Diarienr: 2020/5133 / Beslutsdatum: 4 maj 2021

Inget skadestånd med anledning av polisens kroppsvisitation och husrannsakan, men däremot vissa uttalanden kring polisens agerande

Justitiekanslerns beslut

  1. Justitiekanslern avslår sökandens skadeståndsanspråk.
  2. Justitiekanslern inleder inte förundersökning om tjänstefel.
  3. Justitiekanslern gör vissa uttalanden bl.a. kring hur polisen uttryckt sig rörande möjligheterna till kroppsvisitation och husrannsakan.

Ärendet

Bakgrund

Den 31 juli 2020 mötte en polis på motorcykel sökanden som kom körandes i bil i motsatt riktning med sin hustru som passagerare. Sedan polisen vänt om och börjat köra efter bilen svängde sökanden av från vägen och stannade utanför en butik. Han klev ur och började gå i riktning mot butiken. Polisen följde efter honom och ropade att han skulle stanna för en kontroll. Sökan­den fortsatte dock att gå, men när han hunnit in i butiken hejdades han av polisen som tog ett grepp om hans arm. Sedan en patrull med ytterligare två poliser förstärkt på platsen beslutades att sökanden skulle kroppsvisiteras och att husrannsakan skulle genomföras i bilen med stöd av 19 § andra stycket och 20 a § polislagen (1984:387).

Kroppsvisitationen genomfördes utanför butiken och blev till viss del filmad av sökandens hustru som stod i närheten. En av poliserna gick då fram till henne och började ställa frågor om vem hon var och om hon hade åkt med i bilen. Hon blev tillsagd att lägga ifrån sig den mobiltelefon med vilken hon filmade och kroppsvisiterades sedan på samma grund som maken. När husrannsakan därefter skulle genomföras i bilen blev sökanden och hans hustru tillsagda att sitta och vänta på en bänk en bit därifrån. Sökanden filmade verkställigheten av åtgärden med sin mobiltelefon. Inget av intresse påträffades vare sig vid kroppsvisitationerna eller i bilen.

I protokollet över kroppsvisitationen och husrannsakan skrev motorcykelpolisen bl.a. följande. När han mötte sökanden på vägen tyckte han sig se att denne saknade bälte och bestämde sig för att göra en kontroll. När han följde efter bilen verkade sökanden vilja komma undan och inne i butiken uppfattade han honom som aggressiv. Han fick en känsla av att sökanden hade något olagligt, som vapen eller andra föremål i sin bil (som denne hade skyndat i väg från) eller på sig. Han kände också till att sökanden, som bar en mc-klubbs supportertröja, förekom i misstankeregistret gällande grovt vapenbrott och ofta brukade uppehålla sig i lokaler tillhörande en mc-klubb. Som han uppfattade det utgjorde klubben ett kriminellt nätverk. Sökandens hustru blev kontrollerad eftersom hon satt i bilen och förekom även hon i misstankeregistret gällande grovt vapenbrott. Att båda makarna fick sitta och vänta en bit bort medan husrannsakan genomfördes berodde på att poliserna annars inte kände sig trygga och säkra i sitt arbete.  

Anspråket m.m.

Sökanden har begärt skadestånd av staten med 30 000 kr för ideell skada på den grunden att polisen trakasserat honom genom åtgärder som varit olagliga. De åtgärder som åsyftas är id-kontroll, kroppsvisitation, husrannsakan, frihetsberövande och obstruktion av filmande. Sökanden har vidare begärt att Justitiekanslern ska fastställa att åtgärderna varit olagliga och stått i strid med Europakonventionen samt att det även strider mot regeringsformen och yttrandefrihetsgrundlagen att kontrollera någon på allmän plats på grund av personens klädsel. Han har anfört bl.a. följande.

