Diarienr: 2060-19-2.4.1 / Beslutsdatum: 21 okt 2020

Initiativärende med anledning av Transportstyrelsens rutiner beträffande betalningsuppmaningar för skatter och avgifter

Beslutets huvudsakliga innehåll

Justitiekanslern gör i beslutet vissa uttalanden om Transportstyrelsens rutin att underlåta utskick av betalningsuppmaningar för skatter och avgifter till personer från vilka tidigare postförsändelser kommit i retur.

Justitiekanslern har ingen generell invändning mot att Transportstyrelsen inför en spärr för utskick av betalningsuppmaningar när en person inte nås på sin folkbokföringsadress. Systemet måste dock uppfylla grundläggande rättssäkerhetskrav och utskick får inte underlåtas till personer som har en fungerande adress registrerad.

Transportstyrelsen förutsätts utreda huruvida påminnelseavgifter tas ut utan författningsstöd och om så är fallet se till att så inte sker fortsättningsvis.

Vidare förutsätts Transportstyrelsen skyndsamt införa rutiner som tillgodoser de krav på kontroll av adressuppgifter som måste göras innan ett ärende överlämnas för indrivning.

Dessutom har Justitiekanslern invändningar mot underlåtenheten att skicka ut betalningsuppmaningar i ärenden om felparkeringsavgift och hur ärenden handläggs när sådan uppmaning underlåtits eller kommit i retur. Transportstyrelsen förutsätts bl.a. se till så att förhöjd avgift inte tas ut utan att förutsättningar för sådan avgift är uppfyllda. Transportstyrelsen måste även skyndsamt komma till rätta med det systemfel som i vissa fall orsakar att indrivning söks för felparkeringsavgifter utan att förutsättningarna för det är uppfyllda.

Justitiekanslern har för avsikt att följa upp ett flertal av dessa frågor i det kommande tillsynsarbetet.

Ärendet

Bakgrund

Justitiekanslern har i sin skadereglering noterat att Transport­styrelsen i vissa fall underlåter att skicka ut beslut och inbetalningskort avseende skatter och avgifter till de betalningsskyldiga personerna. Anledningen till detta är att det i vägtrafikregistret under vissa förutsättningar införs en notering om ”okänd adress” för registrerade personer. Noteringen förs automatiskt in i registret när två försändelser till en person kommit i retur med ett mellanrum om minst två månader och ingen adressändring skett under den tiden. Justitiekanslern har även kunnat konstatera att påminnelse- och tilläggsavgifter tas ut trots att inga utskick avseende den ursprungliga avgiften gjorts och trots att inga påminnelser skickats. Det förekommer även att ärenden överlämnas till Kronofogdemyndigheten för indrivning utan att någon betalningsuppmaning skickats till den betalningsskyldige.

Justitiekanslern beslutade att inleda ett särskilt tillsynsärende för att undersöka hur Transportstyrelsen hanterar sin skyldighet att registrera folkbokföringsadress och skicka betalningsuppmaningar i form av beslut, fakturor, inbetalningskort och påminnelser.  

Utredningen

Justitiekanslern har inhämtat ett yttrande från Transportstyrelsen. I yttrandet har bl.a. följande anförts.  

Vägtrafikregistret är en av Sveriges största databaser och varje månad skickar Transportstyrelsen miljontals försändelser gällande bl.a. skatter och avgifter. Som en följd av mängden utskick hanterar Transportstyrelsen stora mängder returnerad post. Under 2018 kom det närmare 220 000 försändelser i retur. Returnerad post skannas in i något av flera ärendehanteringssystem, beroende på vilken typ av ärende som kommit i retur, och en notering görs i samband med detta i vägtrafikregistret. Handläggningen skiljer sig därefter beroende på vilken ärendetyp det rör sig om. En automatisk eller manuell kontroll görs av om en ny adress registrerats i vägtrafikregistret. En sådan ny adress kommer i så fall som huvudregel från en automatisk överföring från folkbokföringen. Om en ny adress finns fortsätter handläggningen med nytt utskick. Om ingen ny adress finns fortsätter antingen handläggningen av ärendet och går slutligen vidare till indrivning eller så stoppas betalningsuppföljningen. Transportstyrelsen har vidare redogjort för under vilka förutsättningar utskick underlåts. En redogörelse för detta finns under rubriken Allmänt om rutinen ”okänd adress”. Transportstyrelsen har noga redovisat de olika ärendetyper som rör uttag av skatter eller avgifter inom fordonsområdet. En sammanfattning av den redogörelsen återfinns under rubriken De berörda ärendetyperna och i bilaga till detta beslut.

På begäran av Justitiekanslern har Transportstyrelsen lämnat ett kompletterande yttrande beträffande ärenden som avser felparkeringsavgifter. I det yttrandet har bl.a. följande anförts.

I genomsnitt kommer 1 022 försändelser i retur gällande felparkeringsavgifter varje månad. Dessutom underlåts utskick på grund av rutinen ”okänd adress” i genomsnitt i 15 fall per månad. När betalningsuppmaningar kommer i retur eller utskick underlåts införs en spärr som medför att ärendet inte går vidare till indrivning. I vissa fall orsakar ett systemfel att ärenden om felparkeringsavgifter skickas för indrivning utan att någon betalningsuppmaning skickats. Transportstyrelsen har förtydligat sina rutiner och där anges nu tydligt att Transportstyrelsens handläggare självmant ska begära rättelse och återkalla ett ärende hos Kronofogdemyndigheten när systemfelet har orsakat felaktig indrivning.   

Justitiekanslerns bedömning

Innehållsförteckning

Justitiekanslerns bedömning görs under följande rubriker:

Rättsliga utgångspunkter

De berörda ärendetyperna

Allmänt om rutinen ”okänd adress”

Skyldigheten att skicka betalningsuppmaningar

Allmänna förutsättningar för en rutin där utskick underlåts

Särskilt om skyldigheten att erinra om och ålägga felparkeringsavgift

Allmänt om förutsättningarna för att påföra extra avgifter

Förhöjd avgift i ärenden om felparkeringsavgift när utskick underlåtits

Förhöjd avgift i ärenden om felparkeringsavgift när utskick kommit i retur

Allmänt om förutsättningarna för indrivning

Särskilt om indrivning av felparkeringsavgifter

Särskilt om indrivning av vägtrafikregisteravgift

Sammanfattande slutsatser och kommande tillsyn

Rättsliga utgångspunkter

Transportstyrelsen är enligt 2 kap. 2 § vägtrafikdatalagen (2019:369) personuppgiftsansvarig för behandling av personuppgifter i registret. Bestämmelser om vad som ska registreras i vägtrafikregistret finns sedan den 1 juli 2019 i vägtrafikdataförordningen (2019:382) och dess bilagor.

Av 2 kap. 1 § förordningen tillsammans med bilagorna framgår följande. För en fordonsägare som är fysisk person ska folkbokföringsadressen registreras eller, om personen inte är folkbokförd i Sverige, en annan adress i landet. För juridisk person ska en adress i landet registreras. Innan den 1 juli 2019 gällde motsvarande bestämmelse enligt 2 kap. 1 § förordningen (2001:650) om vägtrafikregister tillsammans med dess bilagor.

