egendomsskyddet av sådant allvar att det är nödvändigt att ge ut ersättning för ideell skada i denna del.

Samebyn menar att även rätten till en rättvis rättegång har överträtts.

Justitiekanslern konstaterar i denna del att länsstyrelsen prövat frågor som berört renskötselrätten och samernas jakträtt enligt rennäringslagen utan att höra samebyn och utan att besluten meddelats samebyn, vilket har medfört att samebyn inte fått någon möjlighet att överklaga besluten. Rätten att bedriva renskötsel och rätten att jaga är sådana civila rättigheter som omfattas av artikel 6.1 i Europakonventionen (se angående jakträtten t.ex. HFD 2014 not. 14). Att samebyn inte alls har kunnat få en prövning av sina rättigheter eftersom den inte underrättats om några beslut att upplåta jakträtt har utgjort en överträdelse av artikel 6.1. Det förhållandet att samebyn i och för sig har kunnat överklaga fördelningsbesluten direkt med stöd av artikel 6 kan inte läka överträdelsen. 

När det gäller denna överträdelse kan samebyn inte anses gottgjord enbart genom att konventionsöverträdelsen konstateras. I stället ska ekonomisk kompensation betalas ut för den ideella skada som samebyn lidit. En ersättning om 20 000 kr får anses skälig. Vid bestämmande av ersättningsnivån beaktar Justitiekanslern att samebyn under flera år gick miste om sin talerätt. Det bör dock betonas att det är den juridiska personen samebyn som har haft en talerätt enligt rennäringslagen och som blivit kränkt. Det går därmed inte att bestämma ersättningsnivån med utgångspunkten att varje medlem i samebyn har blivit kränkt och ska gottgöras (en sådan beräkningsgrund tycks ha använts i ett tvistemål gällande Talma sameby, se Svea hovrätts dom den 20 december 2019 i mål nr T 7463-18 – där var det dock inte bara fråga om en överträdelse av artikel 6.1 utan även andra överträdelser).

På fordringar som avser skadestånd som inte kan fastställas utan särskild utredning utgår enligt 4 § tredje stycket räntelagen ränta på förfallet belopp från den dag som infaller trettio dagar efter det att krav på ersättning har framställts. Samebyns ansökan om skadestånd skickades in den 3 september 2020. Ränta ska därmed utgå från den 3 oktober 2020 till dess betalning sker. 

Tillsyn 

I ett beslut den 26 november 2014 (dnr 5748-13-21, länsstyrelsens dnr 613-2096-14) uttalade Justitiekanslern allvarlig kritik mot länsstyrelsen med anledning av brister vid handläggningen av ärenden om jakträttsupplåtelser på renbetesfjällen. Justitiekanslerns kritik riktade sig dels mot att länsstyrelsen inte i något ärende där enskilda beviljats jakttillstånd enligt 32 § rennäringslagen under åren 2011–2013 hade berett den berörda samebyn tillfälle att yttra sig, dels mot att samebyn inte hade upplysts om sin möjlighet att överklaga besluten enligt 99 § rennäringslagen. Det fanns dock vid den granskningen i och för sig skriftliga beslut avseende alla upplåtelser av jakträtt. Besluten hade expedierats till jakträttsinnehavarna med kopia till samebyn. Justitiekanslern konstaterade i sitt beslut inte heller några särskilda problem med diarieföringen hos länsstyrelsen. Justitiekanslern pekade dock på att brister förekommit i skyldigheten att motivera beslut och att länsstyrelsen underlåtit att besvara vissa skrivelser från enskilda.

Detta ärende har bara berört en aktör utöver samebyn, men de brister som nu visat sig kan vid en första anblick framstå som än mer allvarliga än de som kritiserades 2014 eftersom det i detta fall inte ens finns några beslut om jaktupplåtelser (utom för ett av åren) och eftersom samebyn inte har underrättats om några beslut. Allvaret ökar också eftersom Justitiekanslern kritiserat just liknande brister hos samma länsstyrelse tidigare.

