Diarienr: 5186-18-4.3 / Beslutsdatum: 8 jan 2019

Skadestånd med anledning av långsam handläggning av ett ärende om sjukersättning

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår AA:s anspråk.

Ärendet

Bakgrund

Försäkringskassan avslog AA:s ansökan om halv sjukersättning den 4 april 2016. Beslutet omprövades utan ändring den 30 september 2016 och överklagades till Förvaltningsrätten i Härnösand den 30 november 2016. Därefter skedde viss ytterligare skriftväxling. Målet bedömdes vara klart för avgörande den 20 februari 2017. Förvaltningsrätten biföll AA:s överklagande den 11 juli 2018.

Den 15 augusti 2018 beslutade Försäkringskassan om sjukersättning till AA enligt ansökan. När den samordnades med annan ersättning framkom att 233 797 kr för mycket hade utbetalats till honom under den aktuella perioden (augusti 2015 – september 2017). I praktiken kom därför ingen sjukersättning att betalas ut.

Anspråket m.m.

AA har begärt skadestånd av staten med 20 000 kr på den grunden att den oskäligt långa handläggningstiden i förvaltningsrätten påverkade honom mycket negativt. Det fick även till följd att andra beslut rörande hans rätt till försäkringsersättning inte kunnat fastställas i tid.

Förvaltningsrätten i Härnösand har yttrat sig över anspråket.

Justitiekanslerns bedömning

Rättslig reglering

Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten ersätta personskada, sak-skada och ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för.

Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Ersättning för sådan skada kan utgå med stöd av 2 kap. 3 § skadeståndslagen endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritets­kränkande brott. Med stöd av dessa regler är staten normalt inte skyldig att ersätta ideell skada som uppkommer vid myndighetsut­övning.

Skadestånd ska också ges ut när Europakonventionen har överträtts, om det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen (se främst NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584 samt 3 kap. 4 § skadeståndslagen beträf­fande skadefall som inträffar efter den 1 april 2018). Med det menas skyl­dig­het­­en enligt artikel 13 i konventionen att på det nationella planet till­handa­hålla rätts­medel för att komma till rätta med konventions­över­träd­elser. I dessa fall ska skadestånd, enligt Högsta domstolens praxis, i första hand ges ut med stöd av 3 kap. 2 § skade­stånds­lagen. Vid prövningen ska be­stäm­mels­en tolkas konformt med konventionen. När det gäller ersättning för ideell skada kan enligt Högsta domstolen de be­gräns­ning­ar som följer av 2 kap. 3 § skade­stånds­lagen inte bortfalla ens vid en kon­­ventionskonform tolkning. Därmed kan ersätt­ning för ideell skada vid över­träd­elser av konventionen i regel inte grundas på skade­stånds­lag­en. Sådan ersättning kan dock ges ut utan särskilt lagstöd.

Långsam handläggning kan i vissa fall utgöra skadeståndsgrundande fel och försummelse enligt skadeståndslagen. Vidare har var och en vid prövningen av hans eller hennes civila rättigheter och skyldigheter rätt till domstols-prövning inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen.

Frågan om rätten till rättegång inom skälig tid har åsidosatts ska enligt Europadomstolens praxis avgöras genom en helhetsbedömning där hänsyn tas till samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Förutom den totala handläggningstiden beaktas särskilt vid bedömningen målets komplexitet, parternas agerande, domstolarnas handläggning av målet samt vad som har stått på spel för den enskilde. Inom ramen för bedömningen av domstolarnas handläggning av målet fäster Europadomstolen särskild vikt vid om det har förekommit längre perioder av inaktivitet.

Justitiekanslern har inom ramen för statens frivilliga skadereglering, med beaktande av bl.a. Europadomstolens avgörande i MD mot Sverige (no. 25419/94) samt NJA 2005 s. 462, NJA 2005 s. 726 och RÅ 2006 ref. 43, ansett att en inaktivitetsperiod om två år kan föranleda slutsatsen att en kränkning har förekommit (se bl.a. Justitiekanslerns beslut den 15 april 2008 i ärendena med dnr 7912-07-40, 7913-07-40 och 7914-07-40). Av de angivna rättsfallen framgår dock tydligt att varje period av inaktivitet inte innebär att det har skett en överträdelse av rätten till rättegång inom skälig tid, utan det måste röra sig om längre sådana perioder. En handläggningstid på flera år i en instans innebär inte heller per automatik att artikel 6.1 har åsidosatts. (Se Europadomstolens dom den 12 april 2012, no. 60437/08, E mot Sverige, närmare tre års handläggning av ett mål om livränta i en kammarrätt.)

