Staten skyldig att utge diskrimineringsersättning på grund av trakasserier m.m.

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern tillerkänner sökanden ersättning med 25 000 kr. Lunds universitet ansvarar för att ersättningen betalas ut till sökanden. 

Ärendet

Bakgrund

Vårterminen 2020 studerade sökanden vid Lunds universitet (universitetet). Under en föreläsning någon gång i februari gjorde en lärare vissa uttalanden med anspelning på sökandens könsidentitet. Sökanden upplevde situationen som kränkande för henne som transperson och anmälde i mars händelsen till prefekten. En utredning inleddes då om misstänkta trakasserier. Utredaren tog del av sökandens anmälan och ytterligare två skrivelser från henne samt talade i februari 2021 med läraren om det som hänt.

Enligt sökandens anmälan hade följande inträffat vid det aktuella tillfället. Efter att hon hjälpt läraren att skriva på tavlan ville läraren tacka henne för insatsen och frågade efter hennes namn. Läraren uppfattade inte namnet första gången, varför hon fick upprepa det. Läraren uttryckte då förvåning över hennes kvinnliga förnamn och tillade bl.a. ”där ser vi hur mina fördomar spelade in, jag trodde inte att du kunde heta (NN)”. Sedan sade läraren att de skulle prata mer om det senare, varpå sökanden svarade att de skulle de inte alls eller i vart fall inte om henne. Trots det berörde läraren frågan igen senare under föreläsningen och sade då något i stil med ”och när jag inte trodde mig höra rätt första gången (NN) sade sitt namn, så berodde det på att mina fördomar sade mig att han inte kunde heta (NN)”. Sökanden avbröt då läraren och ifrågasatte det rimliga i att diskutera en elev inför klassen. Läraren svarade att uttalandet sade mer om läraren och dennes fördomar än om sökanden.

Läraren kunde inte erinra sig händelseförloppet i detalj men bekräftade delvis sökandens beskrivning. Läraren förklarade sig ha märkt att det första uttalandet gjorde sökanden upprörd och ska då ha bett om ursäkt och betonat att det var ett misstag att låta sig vägledas av förutfattade meningar. Vidare uppgav läraren till utredaren att avsikten aldrig varit att kränka sökanden och att läraren inte hade uppfattat att sökanden skulle ha sagt ifrån.

Utredaren fann att läraren haft goda avsikter med att använda sig själv som exempel för att påvisa omedvetna fördomar. När läraren märkte att sökanden var obekväm borde läraren dock enligt utredaren ha förstått att sökanden inte samtyckte till att vara en del av exemplet och borde därmed ha avstått från exemplet. Enligt utredarens bedömning innebar det inträffade att sökanden blivit diskriminerad genom trakasserier som haft samband med könsöverskridande identitet eller uttryck.

Utredningen överlämnades till en nytillträdd prefekt i januari 2021 och en rapport över utredningen färdigställdes den 23 februari samma år. Utredarens rekommendation till institutionen var att samtala om behovet av samtycke när studenter användes som exempel i föreläsningssituationer.

Anspråket m.m.

Sökanden har begärt diskrimineringsersättning av staten med 75 000 kr med hänvisning till att hon blivit trakasserad på grund av könsidentitet och – som hon uppfattats – på grund av att universitetet inte fullgjort sin utrednings- och åtgärdsskyldighet. Hon har anfört bl.a. följande.

Hon har aldrig förr känt sig så kränkt som efter den anmälda händelsen, vilken skedde inför hela klassen som bestod av ca 100 personer. På grund av det inträffade har hon fortfaran­de ångest inför att yttra sig inför klassen under föreläsningar och seminarier, av rädsla för att åter bli uthängd av en lärare. Hon fick aldrig någon ursäkt, vare sig i anslutning till händelsen eller senare. Därutöver är det försvårande att universitetet dröjde så länge med att konstatera att diskriminering hade skett.

Universitetet, som överlämnat anspråket till Justitiekanslern, har yttrat sig och anfört bl.a. följande.