Att han inte stannade på polisens uppmaning berodde på att han skulle handla och inte hade tid att stanna. Polisen slet tag i honom och vägrade släppa. Trots polisens nekande svar på hans fråga om han var misstänkt för brott fick han sitt körkort kontrollerat. Därefter blev han upptryckt mot en vägg och kroppsvisiterad. Han tilläts inte att bevittna husrannsakan, utan fick tillsammans med sin hustru sitta och vänta på en bänk medan en polis stod och bevakade dem. Därigenom utsattes han för ett tolv minuter långt olaga frihetsberövande. Id-kontrollen, visitationen och husrannsakan grundade sig enbart på klädsel och umgänge med en mc-klubb. De omständigheterna räcker inte som grund för sådana åtgärder. Det fanns heller inte lagstöd för att obstruera hans filmande av husrannsakan, eftersom han var i sin fulla rätt att filma eller fotografera polisens tjänsteutövning.

Polismyndigheten har yttrat sig över anspråket och avstyrkt att ersättning ska utgå. I yttrandet har anförts bl.a. följande.

I den aktuella polisregionen finns en utbredd mc-kriminalitet. Inte sällan förekommer externa och interna konflikter, vilka ibland leder till olika former av hot och grova våldsbrott. Polisen har tidigare anträffat vapen och andra farliga föremål på medlemmar i denna kriminella miljö. Ingripandet mot sökanden kan dock inte sägas vara kopplat till en specifik situation som varit hotfull eller som erfarenhetsmässigt ökar risken för våldsbrott. 

Sökanden har yttrat sig över vad Polismyndigheten anfört.

Justitiekanslern har tagit del av de två filmerna från det aktuella tillfället, vilka sökanden ingett i ärendet.

Sedan Justitiekanslern remitterat Polismyndigheten i ärendet upprättades en polisanmälan om tjänstefel. Åklagare vid Åklagarmyndighetens särskilda åklagarkammare beslutade den 11 september 2020 att inleda förundersökning. Den 23 september lades dock förundersökningen ned, med hänvisning till att Justitiekanslern inom ramen för sin tillsynsverksamhet har befogenhet att inleda förundersökning och väcka åtal för brott som befattningshavare har begått inom tjänsten. 

Justitiekanslerns bedömning

Skadeståndsrättsliga utgångspunkter

Lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) reglerar rätten till ersättning för bl.a. lidande när någon varit häktad och anhållen under minst 24 timmar i sträck (se 2–3 §§). Även den som har varit frihetsberövad kortare tid kan ha rätt till ersättning om beslutet vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt (5 §). En förutsättning är dock att det är fråga om ett frihetsberövande i lagens mening. Med det avses enligt förarbetena ingrepp som innebär att någon genom inspärrning eller övervakning är faktiskt hindrad att förflytta sig utanför ett rum eller ett annat relativt starkt begränsat område (prop. 1997/98:105 s. 12).

Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Polismyndighetens nu aktuella beslut och åtgärder utgör sådan verksamhet. Ersättning för ideell skada kan med stöd av dessa regler ges ut endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott.

Staten bär inte något strikt skadeståndsansvar för ofullkomligheter i den statliga verksamheten. Liksom övriga regler i skadeståndslagen innebär 3 kap. 2 § ett ansvar för styrkt vållande. Bedömningen av om en myndighet har varit oaktsam ska vara objektiv. Vid den bedömningen är det av stor vikt vad för slags regel, norm eller princip som har åsidosatts, vad dess norm­skydd omfattar och vilka risker felet eller försummelsen innebär. Det är inte tillräckligt att en domstol eller annan myndighet har gjort en bedömning av en rätts- eller bevisfråga som kan ifrågasättas eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för olika bedömningar. I regel är det endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar som kan anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. En helhetsbedömning ska göras. (Jfr bl.a. rättsfallen NJA 1994 s. 194 och 654, NJA 2003 s. 285, NJA 2007 s. 862 samt NJA 2013 s. 842 och 1210.)