Adressuppgifterna avseende folkbokförda personer hämtas med automatik från Skatteverkets folkbokföringsregister. Skatteverket har en skyldighet att meddela ändringar av uppgifter i folkbokföringsdatabasen eller beskattningsdatabasen som är av betydelse för vägtrafikregistreringen (se 7 kap. 6 § i förordningen [2019:383] om fordons registrering och användning). Överföringen sker genom automatisk avisering till vägtrafikregistret natten efter varje vardag. Som huvudregel ändras inga adresser för folkbokförda personer utan avisering från Skatteverket.

I indrivningsförordningen (1993:1229) finns bestämmelser om indrivning av statliga fordringar. Innan en ansökan om indrivning görs hos Kronofogde­myndigheten ska den sökande myndigheten, om det kan ske utan väsentlig olägenhet och inte särskilda skäl talar emot det, uppmana gäldenären att betala fordringen (3 §). Har gäldenärens betalningsskyldighet fallit bort eller satts ned, ska sökanden skyndsamt underrätta Kronofogdemyndigheten om detta (8 §). Detsamma gäller enligt samma bestämmelse om gäldenären har beviljats anstånd med betalningen eller om det kommit fram att indrivning inte borde ha begärts. Även om sökanden får betalt för en fordran som överlämnats för indrivning ska sökanden skyndsamt underrätta Kronofogdemyndigheten (9 §).

Allmänna bestämmelser om förvaltningsmyndigheters beslut finns i förvaltningslagen (2017:900). En myndighet som meddelar ett beslut i ett ärende ska så snart som möjligt underrätta den som är part om det fullständiga innehållet i beslutet, om det inte är uppenbart obehövligt. En sådan underrättelse får delges (33 §). En myndighet får även delge en part material av betydelse för ett beslut (25 §).

De berörda ärendetyperna

Transportstyrelsen handlägger ett antal olika ärendetyper som avser uttag av skatter eller avgifter inom fordonsområdet. Merparten av handläggningen sker automatiserat och en stor del av de beslut som fattas är helt automatiserade. I bilaga till detta beslut finns en genomgång av de ärendetyper som avser skatter och avgifter inom fordonsområdet.

Allmänt kan sägas att Transportstyrelsens roll inom det här området främst är att för annan myndighets räkning fatta automatiska beslut om skatter eller avgifter med stöd av uppgifterna i vägtrafikregistret. Det är den i vägtrafikregistret registrerade ägaren som normalt sett är betalningsskyldig. Betalningsskyldigheten inträder antingen vid en viss händelse – som passage av betalstation vid trängselskatt eller infrastrukturavgift – eller vid en viss i förväg bestämd tidpunkt, som vid vägtrafikskatt (fordonsskatt och saluvagnsskatt).

I samtliga ärendetyper skickar Transportstyrelsen någon form av betalningsuppmaning. Antingen görs uppmaningen i form av ett beslut eller fakturering, som vid trängselskatt, infrastrukturavgift, skyltavgift och vägtrafikregisteravgift när sådan inte tas ut i samband med fordonsskatten. Eller så görs den genom ett inbetalningskort, som vid vägtrafikskatt och vägavgift för tunga fordon. Vid felparkeringsavgift sker den första betalningsanmaningen genom parkeringsanmärkningen som utfärdas av annan, medan Transportstyrelsen skickar en erinran för det fall betalning uteblir.

Transportstyrelsen tar som regel ut en extra avgift om betalning inte sker i tid och lämnar därefter över skulden till Kronofogdemyndigheten för indrivning. De extra avgifterna är av två olika slag. Det finns vad som närmast kan beskrivas som rena påtryckningsavgifter som tilläggsavgift om 500 kr vid sen betalning av trängselskatt, försenings- och tilläggsavgift om 300 respektive 500 kr vid sen betalning av infrastrukturavgift samt dröjsmålsavgift enligt lagen (1997:484) om dröjsmålsavgift, vid sen betalning av vägtrafikskatt eller vägavgift. Det finns också extra avgifter av mer administrativ karaktär som har till syfte att ge myndigheten ersättning för de ökade kostnader som sen betalning medför. Exempel på sådana avgifter är den förhöjda avgiften vid sen betalning av felparkeringsavgift om 150 kr och den påminnelseavgift om 50 kr som tas ut enligt Transportstyrelsens föreskrifter (TSFS 2016:105) vid sen betalning av bl.a. skyltavgift och vägtrafikregisteravgift. Samtliga extra avgifter vid sen betalning medför som huvudregel ett utskick av en ny betalningsuppmaning (påminnelse).

Utebliven betalning leder som huvudregel till restföring och ett indrivningsärende hos Kronofogdemyndigheten. Även låga belopp kan bli föremål för indrivning efter ett nytt ställningstagande från Transportstyrelsen under 2019. Transportstyrelsen har tidigare fått kritik från Riksdagens ombudsmän (JO) för att fordringar överlämnats till Kronofogdemyndigheten för indrivning utan att någon betalningsuppmaning skickats till den betalningsskyldige (se JO-beslut den 10 januari 2018 i ärende 7713-2016, den 25 juni 2014 i ärendena 3822-2013 och 2732-2013 samt den 20 juni 2013 i ärende 5445-2012). I samtliga beslut fanns rätt adress lätt tillgänglig i folkbokföringen men på grund av fel i den automatiska överföringen eller lagringen hade adressen i vägtrafikregistret blivit felaktig.

Allmänt om rutinen ”okänd adress”

Som Transportstyrelsen beskrivit i sitt yttrande registreras en postretur manuellt eller automatiskt i vägtrafikregistret. Den andra gången en sådan registrering görs, minst två månader efter den första, inför systemet automatiskt en spärr för vidare utskick och i vägtrafikregistret markeras denna spärr med noteringen ”okänd adress”. Spärren gäller generellt för personen och hindrar utskrift och utskick av i princip samtliga handlingar som annars skulle ha skickats till personen. Om folkbokföringsadressen ändrats mellan postreturerna införs inte spärren. Inkommer det en uppgift från Skatteverket om en ny adress tas noteringen och därmed spärren bort. För det fall den registrerade kontaktar Transportstyrelsen om sin adress görs manuella kontroller och spärren kan tas bort manuellt.

Rutinen med att underlåta utskick till personer där adress saknas har uppkommit till följd av ett praktiskt behov att begränsa mängden returnerad post. Det är svårt att generellt ha invändningar mot en underlåtenhet att göra utskick om resultatet av utskicket endast blir att det kommer i retur. Ett sådant förfarande framstår som både kostnadssparande och hållbart. Eftersom det inte framstår som befogat att begära att Transportstyrelsen fortsätter att göra utskick till en adress från vilken upprepade returer kommit kan rutinen ”okänd adress” som utgångspunkt accepteras. Därmed inte sagt att utskick alltid kan eller bör underlåtas. Huruvida det i de olika ärendetyperna är möjligt eller lämpligt att underlåta utskick av olika slag behandlas under kommande rubriker.

Det är dessutom viktigt att de utskick som underlåts faktiskt är sådana som annars skulle ha kommit i retur. Rutinen måste därför vara utformad på ett sådant sätt och med sådana kontrollfunktioner att grundläggande rättssäkerhetskrav uppfylls och att risken för att utskick underlåts till personer som har fungerande adresser i folkbokföringen minimeras.