Den relevanta tidsperioden enligt artikel 6.1 börjar löpa när det föreligger en reell och seriös tvist angående en viss rättighet eller skyldighet och den avslutas när tvisten är slutligt avgjord. När det är fråga om beslut som fattas i administrativ ordning innan domstolsprövning kan ske krävs normalt sett att ett avslagsbeslut har meddelats.

Bedömningen i aktuellt fall

Det aktuella ärendet avser sjukersättning, vilket ses som en civil rättighet i den mening som avses i artikel 6.1. Den relevanta tidsperioden började löpa när Försäkringskassan fattade sitt avslagsbeslut och avslutades genom förvaltningsrättens dom. Den totala handläggningstiden uppgår därmed till ca två år och tre månader, vilket inte är en anmärkningsvärt lång tid.

Handläggningstiden i förvaltningsrätten var drygt ett år och sju månader. Efter att handlingar i målet kommunicerats och ett slutligt yttrande från AA inkommit vidtogs inte någon åtgärd under närmare ett år och fem månader. Enligt 17 § förordningen (1996:382) med förvaltningsrättsinstruktion ska mål vid förvaltningsrätt avgöras så snart det kan ske. Det innebär att mål som är klara för avgörande inte får bli liggande någon längre tid. Det finns däremot inte något särskilt lagstadgat skyndsamhetskrav för mål om sjukersättning. Sådana ärenden är emellertid ofta av stor vikt för den enskilde, vilket ska beaktas vid bedömningen enligt Europadomstolens praxis.

Det är domstolens ansvar att driva ett mål mot ett avgörande så snart som möjligt. Det finns inget som tyder på att AA på något sätt bidrog till att det tog lång tid. Målet var inte heller så komplext att det kan förklara den långa handläggningstiden. Förvaltningsrätten har anfört att målsättningen är att avgöra mål om sjukersättning inom sex månader och att överklagandet i detta fall inte har avgjorts inom skälig tid. Dröjsmålet har förklarats utifrån domstolens brist på personal, hög personalomsättning och en mycket kraftig målökning. Justitiekanslern vill emellertid understryka att resursbrist endast i undantagsfall kan påverka bedömningen i förhållande till åtagandet enligt konventionen (se även prop. 1989/90:42 s. 16). Någon sådan undantagssituation har det inte varit fråga om här.

AA:s rätt till domstolsprövning inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen måste därför anses ha åsidosatts med hänsyn till den långa tiden av inaktivitet hos förvaltningsrätten. 

Frågan är då om det krävs – enligt artikel 13 i Europakonventionen – att AA tillerkänns skadestånd för att gottgöra överträdelsen. Vid prövningen ska göras en helhetsbedömning av överträdelsens art och omständigheterna i övrigt (se även 5 kap. 8 § skadeståndslagen och prop. 2017/18:7 s. 64–68). I praxis har det ansetts att en rätt till ersättning förutsätter att skadan är av viss storleksordning (se 2012 s. 211 I p. 26 och NJA 2013 s. 842 p. 61). Vid mindre ideella skador kan det vara en tillräcklig gottgörelse att överträdelsen erkänns.

Trots den oro som den långa inaktiviteten måste ha förorsakat AA, får konsekvenserna i detta fall anses ha varit mindre allvarliga. Vid den bedömningen har i någon mån beaktats att annan ersättning, klart överstigande det överklagade beslutet om halv sjukersättning, utbetalades till honom under den aktuella perioden. Vidare beslutade Försäkringskassan om sjukersättning enligt förvaltningsrättens dom kort efter att domen meddelades.

Vid en samlad bedömning finner Justitiekanslern att ett konstaterande av överträdelsen utgör tillräcklig gottgörelse i detta fall. AA har således inte någon rätt till ersättning för ideell skada med anledning av att hans rättigheter enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har åsidosatts.