I likhet med utredaren anser universitetet att sökanden blivit diskriminerad. Någon diskrimineringsersättning bör dock inte utgå eftersom handlingen skedde av tanklöshet, en ursäkt omedelbart framfördes och sökanden inte lidit någon bestående skada. Skulle Justitiekanslern anse att ersättning ska utgå bör beloppet stanna vid 15 000 kr varav 10 000 kr för diskrimineringen och 5 000 kr i preventionspåslag. Vid bedömningen ska beaktas att utredarens rapport fått institutionen att göra förtydliganden kring lärarnas användande av exempel i undervisningen. Dessutom har universitetets systematiska förebyggande arbete mot diskriminering satts mer i fokus. Ett särskilt team har fått i uppdrag att stötta verksamheterna i förebyggande insatser och ta fram verktyg för det arbetet. Universitetets råd för jämställdhet och likabehandling arbetar under hösten 2021 med att ta fram en plan för lika villkor, i vilken särskild vikt läggs vid det förebyggande arbetet mot diskriminering. Universitetets arbetsmiljöpolicy har en nolltolerans mot diskriminering och den policyn tas på största allvar.

Sökanden har yttrat sig över vad universitetet anfört.

Rättsliga utgångspunkter

Diskrimineringsgrunder, diskrimineringsförbud m.m.

Av 1 kap. 4 § 4 diskrimineringslagen (2008:567) framgår att trakasserier är en form av diskriminering. Trakasserier definieras i bestämmelsen som ett uppträdande som kränker någons värdighet och som har samband med någon av vissa uppräknade diskrimineringsgrunder.

En av diskrimineringsgrunderna är könsöverskridande identitet eller uttryck, varmed enligt 1 kap. 5 § första stycket 2 avses att någon inte identifierar sig som kvinna eller man eller genom sin klädsel eller på annat sätt ger uttryck för att tillhöra ett annat kön.

Diskrimineringsförbudet avseende utbildningsverksamhet framgår av 2 kap. 5 § diskrimineringslagen. Den som bedriver sådan verksamhet får inte diskriminera – såvitt nu är av intresse – en student som deltar i verksamheten. Om anordnaren får kännedom om att studenten anser sig i samband med verksamheten ha blivit utsatt för trakasserier är anordnaren skyldig att utreda omständigheterna kring de uppgivna trakasserierna (2 kap. 7 §). I förekommande fall ska anordnaren även vidta de åtgärder som skäligen kan krävas för att förhindra trakasserier i framtiden.

För att trakasserier i diskrimineringslagens bemärkelse ska anses ha förekommit krävs ett missgynnande, på så sätt att den utsatta personen tillfogats skada eller obehag genom att hans eller hennes värdighet kränkts (prop. 2007/08:95 s. 492 f.). Ett bemötande som isolerat framstår som harmlöst kan övergå till att bli trakasserande när det upprepas och den drabbade klargör att det är kränkande. Det krävs inte att beteendet haft något diskriminerande syfte, utan det är tillräckligt att en diskriminerande effekt rent faktiskt blivit följden (Fransson och Stüber, Disk­rimineringslagen, en kommentar, JUNO version 3, kommentaren till 2 kap. 5 §). En annan sak är att den som påstås trakassera måste ha insett att beteendet kränkte någon på ett sätt som kan utgöra diskriminering (a. prop. s. 493). Det är – utom vid uppenbara kränkningar – den utsatta personens ansvar att sådan insikt uppkommer, dvs. denne måste klargöra att beteendet upplevs som kränkande. Vidare måste kränkningen nå upp till en viss nivå för att diskriminering ska föreligga. Helt bagatellartade skillnader i bemötande bör inte betraktas som missgynnande, men bedömningen ska göras utifrån den utsatta personens upplevelse av bemötandet (a. prop. s. 493, jfr AD 2009 nr 87 och AD 2013 nr 29).

Omfattningen av utbildningsanordnarens utrednings- och åtgärdsskyldighet är i huvudsak densamma som för arbetsgivare (a. prop. s. 297 f. och 300). Skyldigheten inträder vid den tidpunkt då anordnaren fick kännedom om att en student ansett sig utsatt för trakasserier. Vilken utredning som kan begäras får bedömas från fall till fall. Faktorer att beakta är händelseförloppet i det enskilda fallet samt anordnarens rättsliga och faktiska möjligheter att gå till botten med saken. Trakasseriernas art och omfattning får även betydelse för vilka åtgärder som skäligen kan krävas att anordnaren vidtar efter utredningen.

Diskrimineringsersättning

Den som bryter mot diskrimineringsförbuden eller som inte uppfyller sin utrednings- och åtgärdsskyldighet ska enligt 5 kap. 1 § första stycket diskrimineringslagen betala diskrimineringsersättning för kränkningen till den utsatta personen. När ersättningen bestäms ska särskilt syftet att motverka sådana överträdelser av lagen beaktas.