Transportstyrelsen har redovisat att det problem som orsakat mest felaktigheter är att begränsningar i vägtrafikregistret och Transportstyrelsens ärendehanteringssystem har medfört att långa adresser inte kunnat skrivas ut i sin helhet utan avslutats efter ett visst antal tecken. Sådana ”avklippta” adresser i ärendehanteringssystemen riskerar naturligtvis att medföra att försändelser kommer i retur trots att vägtrafikregistret innehåller rätt adressuppgift. Det förekommer även att adressuppgifter som inhämtats för länge sedan är ”avklippta” i själva vägtrafikregistret. I sådana fall finns en risk för returer trots att folkbokföringen innehåller korrekta uppgifter. Uppgifter som Transportstyrelsen alltså har en skyldighet att registrera i vägtrafikregistret.

Transportstyrelsen har under de senaste åren gjort systemanpassningar som gör att fullständiga adresser numera skrivs ut i samtliga ärendetyper. Sannolikt kommer dessa åtgärder att medföra en klar minskning av antalet fall där spärren för utskick tillämpas när en fungerande adress finns.

Justitiekanslern har denna dag i ett skaderegleringsbeslut prövat frågan om en notering om ”okänd adress” utgjorde en felaktig personuppgift när den korrekta adressen, i förkortad form, fanns i vägtrafikregistret (dnr 703-19-4.2). I beslutet konstaterar Justitiekanslern att noteringen ”okänd adress” utgör ett ställningstagande från Transportstyrelsens sida med innebörden att inga fler utskick ska göras och att den noteringen inte kan anses vara en oriktig personuppgift. I det aktuella fallet var inte heller den adress som fanns i vägtrafikregistret att anse som en felaktig personuppgift. Vidare konstaterar Justitiekanslern i beslutet att Transportstyrelsens införande av spärren och den följande underlåtenheten att göra vissa utskick om skatter och avgifter, trots att myndigheten hade tillgång till rätt adress, utgjorde fel och försummelse i skadeståndslagens mening.

Skyldigheten att skicka betalningsuppmaningar

Regleringen för skyldigheten att skicka ut betalningsuppmaningar beror på vilken slags uppmaning det är fråga om och alltså vilken ärendetyp det gäller.

För beslut om exempelvis trängselskatt eller infrastrukturavgift gäller bestämmelserna i förvaltningslagen om skyldigheten att underrätta en part om innehållet i ett beslut. Frågan vilken utredning en myndighet måste göra för att nå en part med en beslutsunderrättelse har inte varit föremål för någon större praxisbildning (jfr SOU 2010:29 s. 519 ff.). En efterforskning av en persons adress när ett beslut inte ska delges är närmast att ses som en serviceåtgärd (jfr Lundmark och Säfsten, Förvaltningslagen – en kommentar, JUNO version 1, kommentaren till 33 § tredje stycket). I ett beslut anför JO att även när det inte finns något krav på att ett beslut ska delges en part bör berörd myndighet göra viss enklare efterforskning av partens adress, t.ex. att kontakta posten eller folkbokföringsregistret (se beslut den 12 juni 1996 med dnr 3831-1995, återgivet i FT 1996 s. 156).

Beträffande trängselskatt och infrastrukturavgift gäller att Transportstyrelsens uppdrag är att besluta för annan myndighets räkning med stöd av uppgifterna i vägtrafikregistret. Transportstyrelsens roll är begränsad och det är just tillgången till vägtrafikregistret som gör att Transportstyrelsen har uppdraget att besluta om dessa skatter och avgifter.

Att i dessa fall ålägga Transportstyrelsen ett ansvar – utöver att använda de uppgifter som ska finnas i vägtrafikregistret – för att efterforska en betalningsskyldig persons adress när post kommit i retur framstår inte som ett rimligt krav att ställa. Uppgifter som motsvarar de som JO ansett att en myndighet i vissa fall bör inhämta ska dessutom redan finnas i vägtrafikregistret. 

Som anförts ovan framstår det inte som befogat att begära att Transportstyrelsen fortsätter att göra utskick till en adress från vilken upprepade returer kommit. Eftersom det inte heller kan anses finnas en skyldighet att efterforska en annan adress än den som finns i folkbokföringen och därmed i vägtrafikregistret bör rådande ordning, där utskick av beslut underlåts till personer som inte nås på sin folkbokföringsadress, kunna accepteras (se även Kammarrätten i Stockholms dom i mål nr 6903-19 som redogörs för nedan).

Beträffande vägtrafikskatt och vägavgift för tunga fordon finns särskilt föreskriven skyldighet för Transportstyrelsen att skicka ut inbetalningskort till den betalningsskyldige. Även för dessa ärendetyper gäller dock att Transportstyrelsen beslutar för annan myndighets räkning med stöd av uppgifterna i vägtrafikregistret. Dessutom följer betalningstidpunkten direkt av författningstexten och det finns särskilt reglerat att den betalningsskyldige ska agera om inbetalningskort inte kommit fram. Även beträffande vägtrafikskatt och vägavgift framstår det mot den bakgrunden som acceptabelt med ett system där upprepade postreturer medför att framtida utskick underlåts.

Beslut om skyltavgift och vägtrafikregisteravgift beslutas inte för annan myndighets räkning men båda ärendetyperna har en omedelbar koppling till vägtrafikregistret. Följden av att betalningsuppmaning inte skickas ut får förutsättas vara att betalning i normalfallet uteblir. Det ligger nära till hands att anse att betalningsskyldighet inte föreligger för det fall utskick underlåts. Till skillnad från övriga ärendetyper framgår nämligen inte när betalningsskyldighet inträder utan när avgiften ska tas ut. Det kan diskuteras om Transportstyrelsen kan anses ha tagit ut någon avgift när faktura på vägtrafikregisteravgift eller beslut om skyltavgift inte skickats ut (se vidare nedan). En underlåtenhet att göra utskick som medför att den enskilde inte blir betalningsskyldig utgör inte något egentligt problem ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Justitiekanslern har mot den bakgrunden inte någon generell invändning mot fortsatt tillämpning av en rutin där utskick som annars skulle ha kommit i retur underlåts. Vad gäller påminnelseavgifter och indrivning i dessa ärendetyper uppstår dock problem, något som behandlas närmare nedan.

Även frågor om felparkeringsavgifter behandlas särskilt nedan.

Allmänna förutsättningar för en rutin där utskick underlåts

En förutsättning för att tillämpningen av rutinen om ”okänd adress” kan accepteras i de flesta fall, i enlighet med vad som anförts ovan, är naturligtvis att rutinen inte är så osäker att utskick som inte skulle ha kommit i retur underlåts i någon större omfattning. Felaktigheter i enstaka fall kan naturligtvis fortfarande förekomma och får då hanteras som felaktig myndighetsutövning, exempelvis med att den drabbade begär skadestånd. Felaktiga adressuppgifter i vägtrafikregistret får generellt anses medföra ett skadeståndsansvar enligt bestämmelserna i EU:s dataskyddsförordning (se t.ex. beslut den 26 mars 2019 i ärende 7462-18-4.2 beträffande äldre lagstiftning). För det fall utskick underlåts trots att rätt adress finns i registret kan skadestånd enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen bli aktuellt (se ovan om JK 703-19-4.2).

