Diarienr: 6224-19-2.4.2 / Beslutsdatum: 20 dec 2019

Inspektion av Falu tingsrätt den 19 och 20 november 2019 - handläggning av utsökningsärenden

1. Beslutets huvudsakliga innehåll

Handläggningen av utsökningsärenden vid Falu tingsrätt framstår som väl fungerande, rättssäker och effektiv. Tingsrätten uppfyller kraven på rätten till

rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen (se även 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen).

Justitiekanslern gör vissa uttalanden med anledning av iakttagelser i enskilda fall (avsnitt 4).

2. Bakgrund

Justitiekanslern har tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden. Justitiekanslerns tillsyn omfattar bl.a. domstolarna.

Som ett led i sin tillsynsverksamhet beslutade Justitiekanslern att inspektera Falu tingsrätt. Inspektionen föranleddes inte av något enskilt ärende som förekommit hos Justitiekanslern utan initierades inom ramen för ett projekt om tillämpningen av inhibitionsinstitutet i utsökningsärenden. Inspektionen genomfördes den 19 och 20 november 2019.

3. Inspektionen

3.1 Inspektionens syfte och inriktning

Det övergripande syftet med inspektionen var att granska tingsrättens handläggning av utsökningsärenden, särskilt i fråga om tillämpningen av inhibitionsinstitutet. Andra angränsande frågor som omfattades av granskningen var sådana om handläggningstid, kommunicering av handlingar och inlagor, rätten till muntlig förhandling, motivering av beslut och expediering av beslut samt även Kronofogdemyndighetens handläggning i vissa delar. Granskningen var inte inriktad på materiella bedömningar.

3.2 Inspektionens genomförande

Under inspektionen granskade Justitiekanslern de utsökningsärenden i målkategorierna 70:46, 70:47 och 70:48 som hade avslutats under perioden den 1 november 2017–31 oktober 2019 (drygt 400 ärenden).

Ett inledande samtal ägde rum med företrädare för domstolen. Justitiekanslern informerade om inspektionens syfte och inriktning. Därefter gav tingsrätten en beskrivning av domstolens verksamhet beträffande handläggningen av utsökningsärenden.

4. Justitiekanslerns iakttagelser och synpunkter

4.1 Övergripande iakttagelser och synpunkter

Justitiekanslerns övergripande intryck är att tingsrättens handläggning av utsökningsärenden är väl fungerande. De ärenden som Justitiekanslern granskade hade i allt väsentligt handlagts på det sätt som föreskrivs i lagen (1996:242) om domstolsärenden (ärendelagen) och utsökningsbalken (UB).

I det följande redogör Justitiekanslern närmare för de iakttagelser som gjordes vid granskningen.

4.2 Inhibition

Enligt 18 kap. 12 § UB får tingsrätten, utan att motparten dessförinnan har getts tillfälle att yttra sig över överklagandet, förordna att någon åtgärd för verkställighet tills vidare inte ska vidtas eller, om det finns synnerliga skäl, att en redan vidtagen åtgärd ska hävas. En i princip motsvarande bestämmelse finns även i 26 § andra stycket ärendelagen.

Vid granskningen har det kunnat konstateras att tingsrätten i samtliga förekommande fall har tagit ställning till en parts yrkande om inhibition. Prövningen har skett skyndsamt och i de flesta fall samma dag som inhibitionsyrkandet inkom till tingsrätten.

Ett förordnande om inhibition kan meddelas också utan ett formellt yrkande om ett sådant beslut. Denna ordning är motiverad bl.a. av att enskilda parter inte kan antas känna till möjligheten till inhibition. Tingsrätten ska alltså självmant ta upp frågan, när det finns anledning till det. (Se t.ex. SOU 2016:81 s. 603.)

Justitiekanslerns granskning har visat att tingsrätten i några få fall har prövat frågan om inhibition ex officio. Det saknas underlag för slutsatsen att domstolen borde ha gjort en sådan prövning i fler fall än de nu förekommande.

4.3 Handläggningstid

De granskade utsökningsärendena har i regel handlagts skyndsamt. Merparten av ärendena har avgjorts inom en till två månader från det att överklagandet kommit in till tingsrätten. Det finns några exempel på ärenden där handläggningstiden har varit längre, i något fall närmare ett och ett halvt år. Det har i dessa fall emellertid inte handlat om någon påtaglig inaktivitet från tingsrättens sida. I två fall har tingsrätten avvaktat med att fatta beslut med hänvisning till att samma fråga varit föremål för prövning i Högsta domstolen.