Högsta domstolen har i NJA 2014 s. 499 uttalat sig om hur diskrimineringsersättning ska fastställas. Ersättningen ska i varje enskilt fall bestämmas så att den utgör en rimlig kompensation till den drabbade (upprättelseersättning) och dessutom bidrar till att på ett effektivt sätt motverka förekomsten av diskriminering i samhället (preventionspåslag). På motsvarande sätt som vid kränkning av andra rättigheter bestäms allvaret av diskrimineringen främst utifrån de negativa känslor av förnedring, ringaktande, utsatthet eller liknande som kränkningen typiskt sett är ägnad att framkalla. Vid bedömningen beaktas också kränkningens orsak, art, omfattning och verkningar samt omständigheterna i övrigt. En överträdelse är allvarligare om den diskriminerade förlorar arbete, bostad eller möjlighet till utbildning. Vad gäller preventionspåslaget bör det som utgångspunkt vara lika stort som upprättelseersättningen. Faktorer som ger ett visst utrymme för att sänka påslaget är att diskrimineringen varit att hänföra till tanklöshet eller förbiseende samt att åtgärder vidtagits för att ställa till rätta diskrimineringens skadeverkningar.

Enligt 5 kap. 1 § tredje stycket diskrimineringslagen kan ersättningen sättas ned helt eller delvis om det finns särskilda skäl. Sistnämnda krav innebär att jämkningsbestämmelsen ska tillämpas restriktivt.

Justitiekanslerns bedömning

Justitiekanslerns behörighet

Ersättningsanspråk som riktas mot staten ska enligt 3 § förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten (handläggningsförordningen) handläggas av Justitiekanslern när anspråken grundas på vissa särskilt uppräknade ersättningsbestämmelser. Andra anspråk handläggs enligt 5 § av den förvaltningsmyndighet inom vars verksamhetsområde en viss skada har inträffat, förutsatt att myndigheten finns angiven i förordningens bilaga. Om myndigheten inte tagits upp i bilagan handläggs även de anspråken av Justitiekanslern.

Sökandens anspråk gäller ett universitet som är en statlig myndighet. Anspråket är därmed riktat mot staten som huvudman (jfr 5 kap. 2 § andra stycket diskrimineringslagen). Diskrimineringslagens ersättningsbestämmelse ingår inte bland de som räknas upp i 3 § handläggningsförordningen. Justitiekanslerns behörighet följer i stället av 5 § eftersom universitetet inte anges i förordningens bilaga (se även t.ex. Justitiekanslerns beslut den 26 maj 2015, dnr 3452-15-40). Dessutom följer det av 2 § första stycket förordningen (1975:1345) med instruktion för Justitiekanslern att Justitiekanslern ska föra eller låta föra statens talan i domstol om detta inte ankommer på någon annan myndighet. Behörighet att företräda staten i domstol anses också följas av en rätt att på frivillig väg reglera anspråk i den saken. Det nu sagda innebär att Justitiekanslern är behörig att pröva anspråket.

Sökanden har blivit diskriminerad

Lärarens inledande kommentar och uttryck för förvåning över sökandens kvinnliga förnamn hade av allt att döma inte något diskriminerande syfte och läraren tycks heller inte i det skedet ha insett att kommentaren kränkte sökanden. Det har därmed varit upp till sökanden att klargöra att hon blev kränkt. Hon har tagit det ansvaret genom att säga ifrån till läraren när denne uppgett att de skulle tala mer om saken under föreläsningen. Trots tillsägelsen valde läraren att senare återvända till ämnet och på nytt fälla en kommentar av innebörd att sökanden inte såg ut att kunna ha ett kvinnligt förnamn. I likhet med universitetet anser Justitiekanslern att sökanden därigenom bemöttes på ett sätt som kvalificerar som diskriminering genom trakasserier, som haft samband med könsöverskridande identitet eller uttryck.