Transportstyrelsen har som anförts ovan redogjort för att den vanligaste felkällan historiskt varit att adresser klippts av i ärendehanteringssystemen. Efter att Transportstyrelsen nu rättat till problemet i samtliga ärendehanteringssystem framstår risken för fel av den anledningen begränsad. I sitt remissvar till JO i ärende 7713-2016 har Transportstyrelsen även anfört att myndigheten efter driftstörningar i systemen framöver kommer att följa upp och säkerställa att uppgifterna i registret är riktiga.

Sammantaget, mot bakgrund av vad som framkommit i detta ärende och i de ärenden som Justitiekanslern har hanterat inom ramen för statens frivilliga skadereglering, framstår risken för felaktigheter av någon större omfattning inte som överhängande. Utöver de uttalanden som gjorts finns i den här delen inte anledning att vidta ytterligare åtgärder. Om Justitiekanslern i den framtida skaderegleringen eller i tillsynsarbetet får indikationer på att rutinen ”okänd adress” medför att utskick underlåts på felaktiga grunder kan frågan bli föremål för fortsatt tillsyn.

Särskilt om skyldigheten att erinra om och ålägga felparkeringsavgift

För felparkeringsavgifter föreskrivs en skyldighet för Transportstyrelsen att erinra om obetalda parkeringsanmärkningar och uppmana till betalning (6 § första stycket lagen [1976:206] om felparkeringsavgift). Av förarbetena till lagen framgår bl.a. att avgiftssystemet bör utformas på ett sådant sätt att man med tillräcklig grad av säkerhet kan räkna med att åläggande av felparkeringsavgift kommer fordonsägaren tillhanda och att det ger tillräckliga garantier för att ägaren får kännedom om parkeringsanmärkningen innan indrivningsåtgärder vidtas (se prop. 1975/76:106 s. 24 f. och 40 f.).

Ärendetypen har inte samma tydliga koppling till vägtrafikregistret som övriga ärendetyper. Redan i lagen föreskrivs dessutom alltså en skyldighet att erinra om och uppmana till betalning. Att skicka betalningsuppmaning är därmed en tydlig del av det uppdrag som Transportstyrelsen har att se till att felparkeringsavgifter betalas. För de övriga ärendetyperna gäller vidare att frågan om extra avgifter ska tas ut och om ärendet ska lämnas för indrivning är kopplat till sen inbetalning av skatten eller avgiften. För felparkeringsavgifter gäller i stället att förhöjd avgift ska åläggas om betalning inte sker efter uppmaning (6 §). Även beträffande åläggandet är det alltså en tydlig del av Transportstyrelsens uppdrag att skicka ut detta och det följer av lag att åläggandet ska göras först efter att en betalningsuppmaning skickats. Indrivning ska enligt samma bestämmelse ske först om åläggande inte följs.

Av förarbetena kan dessutom utläsas att utgångspunkten varit att uppmaning och åläggande inte bara skulle skickas utan dessutom med tillräcklig grad av säkerhet komma fram till den betalningsskyldige.

En tillämpning av rutinen om ”okänd adress” – alltså en underlåtenhet att skicka erinran eller åläggande – får anses innebära att förfarandet att se till att felparkeringsavgiften betalas de facto avbryts eller i vart fall avstannar till dess utskicket görs. Lagtexten anger nämligen att respektive led för att få in betalningen måste utföras innan nästa kan inledas.

Justitiekanslern anser inte att det finns tillräckligt underlag för att bedöma huruvida Transportstyrelsen kan underlåta att driva ärenden vidare bara för att en person har noteringen ”okänd adress” och alltså inte nås på sin folkbokföringsadress eller om ytterligare åtgärder för att nå personen ska vidtas i sådana fall.

Transportstyrelsen bör utreda huruvida det anses förenligt med myndighetens uppdrag att underlåta att försöka få in betalning i de fall en person inte går att nå på sin folkbokföringsadress alternativt passivt avvakta med sådana försök till dess en ny adress kommer in i registret. Justitiekanslern kommer att följa upp frågan i det kommande tillsynsarbetet.

Förutsättningarna att besluta om förhöjd avgift i dessa fall behandlas nedan.

Allmänt om förutsättningarna för att påföra extra avgifter

De extra avgifter som ovan beskrivits som påtryckningsavgifter, där syftet primärt är att förmå den enskilde att betala i tid, tas ut i ärenden där betalningsskyldigheten uppkommit vid en tidigare tidpunkt än betalningsanmaningen och oberoende av den. Att dessa avgifter ska tas ut framgår av lag. Det framstår inte som felaktigt att ta ut sådana extra avgifter även när utskick av betalningsanmaningen underlåtits.

Om utskick underlåts felaktigt kan det naturligtvis orsaka problem för den enskilda. Som anförts ovan får sådana felaktigheter hanteras som felaktig myndighetsutövning. Det ska dock påtalas att Justitiekanslern har bedömt att en utebliven betalning av fordonsskatt – och därigenom uppkommen dröjsmålsavgift – inte kan anses vara orsakad av att Transportstyrelsen felaktigt underlåtit att skicka ut ett inbetalningskort. Detta eftersom det framgår direkt av förordningstext när skatten ska betalas och dröjsmålsavgiften är därmed inte orsakad av Transportstyrelsens underlåtenhet (se JK-beslut den 9 april 2019 i ärende 1456-19-4.2). I beslut denna dag har Justitiekanslern gjort motsvarande bedömning avseende tilläggsavgift och förseningsavgift för obetald trängselskatt respektive infrastrukturavgift bl.a. eftersom regleringen i de fallen är utformad utifrån förutsättningen att den betalningsskyldige, genom passage av en betalstation, vet om när skatten eller avgiften ska betalas och har ett personligt ansvar för att betalningen sker i tid (dnr 4926-19-4.2 och 4009-20-4.2).

När det gäller den påminnelseavgift om 50 kr som tas ut enligt Transportstyrelsens föreskrifter (TSFS 2016:105) vid sen betalning av bl.a. skyltavgift och vägtrafikregisteravgift är läget annorlunda. Det framgår direkt av föreskriften att avgiften tas ut för administrativa kostnader vid skriftlig betalningspåminnelse.

Justitiekanslern har denna dag funnit att påminnelseavgift enligt tidigare lydelse av Transportstyrelsens föreskrifter inte fick tas ut i ett ärende som rörde avgift för tillverkning av körkort när påminnelse underlåtits (se ovan nämnda 4926-19-4.2).

Transportstyrelsen har anfört att det inte gått att klarlägga om skriftlig påminnelse faktiskt skickas till någon som har noteringen ”okänd adress” och att rutinerna behöver ses över.

Det är otillfredsställande att Transportstyrelsen inte vet eller kan ta reda på om påminnelse skickas i dessa fall. Det kan konstateras att det saknas författningsstöd för att ta ut en påminnelseavgift för de fall någon påminnelse inte skickats. Transportstyrelsen måste se till att påminnelseavgift inte påförs i de fall påminnelse inte skickas ut. Inte heller kan det finnas förutsättningar för en betalningspåminnelse med påminnelseavgift när den ursprungliga betalningsuppmaningen inte har skickats. Tillämpningen av rutinen om ”okänd adress” får i dessa fall inte innebära att någon åläggs en extra kostnad utan att det finns författningsstöd för det.