En förmildrande omständighet är dock att rättsläget avseende Östre Namdals jakträtt blev svårbedömt efter att renbeteskonventionen upphörde att gälla, vilket kunde ha fått länsstyrelsen att tveka om licens och älgtilldelning till Östre Namdal måste föregås av ett beslut om upplåtelse av jakträtt eller inte. En sådan tvekan tycks dock inte ha varit anledningen till bristerna, eftersom länsstyrelsen åtminstone 2013 ansåg sig behöva fatta ett beslut om upplåtelse av jakträtt enligt 32 § rennäringslagen avseende Östre Namdal. Detta beslut fattades utan att länsstyrelsen expedierade beslutet korrekt och utan någon motivering av varför förutsättningarna i 32 § rennäringslagen ansågs uppfyllda. Det finns ingen anledning att nu säga något om dessa brister eftersom de ligger långt tillbaka i tiden, före Justitiekanslerns kritikbeslut 2014. Det hade dock varit naturligt att 2013 års beslut och Östre Namdal ingått i den genomgång man kunde förvänta sig efter kritikbeslutet. Det kan tyckas att en sådan genomgång borde ha avsett frågan om alla jakträttshavare på renbetesfjällen utöver samebyar hanterades korrekt, inte bara ändrade rutiner vid nya ansökningar.

Justitiekanslern fokuserade dock i sitt kritikbeslut 2014 just på rutinerna och uttalade således att det förutsattes att länsstyrelsen snarast utvecklade de rutiner som krävs för att handläggningen av ärenden om jakträttsupplåtelser enligt 32 § rennäringslagen uppfyller förvaltningslagens krav. Justitiekanslern angav också att man avsåg att återkomma till länsstyrelsen för att tillse att nödvändiga åtgärder vidtagits. Detta skedde vid en efterföljande inspektion den 15 och 16 april 2015 (se Justitiekanslerns beslut den 2 juni 2015, dnr 2356-15-28). Då redogjorde länsstyrelsen för de förändringar som vidtagits efter kritiken och angav bl.a. följande.

Nu kommuniceras alla ansökningar om upplåtelser med samebyarna. En särskild blankett har upprättats för ändamålet. Besluten delges. Justitiekanslerns beslut blev en ”ögonöppnare” som påvisade ett systemfel. Landshövdingen har framfört en ursäkt till alla samebyar.

Det kan nämnas att Justitiekanslern även 2017 fattade beslut i ett ärende med klagomål mot länsstyrelsens handläggning av ärenden om jakträttsupplåtelser på renbetesfjällen (se Justitiekanslerns beslut den 19 oktober 2017, dnr 5876-16-21, länsstyrelsens dnr 613-7844-2016). I det ärendet vidtog Justitiekanslern visserligen inte någon ytterligare åtgärd, men konstaterade att länsstyrelsen inte hade motiverat sina beslut med skäl som anknöt till förutsättningarna i 32 § rennäringslagen. Anledningen till att Justitiekanslern trots detta inte gjorde något ytterligare uttalande var att länsstyrelsen hade meddelat Justitiekanslern att rutinerna redan hade ändrats och att myndigheten börjat motivera besluten. Länsstyrelsen uppgav också att sedan rutinerna ändrats lämnades jakttillstånd endast efter hörande av berörd sameby och prövning enligt 32 § rennäringslagen.

Det har i detta ärende inte blivit klarlagt om Östre Namdal någonsin ansökt om jakträtt inom Blåsjökilen och i skadeståndsdelen har Justitiekanslern utgått från att så inte varit fallet. I vart fall tycks ingen ansökan ha diarieförts. Sannolikt har Östre Namdal aldrig ansökt om att få jakträtt på älg inom Blåsjökilen eftersom man ansett sig ha en sådan med stöd av konventionsrätt. Att det inte funnits någon ansökan ger också en förklaring till att länsstyrelsens nya rutiner för hantering av ansökningar om jaktupplåtelser enligt 32 § rennäringslagen inte slagit igenom i Östre Namdals fall. Ännu mer märkligt blir då i och för sig 2013 års beslut som länsstyrelsen i sådant fall skulle ha fattat utan någon ansökan. Jag finner dock sammantaget att det förhållandet att Östre Namdal troligtvis aldrig ansökt om jakträtt gör att de brister som framkommit när det gäller hanteringen enligt rennäringslagen framstår som ursäktliga. Jag finner därför inte skäl att rikta kritik mot länsstyrelsen i denna del.