Skadestånd ska också enligt 3 kap. 4 § skadeståndslagen ges ut när Europakonventionen har överträtts, om det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen. Med det menas skyl­dig­het­­en enligt artikel 13 i konventionen att på det nationella planet till­handa­hålla rätts­medel för att komma till rätta med konventions­över­träd­elser. Skadeståndet kan avse bl.a. ideell skada.

Skadeståndslagen ska endast tillämpas om inte annat är särskilt föreskrivet (1 kap. 1 §). Frihetsberövandelagen ska alltså tillämpas i första hand.

Europakonventionen

Av artikel 5.1 i Europakonventionen framgår att var och en har rätt till frihet och personlig säkerhet. Ingen får frihetsberövas utom i vissa uppräknade fall och i den ordning som föreskrivs i lag.

Enligt artikel 8.1 i konventionen har var och en rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Rätten får enligt artikel 8.2 inte inskränkas annat än med stöd av lag. Vidare måste den vidtagna åtgärden vara nödvändig i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till något av vissa närmare angivna legitima intressen, bl.a. intresset av att förebygga brott. Det innebär ett krav på att åtgärden ska vara proportionerlig.

Bestämmelser om kroppsvisitation, husrannsakan m.m.

Enligt 19 § andra stycket 1 polislagen får en polisman besluta om kroppsvisitation i den utsträckning det behövs för att söka efter vapen eller andra farliga föremål som är ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa, om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att ett sådant föremål kan förklaras förverkat enligt 36 kap. 3 § brottsbalken (BrB). Förverkande kan enligt 36 kap. 3 § 2 BrB beslutas i fråga om föremål som är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa och som har påträffats under omständigheter som gav anledning att befara att de skulle komma till sådan användning.

Bestämmelsen ger polisen befogenhet att genomföra kroppsvisitation i förebyggande syfte. Avsikten är att ge underlag för polisen att i riskfyllda situationer eftersöka och ta hand om farliga tillhyggen. Det ska vara fråga om situationer där risken typiskt sett är stor för att knivar och andra farliga föremål kan komma att användas vid våldsbrott (prop. 1986/87:115 s. 21 f.). Ett typexempel på en situation då ett ingripande är avsett att kunna ske är enligt förarbetena då två rivaliserande ungdomsgrupper konfronteras på allmän plats. Detsamma gäller under förhållanden då våldsamma sammanstötningar erfarenhetsmässigt kan uppstå, som vid idrottsevenemang (prop. 1982/83:89 s. 15 f.).

Med bestämmelsen om kroppsvisitation som förebild utformades regeln i 20 a § polislagen som ger polisen befogenhet att i förebyggande syfte genomsöka fordon efter vapen och andra farliga föremål. Av förarbetena framgår att det måste finnas någon konkret omständighet som ger objektivt stöd för antagandet att det finns farliga föremål i fordonet samt att bestämmelsen kan aktualiseras bl.a. när rivaliserande gäng konfronteras och polisen befarar att vissa personer förvarar vapen eller andra tillhyggen i fordon i närheten. Bestämmelsen är tillämplig även vid genomsökningar av enstaka fordon. (Se prop. 2005/06:113 s. 63.)

Polisen anses vid sådana tillfällen ha befogenhet att mera rutinmässigt kontrollera om de som uppehåller sig på platsen eller besöker evenemanget bär på sig eller i handbagage medför föremål som kan användas för att skada andra. De angivna exemplen har inte ansetts vara uttömmande, men risken för våldsanvändning måste alltid vara på det sättet kvalificerad som anges i förverkandebestämmelserna i 36 kap. 3 § BrB. Polisen måste kunna peka på någon konkret omständighet – exempelvis tidigare iakttagelser – som ger objektivt stöd för ett antagande att vapen kan komma att påträffas vid en visitation. (Se Berggren och Munck, Polislagen – en kommentar, JUNO februari 2021, kommentaren till 19 §.)