Justitiekanslern kommer att återkomma till den här frågan i det framtida tillsynsarbetet och förutsätter att Transportstyrelsen utreder huruvida påminnelseavgifter tas ut trots att förutsättningarna för detta inte är uppfyllda och om så är fallet ser till att så inte sker fortsättningsvis.

Förhöjd avgift i ärenden om felparkeringsavgift när utskick underlåtits

Den förhöjda avgiften vid utebliven betalning av felparkeringsavgift infördes genom en lagändring 1981.

Av förarbetena framgår att avgiftshöjningen tillkom med anledning av att en stor andel felparkeringsavgifter inte betalades inom föreskriven tid. En lämplig åtgärd för att komma till rätta med det ansågs vara att införa bestämmelser om en avgiftsförhöjning för dem som dröjer med betalningen ”utöver den tidsfrist som anges i erinran om betalningsskyldighet”. Föredraganden underströk att det var ”fullt rimligt att de betalningsskyldiga i sådana fall åläggs att betala en – med nödvändighet schabloniserad – ersättning för de extra kostnader som uppstår”. (Prop. 1980/81:21 s. 5 ff.)

Redan av lagtexten framgår att en förutsättning för att ålägga förhöjd avgift är att den enskilde erinrats om betalningsskyldigheten och uppmanats att betala. När uppmaningen inte skickats finns således ingen förutsättning för att skicka ett åläggande och ingen förutsättning att ta ut en förhöjd avgift.

Av Transportstyrelsens yttrande framgår att även när uppmaningen inte skickas ut på grund av att det finns en notering om ”okänd adress” så skapas ett åläggande och det fattas därmed ett beslut om förhöjd avgift. Därefter stoppas emellertid ärendet och ingen vidare åtgärd vidtas om inte en ny adress införs i vägtrafikregistret. Det framstår som svårbegripligt varför inte ärendet stoppas redan i samband med att erinran upprättats. Om en ny adress inkommer eller Transportstyrelsen på annat sätt söker rätt på den betalningsskyldige bör nämligen rätteligen erinran med uppmaning skickas ut som första åtgärd och inte åläggande med förhöjd avgift.

Transportstyrelsen har i den här frågan medgett att hanteringen kan ifrågasättas men anfört att det finns en komplexitet vid genomförande av förändringar i de automatiserade processerna. Under hösten 2020 avser Transportstyrelsen genomföra en behovsanalys med syfte att belysa olika lösningsalternativ.

Justitiekanslern förutsätter att Transportstyrelsen vid sin behovsanalys fäster stor vikt vid den självklarheten att avgifter inte får tas ut utan författningsstöd och att myndigheten skyndsamt får till en ändring som innebär att åläggande med förhöjd avgift inte skickas ut utan att en erinran med betalningsuppmaning först skickats. 

Förhöjd avgift i ärenden om felparkeringsavgift när utskick kommit i retur

Det som nu har behandlats rör situationen att erinran inte skickas ut. Frågan är om det finns anledning att se annorlunda på fall där erinran kommer i retur. Transportstyrelsens rutin är för närvarande att registrera postreturen i vägtrafikregistret och därefter gå vidare med ett åläggande och förhöjd avgift trots vetskap om att den betalningsskyldige inte nåtts av erinran.

Som redogjorts för ovan var en utgångspunkt vid lagens tillkomst att erinran inte bara skulle skickas, utan dessutom med tillräcklig grad av säkerhet komma fram till ägaren. Det förutsattes i den inledande departementspromemorian att delgivning skulle tillgripas för det fall brevet med betalningsuppmaning kom i retur (se prop. 1975/76:106 s. 25). Ett förslag i promemorian om att rekommenderat brev skulle skickas förkastades av föredraganden i enlighet med ett yttrande från Rikspolisstyrelsen, med hänvisning till att möjligheten till bestridande fanns även efter betalningsfristens utgång (se a. prop. s. 40 f.). I övrigt ansåg föredraganden dock att det i promemorian gjorts ”en i allt väsentligt rimlig avvägning mellan rättssäkerhetskraven och intresset att förfarandet blir snabbt och smidigt” (a. prop. s. 41).

Det kan mot bakgrund av förarbetena och lagtextens utformning ifrågasättas om inte Transportstyrelsens skyldigheter att försöka nå den betalningsskyldige sträcker sig längre än till att endast göra ett utskick på personens folkbokföringsadress, när utskicket kommer i retur. Det kan också ifrågasättas om den betalningsskyldige verkligen kan sägas ha uppmanats att betala när uppmaningen kommit i retur. Om den betalningsskyldige inte kan anses ha uppmanats att betala finns inte förutsättningar för förhöjd avgift eftersom sådan ska åläggas om avgiften inte betalas ”efter uppmaning”.

Det får anses framgå av såväl lagens uppbyggnad som av förarbetena att det är uppmaningen i betalningserinran och inte uppmaningen i den ursprungliga parkeringsanmärkningen som avses med skrivningen ”efter uppmaning” (se prop.1980/81:21 s. 5 citerad ovan). Detta framgår även uttryckligen i den ursprungliga lydelsen av bestämmelsen och ingenting talar för att en ändring i sak varit avsedd när den direkta hänvisningen till erinran togs bort (se a. prop.). Utfärdandet av ett åläggande knyts också i Transportstyrelsens föreskrifter (12 a § TSFS 2012:115) till den tidsfrist som följer av erinran (21 dagar efter utfärdande) och inte till tidsfristen i betalningsanmärkningen (8 dagar efter utfärdande). Detta gäller även när utskicket kommit i retur.

Även i de här fallen är det svårbegripligt varför ärendet ska fortsätta genom att ett åläggande med förhöjd avgift skickas ut för att därefter, om ingen fungerande adress registreras, stoppas innan ärendet skickas för indrivning. Om en fungerande adress registreras, eller problemet med den registrerade adressen försvinner, framstår det som naturligt att erinran skickas på nytt, till den fungerande adressen. En sådan ordning stämmer överens med lagens ordalydelse. Ett alternativ till det förfarandesättet är att Transportstyrelsen försöker nå den betalningsskyldige med erinran på annat sätt än genom att skicka till registeradressen, så som förutsatts i förarbetena. Möjlighet att tillgripa delgivning torde även finnas (se 25 och 33 §§ förvaltningslagen och prop.  2009/10:237 s. 94  med hänvisning till övergångsbestämmelserna till gamla förvaltningslagen [1986:223] tillsammans med prop. 1975/76:106 s. 25 och 40 f.).

Justitiekanslern förutsätter att Transportstyrelsen vid den kommande genomgången av förändringsbehov även tar med frågan om hur den här ärendetypen ska handläggas när uppmaningen kommer i retur och utifrån de synpunkter som framförts här skyndsamt ser över frågan om det finns stöd för att besluta om förhöjd avgift när erinran med betalningsuppmaning kommit i retur.