Universitetet har brustit i sin utredningsskyldighet

När det gäller universitetets utredning om det inträffade kan konstateras att den tog längre tid än vad som får anses motiverat med hänsyn till dess begränsade omfattning. Såvitt framgår inleddes utredningen i anslutning till anmälan, som gjordes i mars 2020. Utöver en genomgång av skrivelserna från sökanden hölls ett samtal med läraren. Därutöver har naturligtvis utredaren behövt lägga tid på bedömningar och analyser i olika avseenden. Det finns heller inte någon lagstadgad tidsfrist inom vilken en utredning ska vara genomförd. Trots det borde en utredning av så begränsad omfattning ha slutförts och en rapport färdigställts betydligt tidigare än i februari 2021, dvs. efter elva månader. På grund av den långa handläggningstiden kan universitetet inte anses ha uppfyllt sin utredningsskyldighet. Tilläggas kan att tidsutdräkten även inneburit att åtgärder inte vidtagits med den skyndsamhet som normalt krävs. Det har dock i detta fall inte framkommit att universitetets underlåtenhet i det avseendet har bidragit till någon upprepning av kränkningen.

De åtgärder som så småningom vidtogs får däremot anses godtagbara, nämligen i form av dels att det för lärarna gjorts förtydliganden om undervisningssituationen, dels att frågan beaktats i det pågående arbetet med förebyggande insatser mot diskriminering.

Sökanden har rätt till ersättning

Det nu sagda innebär att sökanden har rätt till diskrimineringsersättning enligt 5 kap. 1 § diskrimineringslagen dels på grund av trakasserierna, dels på grund av att universitetet brustit i sin utredningsskyldighet.

Vid bestämmandet av upprättelseersättningens storlek ska såvitt gäller trakasserierna vägas in att det varit fråga om ett enstaka fall av trakasserier, att det inte funnits något syfte att trakassera samt att trakasserierna varken har innefattat nedsättande tillmälen eller lett till några mer ingripande konsekvenser för sökanden, som exempelvis förlust av utbildningsplats eller examinationsmöjlighet. I sistnämnda hänseende kan dock tilläggas att det saknas anledning att ifrågasätta att sökanden upplevt det som obehagligt att få sin könsidentitet ifrågasatt i ett publikt sammanhang och att händelsen har påverkat henne. Preventionspåslaget ska, enligt vad tidigare redovisats, som utgångspunkt vara lika stort som ersättningen för upprättelse. Hänsyn bör dock tas till att universitetet, låt vara inte med den skyndsamhet som krävts, konstaterat att det varit fråga om diskriminering och vidtagit godtagbara åtgärder för att förhindra ett upprepande (jfr NJA 2014 s. 499 II p. 27). Hänsyn bör även tas till att trakasserierna tycks ha skett av tanklöshet (jfr NJA 2014 s. 499 I punkt 38). Det finns därför utrymme för att i någon mån sänka ersättningen i preventionsdelen. Ersättningen kan mot den bakgrunden bestämmas till det av universitetet föreslagna beloppet, dvs. totalt 15 000 kr varav 10 000 kr som upprättelse och 5 000 kr som prevention. 

Universitetet har dock anfört att ersättningen ska jämkas helt, bl.a. på grund av att läraren bad sökanden om ursäkt. Lärarens ord står dock i den delen mot sökandens och det kan i brist på annan utredning inte anses visat att någon ursäkt förekommit. Lärarens avslutande kommentar om att det inträffade sade mer om dennes fördomar än om sökanden kan inte jämställas med en ursäkt. Inte heller vad som i övrigt framkommit eller anförts i ärendet utgör särskilda skäl för att jämka ersättningen.

Som framgått är det enbart på grund av den långa handläggningstiden som Justitiekanslern funnit att universitetet brustit i sin utredningsskyldighet. Ersättningen för upprättelse kan därför stanna vid miniminivån 5 000 kr (jfr NJA 2014 s. 499 II punkt 23). Efter ett preventionspåslag av samma storlek ska diskrimineringsersättningen avseende utredningsskyldigheten bestämmas till 10 000 kr.  

På ovan anförda skäl ska sökanden tillerkännas diskrimineringsersättning med sammanlagt 25 000 kr. Universitetet ska svara för att ersättningen betalas ut till henne.

Upplysning om preskription

Som framgår nedan kan den som är missnöjd med Justitiekanslerns skaderegleringsbeslut väcka talan mot staten i domstol. Upplysningsvis ska anmärkas att en talan om diskrimineringsersättning av nu aktuellt slag behöver väckas inom två år från det att den påtalade handlingen företogs eller en skyldighet senast skulle ha fullgjorts (6 kap. 6 § diskrimineringslagen). I annat fall är rätten till talan förlorad.