De mer allvarliga bristerna i detta ärende ligger i stället i länsstyrelsens hantering av ärendena om fördelning av tilldelade älgar inom samebyns licensområde. I ett svar på samebyns klagomål under 2019 beklagade länsstyrelsen det som hänt och angav som en förklaring att beslut om älgtilldelning internt handläggs i en annan ordning än jaktupplåtelserna och att dessa beslut inte hade synkroniserats med övriga rutiner. Länsstyrelsen angav att detta skulle åtgärdas med anledning av samebyns skrivelse.

Att den bristande samordningen åtgärdas är förstås positivt. Det bör dock betonas att ansvaret för ett besluts riktighet ligger på den som fattar beslutet. Den som fattar beslut om att fördela tilldelad älg inom ett visst licensområde måste således ha klart för sig att var och en som på så sätt får rätt att skjuta ett visst antal älgar verkligen innehar motsvarande jakträtt. Om en sådan kontroll av respektive jakträtt hade förekommit skulle länsstyrelsen ha behövt ta ställning till om Östre Namdal hade en jakträtt på älg genom Lappkodicillen eller om det krävdes att man ansökte om jakträtt enligt 32 § rennäringslagen för att det skulle vara möjligt att fördela älg till renbetesdistriktet. Jag är kritisk till att något uttalat sådant ställningstagande aldrig tycks ha förekommit. Länsstyrelsen förtjänar kritik för att beslut om fördelning av älgar för avskjutning inom samebyns licensområde har fattats utan att man säkerställt att samtliga som i besluten getts rätt att skjuta ett visst antal älgar haft jakträtt.

Vid inspektionen 2015 påpekade Justitiekanslern brister i diarieföringen och akthållningen hos länsstyrelsen. Detta ärende visar att tydliga sådana brister kvarstod vid länsstyrelsen så sent som 2019. Diarieföringen i de akter som Justitiekanslern granskat inom ramen för detta ärende har således inte omfattat alla handlingar som borde finnas i akterna och det har inte gått att se vilka beslut som har expedierats. De närmast sporadiska handlingar som länsstyrelsen letat fram i olika ärenden talar för att det inte funnits några fasta rutiner för diarieföring bland vilthandläggarna samt att personalen vid Naturvårdsenheten haft otillräckliga kunskaper om hur beslut ska dokumenteras och om vad som ska diarieföras. Länsstyrelsen ska kritiseras för de omfattande brister i dokumentationen och diarieföringen i ärenden om älgtilldelning som visat sig inom ramen för detta skaderegleringsärende.

Jag förutsätter att länsstyrelsen nu ser till att ordentliga rutiner för diarieföring i ärenden om tilldelning av älg införs. Jag har för avsikt att framöver följa upp frågan.

Några beslut om licens och tilldelning av älg av den typ som ska fattas enligt 43 och 45 §§ NFS 2011:7 tycks inte finnas diarieförda under de i ärendet aktuella åren. Möjligen ska fördelningsbesluten uppfattas som att de samtidigt är å ena sidan beslut om licens och älgtilldelning och å andra sidan beslut om fördelning av licensområdets älgtilldelning mellan olika jakträttsinnehavare. Enligt de upplysningar som Justitiekanslern hämtat in hanteras älgtilldelningen på renbetesfjället fortfarande på samma sätt.

Jag noterar i detta sammanhang att motsvarande frågor hanteras annorlunda vid länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län. I både Västerbottens och Norrbottens län finns således parallellt med samebyarnas licensområden även registreringar av licensområden för den älgjakt som bedrivs av andra på den statliga marken inom samebyarnas året-runt-marker (jfr angående denna metod vad som anvisades i prop. 1986/87:58 s. 46 f.). På så sätt håller dessa myndigheter isär å ena sidan älgtilldelningen till olika licensområden och å andra sidan den eventuella fördelningen vidare till olika jakträttsinnehavare som staten upplåtit jakträtt till. Möjligen bidrar en sådan hantering till en större tydlighet. Det framstår i vart fall inte som självklart att det finns sakliga skäl för att de olika länsstyrelserna hanterar likartade frågor på så pass olika sätt. Länsstyrelsen i Jämtlands län bör efter samråd med länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län överväga om det finns skäl att hantera frågorna om licens och älgtilldelning på statlig mark där både samebyar och andra har jakträtt på ett sätt som mer liknar hanteringen inom de två andra myndigheterna.