4.4 Kommunicering

Enligt 15 § ärendelagen ska kommunicering ske med motparten i ärendet. Detta kan dock underlåtas om det saknas anledning att anta att beslutet kommer ändras till motpartens nackdel. Ett ärende får vidare, enligt 22 § ärendelagen, inte avgöras utan att den som är part har fått kännedom om en uppgift som har tillförts ärendet genom någon annan än parten. Det krävs också att parten har fått tillfälle att yttra sig över uppgiften. Undantag från kravet på kommunika­­tion görs för sådana fall där avgörandet inte går parten emot, där uppgiften saknar betydelse eller där det av någon annan anledning är uppenbart obehövligt att parten får kännedom om uppgiften innan domstolen avgör ärendet.

Vid granskningen har det framkommit att kommunicering regelmässigt sker när det behövs. Endast i ett ärende har det kunnat konstateras att kommunicering har underlåtits, trots att Kronofogdemyndighetens beslut sedermera har ändrats. I det fallet underläts också expediering av det slutliga beslutet av det skälet att motparterna (15 till antalet) inte hade antecknats som parter i ärendet.

4.5 Rätten till muntlig förhandling

Handläggningen av utsökningsärenden hos Kronofogdemyndigheten sker skriftligen. Även i tingsrätten är förfarandet enligt 13 § ärendelagen som utgångspunkt skriftligt. Av 14 § samma lag följer dock att domstolen som huvudregel ska hålla sammanträde om det begärs av en enskild part.

Det kan konstateras att tingsrätten har hållit sammanträde i de fall det har begärts av en part. Sammanlagt har det hållits sex sammanträden i de ärenden som Justitiekanslern har granskat.

4.6 Motivering av beslut

Domstolens beslut ska enligt 27 § ärendelagen grundas på det som handlingarna innehåller och det som i övrigt har förekommit i ärendet. Av ett beslut genom vilket domstolen avgör ärendet ska de skäl som bestämt utgången framgå, om beslutet går någon part emot. Detsamma gäller andra beslut, om det behövs. I ett beslut som innebär att ett överklagat beslut fastställs behöver skälen enligt 28 § ärendelagen anges endast om de avviker från skälen i det överklagade beslutet.

Det har vid granskningen inte kommit fram något som föranleder någon erinran beträffande utformningen av beslutsskälen. I flertalet fall har domstolen anslutit sig till eller instämt i Kronofogdemyndighetens bedömning. I några ärenden har tingsrätten, efter att ha beslutat om inhibition, vid den slutliga prövningen likväl fastställt Kronofogdemyndighetens beslut med enbart hänvisning till de skäl som myndigheten själv anfört. Det kan i en sådan situation vara svårt att förstå varför skälen för det slutliga ställningstagandet inte närmare motiverats.

4.7 Expediering av beslut

Av 17 kap. 5 § utsökningsförordningen (1981:981) framgår att slutliga beslut genast ska sändas till Kronofogdemyndigheten, dvs. laga kraft ska inte inväntas. Samtliga granskade beslut har expedierats enligt denna ordning.

Granskningen har däremot visat att beslut om inhibition i några fall inte har expedierats till motparten i utsökningsmålet. Eftersom ett beslut om inhibition rör sökandens rätt och kan överklagas av denne, bör expediering till denne alltid ske.

4.8 Kronofogdemyndighetens hantering

De ärenden som har granskats har inte aktualiserat några särskilda frågor om Kronofogdemyndighetens hantering av överklagade beslut i utsökningsmål.  Kronofogdemyndigheten har regelmässigt överlämnat överklaganden inklusive egna yttranden skyndsamt till tingsrätten.

4.9 Iakttagelser i enskilda fall

Domstolen har inte ändrat ett efterföljande fördelnings- och utbetalningsbeslut

I flera ärenden har influtna medel redan betalats ut av Kronofogdemyndigheten när utmätningen överklagats. Justitiekanslern har noterat att det i ett antal ärenden har fattats beslut om att upphäva ett utmätningsbeslut utan att domstolen har beslutat om att upphäva fördelnings- och utbetalningsbesluten, trots att förutsättningar för detta har funnits.

Av 18 kap. 14 § UB följer att vid bifall till ett överklagande av ett visst beslut får även ett senare beslut i målet hävas när det kan ske, om detta beslut har samband med det förra beslutet och inte hade vunnit laga kraft mot klaganden när han överklagade det första beslutet.