Polisens befogenhet att genomföra kroppsvisitation och husrannsakan i fordon med stöd av de aktuella bestämmelserna i polislagen kräver alltså inte att det finns någon misstanke om brott. I det avseendet skiljer sig polisens befogenheter mot de straffprocessuella tvångsmedel som regleras i rättegångsbalken. Det rör sig om möjligheter för polisen att, vid sidan av den egentligt brottsutredande verksamheten, vidta åtgärder till förebyggande av att vapen och andra farliga föremål kommer till användning vid allvarlig våldsbrottslighet (jfr prop. 1986/87:115 s. 6 och prop. 2005/06:113 s. 21 f.). Bestämmelserna är avsedda för situationer där risken typiskt sett framstår som stor för att tillhyggen ska komma till användning vid våldsbrott.

Polismans rätt att genomföra identitetskontroll regleras i flera författningar (se t.ex. 14 § polislagen om omhändertagande för identifiering). Beträffande bilförare finns enligt 3 kap. 15 § körkortslagen (1998:488) en skyldighet att överlämna sitt körkort till polisen för kontroll. Vid sidan av det reglerade området anses en polisman ha rätt att tillfråga en person som anträffas i polisverksamheten om namn och hemvist, om det är nödvändigt för att en tjänsteuppgift ska kunna fullgöras. (Se Berggren och Munck, Polislagen – en kommentar, JUNO februari 2021, kommentaren till 14 §, se även JO 2019/20 s. 358.) En sådan förfrågan anses inte i och för sig utgöra något intrång i någon grundlagsskyddad fri- eller rättighet.

Bedömningen i detta fall

Frihetsberövandelagen

En av de ingivna filmerna visar hur sökanden och hans hustru blev tillsagda av polisen att sitta ned på en bänk och vända sig bort medan husrannsakan genomfördes i bilen en bit därifrån. Av filmen framgår i övrigt främst följan­de. Sökanden hävdade i det inledande skedet sin rätt att närvara vid husrannsakan. Polisen förklarade då att det handlade om en säkerhetsåtgärd och att rätten att närvara inte innefattar en möjlighet att närmare få se vad polisen tittar på. En av poliserna stannade kvar hos sökanden och hans hustru, medan kollegorna genomsökte bilen under 10–12 minuter. Polisen stod hela tiden ett par meter ifrån bänken och gjorde ingen ansats att hindra sökanden från att kontinuerligt filma bilen med sin mobiltelefon. Polisen stod dock placerad på så sätt att han skymde halva bilen. Det fick sökanden att efter hand placera telefonen i ett annat läge så att den filmade ur en delvis annan vinkel. Han påpekade samtidigt att han hade rätt att filma, vilket polisen instämde i. Viss diskussion utbröt med anledning av att sökanden uppgav att polisen enligt hans uppfattning trakasserade honom, att han bara hade en supportertröja på sig och att han skulle göra en JO-anmälan. Polisen hänvisade då till att sökanden förekom i misstankeregistret för grovt vapenbrott.

För att frihetsberövandelagen ska vara tillämplig krävs att sökanden rent faktiskt utsatts för ett frihetsberövande. Så skulle kunna vara fallet om polisen som stått bredvid haft till uppgift att under alla förhållanden fysiskt hindra sökanden från att lämna bänken och gå därifrån. Av utredningen att döma har dock polisens syfte med att låta sökanden och hans hustru sitta en bit ifrån bilen varit att få genomföra husrannsakan ostört och på ett säkert vis. Det är inte detsamma som att sökanden till varje pris skulle ha förbjudits att lämna bänken och gå någon annanstans än till bilen i väntan på att husrannsakan skulle slutföras. Sammantaget har omständigheterna inte varit sådana att sökanden kan anses ha varit frihetsberövad på det sätt som avses i frihetsberövandelagen (jfr Justitiekanslerns beslut den 17 februari 2016, dnr 8969-14-40). Den lagen är därmed inte tillämplig, vilket innebär att inte heller artikel 5 i Europakonventionen aktualise­ras. Sökandens anspråk ska i stället bedömas enligt skadeståndslagen.