Allmänt om förutsättningarna för indrivning

Som anförts ovan är huvudregeln att den sökande myndigheten ska uppmana gäldenären att betala fordringen innan en ansökan om indrivning görs hos Kronofogdemyndigheten. Betalningsuppmaning kan underlåtas bara om sådan inte kan ske utan väsentlig olägenhet eller om särskilda skäl talar emot att sådan skickas (3 § indrivningsförordningen).

Kammarrätten i Stockholm har i en dom den 6 mars 2020 ansett att förutsättningarna i 3 § indrivningsförordningen för att lämna ett ärende till indrivning varit uppfyllda när Transportstyrelsen följt sin rutin om ”okänd adress” och begärt indrivning av trängselskatt och tilläggsavgift utan att någon betalningsuppmaning skickats (mål nr 6903-19).

JO har i flera beslut kritiserat Transportstyrelsen för att fordringar överlämnats till Kronofogdemyndigheten för indrivning utan att någon betalningsanmaning skickats till den betalningsskyldige (se ovan). Det har i samtliga fall varit fråga om felaktig tillämpning av rutinen ”okänd adress”, alltså fall där rätt uppgift funnits i folkbokföringsregistret. Kritiken från JO kan således inte uppfattas som att uteblivna utskick när en person faktiskt inte går att nå på sin folkbokföringsadress utgör hinder för indrivning. 

Justitiekanslern ser inte att 3 § indrivningsförordningen utgör ett generellt hinder för att ansöka om indrivning när betalningsuppmaning underlåtits på grund av att den betalningsskyldige har en notering om ”okänd adress”. Transportstyrelsen måste emellertid säkerställa att villkoren för indrivning faktiskt är uppfyllda, alltså att väsentlig olägenhet föreligger. Att överlämnande till Kronofogdemyndigheten sker utan att förutsättningarna är uppfyllda är – som JO konstaterat – med tanke på de konsekvenser som detta kan medföra för en enskild, inte tillfredsställande.

Transportstyrelsen anförde i sitt remissvar till JO i ärende 5445-2012 att myndigheten gjort fel som inte kontrollerat om det fanns en ny adress innan ärendet lämnades för indrivning. I sitt remissvar till JO i ärende 2732-2013 anförde Transportstyrelsen att de helt automatiserade rutinerna medförde att adressuppdateringar där aviseringar inte inkommit från Skatteverket inte uppmärksammades och att myndigheten i ärendet begått ett fel som inte gjort en extra kontroll av adressuppgifterna innan ärendet gick till indrivning.

Av Transportstyrelsens yttrande i detta ärende framgår att det inte införts någon rutin för extra kontroll av adressuppgifter innan ett ärende där utskick underlåtits överlämnas för indrivning. Transportstyrelsen anför dock i yttrandet att det finns ett behov att se över hur rutinerna kan förbättras och att myndigheten har en skyldighet att i vart fall kontrollera de adressuppgifter som finns tillgängliga.

Transportstyrelsen har alltså sedan i vart fall 2013 känt till att det saknas rutiner för en tillräcklig kontroll av tillgängliga adresser innan ansökan om indrivning görs. Trots det, och trots upprepad kritik från JO, har myndigheten inte agerat.

Justitiekanslern förutsätter att Transportstyrelsen skyndsamt inför rutiner som tillgodoser de krav på kontroll av adressuppgifter som måste göras innan ett ärende överlämnas för indrivning. Justitiekanslern kommer inom kort att följa upp frågan.

Särskilt om indrivning av felparkeringsavgifter

När det gäller felparkeringsavgifter finns som redogjorts för ovan en spärr mot indrivning när åläggandet kommit i retur eller inte skickats ut på grund av att den betalningsskyldige har noteringen ”okänd adress”.

Transportstyrelsen har upplyst Justitiekanslern om ett systemfel som innebär att när en handläggare manuellt tar bort en notering om ”okänd adress” efter att ett åläggande upprättats – och antingen kommit i retur eller inte skickats ut – så lyfts spärren och ärendet skickas för indrivning.

Transportstyrelsen angav i sitt första yttrande att ambitionen var att lösa problemet under 2019. I det kompletterande yttrandet har myndigheten meddelat att felet kvarstår. Transportstyrelsen har i stället infört eller förtydligat en rutin att självmant begära rättelse hos Kronofogdemyndigheten för det fall systemfelet orsakat indrivning. Av rutindokumentet framgår dock att Transportstyrelsen inte begär rättelse förrän betalning har skett. Att Transportstyrelsen skyndsamt ska underrätta Kronofogdemyndigheten om att indrivning inte borde ha begärts följer av 8 § indrivningsförordningen. En rutin om att så ska ske är bra men rutinen måste naturligtvis vara korrekt och får således inte förutsätta att betalning sker innan återkallelse. Med rutinen som den nu är utformad utnyttjar Transportstyrelsen den felaktigt begärda indrivningen för att få betalt.  

Det framstår vidare som svårbegripligt att Transportstyrelsen tillåter att ärenden felaktigt skickas för indrivning när detta orsakas av en manuell åtgärd att ta bort noteringen ”okänd adress”. Handläggaren som tar bort noteringen borde i stället utreda om det finns felparkeringsavgifter som felaktigt kommer skickas för indrivning och i så fall omedelbart se till att så inte sker – eller att återkallelse i vart fall sker innan Kronofogdemyndigheten hinner vidta indrivningsåtgärder.

Inte heller får en rutin att återkalla en begäran om indrivning medföra att Transportstyrelsen underlåter att skyndsamt komma till rätta med systemfelet som orsakar de felaktiga indrivningsåtgärderna.

Justitiekanslern kommer inom kort att följa upp även den här frågan.

Särskilt om indrivning av vägtrafikregisteravgift

Justitiekanslern har ovan anfört att det vad gäller vägtrafikregisteravgift ligger nära till hands att anse att betalningsskyldigheten uppkommer först när Transportstyrelsen faktiskt tar ut avgiften. Det är nämligen föreskrivet i 2 kap. 3 § vägtrafikdataförordningen att för varje fordon som registrerats i vägtrafikregistret ”ska en årlig vägtrafikregisteravgift tas ut”. Detta gäller dock inte om avgiften tas ut i samband med fordonsskatten. I sådana fall framgår betalningstiden av vägtrafikskattelagen och vägtrafikskatteförordningen genom hänvisningen i 2 kap. 4 § vägtrafikdataförordningen.

När betalning däremot ska ske efter fakturering och fakturering inte sker på grund av en notering om ”okänd adress” är det svårt att se vid vilken tidpunkt en betalningsskyldighet uppstår. Innan frågan om betalningsuppmaning kan underlåtas enligt 3 § indrivningsförordningen aktualiseras måste alltså frågan om betalningsskyldighet överhuvudtaget föreligger besvaras. 

Det finns inte någon för alla fall gällande princip för att bestämma när en fordran ska anses ha uppkommit (se bl.a. NJA 2009 s. 291). Det gäller också för avgiftsfordringar (se Skatteverkets rättsliga vägledning Skattebetalning & borgenärsarbete med hänvisningar). I 2 kap. 4 § vägtrafikdataförordningen anges att det är den som är antecknad som ägare till fordonet i vägtrafikregistret när avgiften ska tas ut som är skyldig att betala avgiften. Bestämmelsen ger inte besked om när betalningsskyldighet inträder utan bara om vem som är betalningsskyldig. Liksom i 2 kap. 3 § används uttrycket ”ska tas ut”. På samma sätt som uttrycket ”får tas ut”, som används beträffande vissa andra avgifter, måste det anses ligga i uttrycket ”ska tas ut” att ytterligare åtgärd krävs för att avgiften faktiskt ska ha tagits ut och betalningsskyldighet därmed uppkommit.