En ändring av ett fördelningsbeslut eller en utbetalning medför i enskilda mål att Kronofogdemyndigheten – på begäran – enligt 13 kap. 20 § UB ska utsöka belopp som ska betalas tillbaka. Om en borgenär, som har fått för mycket betalt, inte frivilligt betalar tillbaka överskottet kan Kronofogdemyndigheten därför direkt göra en utmätning hos denne.

Om domstolen häver ett utmätningsbeslut men inte förordnar om att efterföljande fördelnings- och utbetalningsbeslut ska hävas kan inte Kronofogdemyndigheten utsöka vad som ska betalas tillbaka enligt 13 kap. 20 § UB.

Kronofogdemyndigheten ska enligt 17 kap. 4 § utsökningsförordningen underrätta domstolen om vilka senare beslut som kan komma att beröras av överklagandet. Vid granskningen har det kunnat konstateras att Kronofogdemyndigheten också regelmässigt har erinrat domstolen om att medel redan betalats ut till sökanden samt upplyst om att ett bifall till överklagandet även förutsätter en ändring av fördelnings- och utbetalningsbeslutet.

Utmätningsförfarandet består av olika led som har ett nära samband med varandra. För det fall medel redan har betalats ut i målet när utmätningsbeslutet upphävs ligger det i gäldenärens intresse att även fördelnings- och utbetalningsbeslutet ändras. Bestämmelsen i 18 kap. 14 § UB kan inte anses hindra att det sker utan att något särskilt yrkande om det har framställts. Domstolen bör därför regelmässigt i dessa situationer ta ställning till om efterföljande fördelnings- och utbetalningsbeslut ska upphävas.

Beslutsformuleringen i ett löneutmätningsärende

I ett ärende har tingsrätten förordnat om återbetalning av vissa belopp till gäldenären på grund av att domstolen ändrat ett beslut om löneutmätning.

Följden av att domstolen ändrar eller upphäver ett löneutmätningsbeslut är att belopp som Kronofogdemyndigheten utmätt för mycket och som fortfarande är innehållna ska gå åter till gäldenären. Det krävs alltså i praktiken inte något särskilt förordnande om detta. Ett ändringsbeslut gäller dock normalt framåt i tiden varför det framstår som lämpligt att domstolen – som i detta fall – anger att medel som innehållits men ännu inte redovisats till sökanden ska utbetalas till gäldenären.

Enligt 18 kap. 16 § andra stycket UB ska som huvudregel utmätta medel inte återbetalas innan tingsrättens beslut har vunnit laga kraft. Tingsrätten kan dock förordna om omedelbar återgång.

Det framgår inte av beslutet om förordnandet avser just en sådan omedelbar återgång eller om det är ett förtydligande om att vissa belopp ska återbetalas till gäldenären. Om domstolen endast har avsett att ange vilka belopp som ska återgå till gäldenären hade det därför varit lämpligare att erinra om detta i beslutsskälen istället för att förordna om det i beslutet.

Prövning av verkställighetshinder vid överklagad utmätning

I ett par ärenden som gällt överklagade utmätningsbeslut förefaller tingsrätten inte ha prövat klagandenas invändningar om att utmätningsfordringarna varit preskriberade. Kronofogdemyndigheten hade i sina yttranden till tingsrätten lämnat upplysning om att klagandenas preskriptionsinvändningar handlades vid myndigheten i särskild ordning.

Om svaranden visar att han har fullgjort betalningsskyldighet eller annan förpliktelse som ansökningen om verkställighet avser får verkställighet enligt 3 kap. 21 § första stycket UB inte äga rum. Detsamma gäller enligt andra stycket om svaranden gör gällande att annat förhållande som rör parternas mellanhavande utgör hinder mot verkställighet, om invändningen inte kan lämnas utan avseende.

När svaranden invänt mot verkställighet bör Kronofogdemyndigheten meddela särskilt beslut i frågan så snart som möjligt (se Gregow, Utsökningsrätt, 4 uppl., s. 101). Att Kronofogdemyndigheten ska meddela särskilt beslut i fråga om invändningar enligt 3 kap. 21 § UB innebär emellertid inte något hinder mot att frågan prövas inom ramen för ett överklagat utmätningsbeslut (jfr t.ex. NJA 1989 s. 243 och NJA 2017 s. 94).

Vid prövningen av ett överklagat utmätningsbeslut kan domstolen således inte underlåta att pröva omständigheter som klaganden har anfört och som skulle kunna utgöra hinder mot verkställighet. En annan sak är att domstolen i princip saknar möjlighet att pröva invändningar mot exekutionstiteln som rör förhållanden som hänför sig till tiden före dess meddelande (jfr bl.a. NJA 2006 s. 657).