Skadeståndslagen

Utredningen ger inte stöd för att det skulle ha förekommit någon form av integritetskränkande brott mot sökanden. Skadestånd kan därför inte utgå med stöd av 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen redan av det skälet. Frågan är därefter om polisens åtgärder mot sökanden har inneburit att hans rättigheter enligt Europakonventionen överträtts (3 kap. 4 § skadeståndslagen).

Såvitt gäller polisens tillsägelse om att sökanden skulle sitta på en bänk och vänta medan husrannsakan i bilen genomfördes hänvisas till den ovan gjor­da bedömningen. Polisens agerande i den delen har inte inneburit någon konventionsöverträdelse. Polisen har vid det tillfället inte heller försökt hin­dra sökanden från att filma verkställigheten av husrannsakan.

Åtgärder som husrannsakan och kroppsvisitation utgör i och för sig ingrepp i en persons rätt till privatliv m.m. enligt artikel 8.1 i Europakonventionen. Det har dock som utgångspunkt funnits lagstöd för dessa åtgärder i 19 och 20 a §§ polislagen. I det enskilda fallet finns utrymme för att göra olika bedömningar av om förutsättningarna enligt respektive lagrum varit uppfyllda eller inte. Även om vissa bedömningar i efterhand kan ifrågasättas får ändå konventionens laglighetskrav anses vara uppfyllt i sökandens fall. Detsam­ma får sägas gälla för polisens åtgärd att – utifrån de förutsättningar som tidigare redovisats ur polisens protokoll – hejda och kontrollera sökanden efter att denne valt att inte hörsamma tidigare uppmaning från polisen att stanna. Åtgärderna har också haft ett legitimt syfte, nämligen att förebygga brott. Frågan är därefter om åtgärderna kan anses ha varit proportionerliga.

Av polisens dokumentation i protokollet framgår att det inledningsvis fanns en misstanke om bilbältesförseelse samt att den polis som vände om och följde efter sökanden i det skedet reagerade på att han efter att ha stannat bilen försökte komma undan trots en uppmaning om att stanna. Dessutom har polisen anfört att sökanden uppträdde aggressivt vid deras första kontakt i butiken. Dessa omständigheter har i förening med sökandens klädsel, anknytning till en mc-klubb och förekomst i misstankeregistret avseende grovt vapenbrott lett till besluten att kroppsvisitera sökanden och genomföra husrannsakan i hans bil.

Vissa paralleller kan dras till liknande ärenden som varit under Justitiekanslerns bedömning. (Se t.ex. JK:s beslut den 10 juli 2018, dnr 5054-17-4.3, beslut den 10 december 2019, dnr 6875-18-4.3 och beslut den 13 januari 2020, dnr 4886-19-4.3.2) Justitiekanslern har i dessa fall konstaterat att ett ingripande kan motiveras av en mer allmän situation inom det berörda området samt att den till mc-gäng knutna kriminalitetens utbredning och intensitet kan motivera mer rutinmässiga ingripanden mot individer som öppet visar att de tillhör den miljön. Det måste dock fortfarande finnas någon konkret omständighet som ger objektivt stöd för att ett farligt föremål kan komma att påträffas. En persons klädsel, den omständigheten att han eller hon tidigare figurerat i samband med våldsbrottslighet och personens attityd mot polisen vid det aktuella tillfället kan inte ensamma ligga till grund för beslut om tvångsåtgärder.

I det här fallet instämmer Justitiekanslern i Polismyndighetens bedömning att ingripandet mot sökanden inte kan sägas ha varit kopplat till en specifik situation som varit hotfull eller som erfarenhetsmässigt ökar risken för våldsbrott. Samtidigt ska vägas in att polisen i sådana här lägen måste tillåtas en rimlig bedömningsmarginal. De omständigheter som åtgärderna grundats på framgår av en utförlig dokumentation i protokollet över ingripandet. Underlaget har som framgått inte enbart handlat om sökandens klädsel, umgänge i misstänkt kriminella kretsar och aggressivt uppträdande, utan också den omständigheten att sökanden av allt att döma försökte komma undan polisen när han lämnat bilen. Vid en samlad bedömning finner Justitiekanslern att detta underlag varit tillräckligt för att det ska kunna anses motiverat att inte bara beordra sökanden att stanna och därefter fysiskt hejda honom, utan också att kroppsvisitera honom och genomföra husrannsakan i hans bil. Europakonventionens krav på proportionalitet är därmed uppfyllt.