Enligt Transportstyrelsens egna föreskrifter gäller också att avgiften ska betalas efter fakturering av myndigheten (2 kap. 13 § TSFS 2016:105). Av samma bestämmelse framgår vidare att betalning ska ha skett senast den dag som anges på fakturan. För det fall en avgiftsfordran uppkommit är det därmed tveksamt när fordran ska anses förfallen till betalning om ingen faktura skickats.

Det är möjligt att anse att betalningsskyldighet uppkommer när en faktura skapas i Transportstyrelsens system och att betalningsdröjsmål infaller när den där angivna betalningsdagen passerats. Det framstår emellertid som otillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt att betalningsskyldighet och betalningsdröjsmål för en enskild ska uppkomma genom en automatisk transaktion i en myndighets interna system utan att denna på något sätt manifesteras utåt.

Justitiekanslern har inte för avsikt att inom ramen för det här tillsynsärendet närmare utreda frågan utan nöjer sig med att konstatera att det inte får förekomma att indrivning söks innan någon betalningsskyldighet uppkommit.

Transportstyrelsen har nyligen börjat lämna den här ärendetypen för indrivning. Justitiekanslern förutsätter att Transportstyrelsen ser över förutsättningarna för att begära indrivning när betalningsuppmaning inte skickats ut och ser till att förutsättningarna för indrivning är uppfyllda när sådan söks. Justitiekanslern kommer även beträffande denna fråga återkomma inom ramen för det fortsatta tillsynsarbetet.

Sammanfattande slutsatser och kommande tillsyn

Justitiekanslern har ingen generell invändning mot att Transportstyrelsen inför en spärr för utskick av betalningsuppmaningar när en person inte nås på sin folkbokföringsadress. Systemet måste dock uppfylla grundläggande rättssäkerhetskrav och utskick får inte underlåtas till personer som har en fungerande adress registrerad. Transportstyrelsen måste se över sina rutiner så inte ärenden lämnas för indrivning utan att förutsättningarna för detta är uppfyllda och så att påminnelseavgifter inte tas ut utan författningsstöd. Beträffande felparkeringsavgifter måste Transportstyrelsen se till så att ärendehanteringen följer den i lagen föreskrivna ordningen och inte besluta om förhöjd avgift utan att först ha uppmanat till betalning.

Justitiekanslern kommer i det kommande tillsynsarbetet att följa upp de olika delar som angetts ovan. Transportstyrelsen kommer att anmodas att beskriva vilka överväganden som gjorts och åtgärder som vidtagits beträffande de olika frågorna. Även andra tillsynsåtgärder kan komma i fråga för att följa upp det som framkommit i det här ärendet.

BILAGA

Ärendetyper för uttag av skatter och avgifter inom fordonsområdet

Trängselskatt

Bestämmelserna finns främst i lagen (2004:629) om trängselskatt. Transport­styrelsen beslutar för Skatte­verkets räkning om trängselskatt och tilläggsavgifter genom automatiserad behandling med stöd av uppgifter i vägtrafikregistret (2 §). Det är bilens ägare som är skattskyldig (8 §) och skatt­skyldigheten inträder när en bil brukas vid passage av en betalstation (9 §). Trängsel­skatt ska betalas senast den sista dagen i andra kalendermånaden efter den månad som beslutet avser (12 §). Om trängselskatt inte betalas i tid ska en särskild avgift (tilläggsavgift) påföras den skattskyldige med 500 kronor (14 §). Syftet med tilläggsavgiften är att skapa ett effektivt påtryckningsmedel att förmå de skattskyldiga att betala (se prop. 2003/04:145 s. 56 ff.). Om skatt eller avgift inte betalas i rätt tid, ska Transportstyrelsen lämna den för indrivning (23 § lagen och 4 § förordningen [2004:987] om trängselskatt). Skatteverket ska ompröva beslut om trängselskatt eller tilläggsavgift, om den skattskyldige begär det eller det finns andra skäl (15 a §). Skatteverket får besluta att trängselskatt eller tilläggsavgift helt eller delvis inte ska tas ut, eller ska återbetalas, om det skulle framstå som uppenbart oskäligt att ta ut skatten eller avgiften (18 §).

Infrastrukturavgift

Bestämmelserna finns främst i förordningen (2014:1564) om infrastrukturavgifter på väg. Transport­styrelsen beslutar för Trafikverkets räkning om infrastrukturavgift, förseningsavgift och tilläggsavgift genom automatiserad behandling med stöd av uppgifter i vägtrafikregistret (3 §). Det är bilens ägare som är betalningsskyldig (7 §) och avgiftsskyldigheten inträder när en bil passerar en betalstation (8 §). Varje avgiftsbeslut avser en bils passager under en kalendermånad och avgiften ska betalas senast den sista dagen i den andra kalendermånaden efter den månad som beslutet avser (9 §). Om infrastrukturavgift inte betalas i tid ska en förseningsavgift tas ut av den betalningsskyldige med 300 kronor (10 §). Om infrastrukturavgift eller förseningsavgift inte betalas i tid ska en tilläggsavgift tas ut av den betalningsskyldige med 500 kronor (11 §). Om skatt eller avgift inte betalas i rätt tid, ska Transportstyrelsen lämna den för indrivning (28 § förordningen och 19 § lagen [2014:52] om infrastrukturavgifter på väg). Transportstyrelsen ska ompröva ett beslut om infrastrukturavgift, förseningsavgift eller tilläggsavgift om den betalningsskyldige begär det eller det finns andra skäl (12 § förordningen). Transportstyrelsen får besluta att infrastrukturavgift, förseningsavgift eller tilläggsavgift helt eller delvis inte ska tas ut, eller ska återbetalas, om det skulle framstå som uppenbart oskäligt att ta ut avgiften(19 §).

Felparkeringsavgift

Bestämmelserna finns bl.a. i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift. Det är som huvudregel fordonets ägare som är betalningsskyldig för en felparkeringsavgift (4 §). Avgiften beslutas genom att en parkeringsanmärkning meddelas av polis eller parkeringsvakt och överlämnas till fordonets ägare alternativt fästs på fordonet (5 §). Avgiften ska betalas inom åtta dagar (9 a § Transportstyrelsens föreskrifter TSFS 2012:115). Betalas inte en felparkeringsavgift i tid ska fordonets ägare erinras om betalningsansvaret och uppmanas att inom 21 dagar betala avgiften (6 § lagen och 12 a § föreskrifterna). Betalas inte avgiften efter uppmaning ska enligt samma bestämmelser samt 2 b § förordningen (1976:1128) om felparkeringsavgift ett åläggande utfärdas för fordonets ägare att inom 21 dagar betala en med 150 kr förhöjd avgift. Syftet med den förhöjda avgiften är att utgöra ersättning för de extra kostnader som uppstår vid sen betalning (se prop. 1980/81:21 s. 6). Om en felparkeringsavgift inte betalas efter åläggandet ska Transportstyrelsen begära indrivning av avgiften (6 och 13 §§ lagen). Rättelse av parkeringsanmärkning kan sökas hos Polismyndigheten (8 § lagen).