Vad sökanden anfört om att han i samband med kroppsvisitationen blivit upptryckt mot en vägg framgår inte närmare av filmen och har inte heller i övrigt visats. Vad gäller påstådda trakasserier har sökanden uppfattats som att det är genom ovan redovisade åtgärder polisen ska ha trakasserat honom. Det är i vilket fall som helst inte visat att polisen i övrigt skulle ha agerat mot sökanden på ett sätt som varit skadeståndsgrundande. Inte heller är det visat att polisen handlat i strid med grundlagarna.  

Sammanfattning

Sökanden har inte varit utsatt för något frihetsberövande i frihetsberövandelagens bemärkelse. Åtgärderna att kontrollera hans identitet, kroppsvisitera honom och genomföra husrannsakan i bilen har varit lagliga och proportionerliga. Polisen har inte försökt hindra honom från att filma verkställigheten av husrannsakan. Det är inte visat att polisen tryckt upp honom mot väggen i samband med visitationen eller på annat sätt trakasserat honom. Han har därmed inte utsatts för vare sig något typiskt sett integritetskränkande brott eller någon överträdelse av Europakonventionen. Hans ersättningsanspråk ska därför avslås.

Tillsyn

Inledning

Vad gäller tillsynsaspekten avseende de åtgärder som riktats mot sökanden hänvisas till den bedömning som gjorts i skaderegleringsdelen. Justitiekanslern behöver dock inom ramen för sitt tillsynsuppdrag ta ställning även till de åtgärder som sökandens hustru utsattes för vid det aktuella tillfället samt vissa uttalanden som från polisens sida riktats till sökanden i anslutning till husrannsakan i bilen.

Kroppsvisitationen av sökandens hustru m.m.

Som framgått filmade sökandens hustru polisens ingripande mot honom utanför butiken. Filmen visar att hon höll ett visst avstånd till de övriga och att hon inte verbalt eller på annat sätt störde deras arbete. Under filmandet gick en av poliserna fram till henne och krävde besked om vem hon var och om hon satt i bilen. Hon blev sedan tillsagd av att lägga ifrån sig telefonen – medan dess kamera fortsatte att filma – eftersom hon skulle bli kontrollerad. Hon blev sedan kroppsvisiterad, vilket filmades av sökanden som då plockat upp telefonen från marken. I polisens protokoll över åtgärderna har antecknats att kvinnan förekom i misstankeregistret avseende grovt vapenbrott.

Justitiekanslern har ovan funnit att det sammantaget varit motiverat att kroppsvisitera sökanden och genomföra husrannsakan i bilen. Bedömningen har inte enbart utgått från omständigheter som sökandens klädsel och förekomst i misstankeregistret, utan också från hans agerande efter att han lämnat bilen. Utifrån polisens bedömning i det läget får det i de flesta fall anses godtagbart att även kontrollera en passagerare med registerförekomst, trots att personen i fråga inte uppträtt aggressivt eller försökt komma undan polisen. Varken kroppsvisitationen eller åtgärden att begära att hon uppgav sitt namn kan därför anses stå i strid med artikel 8.1 i Europakonventionen.