Vägavgift för tunga fordon

Bestämmelserna finns i lagen (1997:1137) om vägavgift för vissa tunga fordon och förordningen (1997:1140) om vägavgift för vissa tunga fordon. Transportstyrelsen beslutar för Skatteverkets räkning om vägavgift och dröjsmålsavgifter (4 § förordningen). Avgiftsplikten gäller för fordon med viss vikt som är eller bör vara registrerat i det svenska vägtrafikregistret (5 § lagen). Det är den som är eller bör vara antecknad som ägare i registret som är betalningsskyldig (7 och 14 §§ lagen) och avgiftsplikten inträder när fordonet införs i vägtrafikregistret (9 § lagen). Avgiften ska betalas under kalendermånaden före den månad då avgiftsperioden börjar och när avgiftsplikten inträder ska den betalas senast efter tre veckor (13 § lagen). Ett inbetalningskort avseende vägavgiften ska sändas till den avgiftsskyldige snarast möjligt och om en fordonsägare inte har fått inbetalningskortet, ska ägaren anmäla detta till Transportstyrelsen (5 § förordningen). Om vägavgift inte betalas i tid ska Transportstyrelsen ta ut en dröjsmålsavgift enligt bestämmelserna i lagen (1997:484) om dröjsmålsavgift (18 § lagen). Om en avgift inte betalas i rätt tid, ska Transportstyrelsen lämna den för indrivning (26 § lagen och 8 § förordningen). Skatteverket får medge befrielse helt eller delvis från skyldigheten att betala dröjsmålsavgift, om det finns särskilda skäl (18 § lagen).

Vägtrafikskatt (fordonsskatt och saluvagnsskatt)

Vägtrafikskatt består av fordonsskatt och saluvagnsskatt och bestämmelserna finns bl.a. i vägtrafikskattelagen (2006:227) och vägtrafikskatteförordningen (2006:242). Transportstyrelsen beslutar för Skatteverkets räkning om fordonskatt och dröjsmålsavgifter genom automatiserad behandling med stöd av uppgifter i vägtrafikregistret (1 kap. 2 § och 4 kap. 1 § lagen). Det är den som är eller bör vara antecknad som ägare i registret som är betalningsskyldig (2 kap. 4 § lagen samt 5 § lagen [2006:228] med särskilda bestämmelser om fordonsskatt). Skatten ska betalas senast en viss månad beroende på fordonets registreringsnummer (5 kap. 3 § lagen och 6 § förordningen). För fordon som får användas med saluvagnslicens ska saluvagnsskatt betalas av innehavaren av licensen (3 kap. 1 och 2 §§ lagen). Saluvagnsskatt ska betalas senast tre veckor efter det att saluvagnslicens har meddelats (5 kap. 6 § lagen).

Ett inbetalningskort avseende fordonsskatt ska sändas till den skattskyldige och om en fordonsägare inte har fått inbetalningskortet ska ägaren anmäla detta till Transportstyrelsen (8 § förordningen). Motsvarande bestämmelser gäller för saluvagnsskatt (10 och 11 §§ förordningen). Om betalning inte görs i tid ska Transportstyrelsen ta ut en dröjsmålsavgift enligt bestämmelserna i lagen (1997:484) om dröjsmålsavgift (5 kap. 17 § lagen). Om skatten inte betalas i rätt tid, ska Transportstyrelsen lämna den för indrivning (8 kap. 4 § lagen och 5 § förordningen). Skatteverket ska ompröva beslut om vägtrafikskatt om den skattskyldige begär det eller det finns andra skäl (4 kap. 2 § lagen) samt medge befrielse helt eller delvis från skyldigheten att betala dröjsmålsavgift, om det finns särskilda skäl (5 kap. 17 § lagen).

Skyltavgifter

Bestämmelserna finns bl.a. i förordningen (2019:383) om fordons registrering och användning. För registrerade fordon tar Transportstyrelsen ut en skyltavgift för varje registreringsskylt (3 kap. 8 §). Den som när avgiften ska tas ut är antecknad som ägare till fordonet i vägtrafikregistret är enligt samma bestämmelse skyldig att betala avgiften. Avgift ska också tas ut för saluvagnsskyltar och då vanligtvis i samband med att saluvagnsskatt betalas (9 kap. 9 §). Vid utebliven betalning skickas en skriftlig betalningspåminnelse och en påminnelseavgift tas ut med 50 kronor för de administrativa kostnaderna (se 2 kap. 16 § Transportstyrelsens föreskrifter TSFS 2016:105). Utebliven betalning medför inte restföring. Transportstyrelsen kan ompröva automatiserade beslut om inte avgiften tas ut i samband med vägtrafikskatt (13 kap. 2 § förordningen). Om det finns synnerliga skäl får Transportstyrelsen besluta att en avgift ska sättas ned eller helt utgå (2 kap. 18 § TSFS 2016:105).

Vägtrafikregisteravgift

Bestämmelserna finns främst i 2 kap. vägtrafikdataförordningen (2019:382). För varje bil, motorcykel, motorredskap, tung terrängvagn och släpvagn som registrerats ska en årlig vägtrafikregisteravgift tas ut (3 §). För de flesta fordon tas enligt samma bestämmelse avgiften ut årligen men för vissa fordon är det en engångsavgift. Den registrerade ägaren är betalningsskyldig och avgiften tas normalt ut i samband med att fordonsskatten betalas och då tillämpas bestämmelserna i skatteförfarandet (4 §). Om fordonsskatt inte ska betalas ska avgiften tas ut vid den tidpunkt som skulle ha gällt om skatt skulle ha betalats (3 §) och Transportstyrelsen ska föreskriva hur avgiften ska tas ut (4 §). När avgiften tas ut separat sker det genom fakturering (2 kap. 13 § Transportstyrelsens föreskrifter TSFS 2016:105). Om sådan avgift inte betalas i tid skickas en skriftlig betalningspåminnelse och en påminnelseavgift tas ut med 50 kronor för de administrativa kostnaderna (2 kap. 16 § TSFS 2016:105). Ett automatiserat beslut om avgift kan omprövas av Transportstyrelsen (7 kap. 2 § förordningen). Om det finns synnerliga skäl får Transportstyrelsen besluta att en avgift ska sättas ned eller helt utgå (2 kap. 18 § TSFS 2016:105). Om betalning sker tillsammans med fordonsskatten sker omprövning i den ordning som föreskrivs för skatten. Särskilda bestämmelser om vägtrafikregisteravgift vid saluvagnslicens finns i 9 kap. 9 § förordningen (2019:383) om fordons registrering och användning. Om avgiften inte betalas i tid ska den lämnas för indrivning men indrivning behöver inte begäras för en fordran som understiger 100 kronor (2 kap. 3 § vägtrafikdataförordningen). Transportstyrelsen har tidigare inte överlämnat vägtrafikregisteravgift för restföring men gör sedan 2019 det eftersom betalning uteblev i för stor utsträckning.