Vad gäller polisens åtgärd att avbryta sökandens hustru när hon filmade ingripandet mot sökanden, gör Justitiekanslern följande bedömning. Utgångspunkten är att det saknas ett generellt förbud mot att fotografera någon utan samtycke (se NJA 2017 s. 393). Att filma polisen under ett ingripande är därför i regel fullt tillåtet, förutsatt att den som filmar inte därigenom agerar på ett sätt som hindrar polisens arbete. (Se t.ex. JO 2019/20 s. 358, där JO framhöll att det ur ett rättssäkerhetsperspektiv är viktigt att kunna dokumentera polisens våldsanvändning.) Bedömningen måste också göras med hänsyn till att situationen aktualiserar den grundlagsskyddade anskaffarfriheten för uppgifter avsedda för publicering.

I det aktuella fallet var kvinnans filmande inte förenat med något hotfullt eller stökigt agerande från hennes sida och det hindrade inte heller polisen i deras arbete. Polismannen som avbröt filmandet gjorde det på ett sätt som sannolikt gett henne intrycket att hon inte hade något annat val än att lägga ifrån sig telefonen. Avgörande för bedömningen är dock att filmen visar hur polisen förklarade för kvinnan att hon behövde lägga ifrån sig telefonen för att följa med en bit bort och bli kontrollerad. Polisen har alltså inte invänt mot filmandet som sådant. Även om filmandet rent faktiskt kom att hindras framstår det således inte som att det var syftet med tillsägelsen. Det saknas därför anledning till kritik mot polisens agerande i den delen.

Polisens uttalanden

Som framgått återger en av de ingivna filmerna den del av händelseförloppet när sökanden och hans fru fick sitta på en bänk medan husrannsakan genomfördes i bilen. Under filmen hörs bl.a. följande dialog mellan sökanden (S) och en alternativt två poliser (P).

(S) Då ses vi nästa gång ni ska trakassera mig.

(P) …en sak när du hänger med (ohörbart) Devils så…

(S) Du vet mycket väl att jag har rätt att hänga med vem jag vill utan att ni ska trakassera mig.

(P) Nej, men då blir det så. Ingår man med några som har ett kriminellt nätverk, då blir man stoppad.

(P) Men i alla fall, det räcker att du bär den här och det vet du om, den diskussionen har ju tagits många gånger.

(S) Jag har rätt att bära precis vad jag vill…

(P) Absolut…

(S) …utan att jag ska behöva bli trakasserad.

(P) …men då får man vara beredd på det här, för det är så vi jobbar och det är en rätt vi har, och så kommer det vara.

(S) Jag har mina rättigheter också.

(P) Absolut. Det är lika bra att vara inställd på de här kontrollerna om man nu vill, om man nu trotsar det här i så fall, då får man också vara beredd på det.

(S) Vi får väl ta det här till JO får vi se vad de säger.

(P) Ja, absolut.

Uttalandena från polisens sida ger närmast uttryck för att det skulle räcka med att någon bär en viss klädsel och därmed verka stödja en enligt polisen kriminell organisation för att polisen ska ha rätt att kontrollera personen i fråga. Även om det ska framhållas att de båda närvarande poliserna trots den något upprörda situationen hela tiden höll sig lugna och sansade gentemot sökanden, är uttalandena onödiga då de inte återspeglar rättsläget kring kroppsvisitation och husrannsakan som sker med stöd av polislagen. Justi­tiekanslern nöjer sig dock med detta uttalande och anser således inte att agerandet är allvarligt nog att motivera någon kritik.

Med anledning av sökandens begäran kan tilläggas att Justitiekanslern i övrigt inte ser anledning till några uttalanden om polisens agerande, utöver vad som framgår av bedömningen ovan.

Frågan om tjänstefelsansvar

Åklagarens beslut att lägga ned förundersökningen om tjänstefel har i praktiken inneburit att frågan om tjänstefelsansvar överlämnats till Justitiekanslern att pröva. Justitiekanslern har redovisat sin bedömning av ärendets olika delar. Som framgått har polisens agerande ansetts godtagbart förutom vad gäller de uttalanden som en eller två poliser gjort till sökanden. Mot den bakgrunden finns det inte anledning att anta att tjänstefel eller annat brott har begåtts. Förundersökning ska därför inte inledas.