Diarienr: 2103-18-2.4 / Beslutsdatum: 20 dec 2018

Initiativärende med anledning av att en tingsrätt inte hållit omhäktningsförhandling

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern gör uttalanden om Attunda tingsrätts underlåtenhet att hålla omhäktningsförhandling och vikten av att domstolar tar sitt ansvar för att kontrollera längden på häktningstider.

Ärendet

Bakgrund

AA häktades av Attunda tingsrätt den 4 juni 2015 på sannolika skäl miss­tänkt för bl.a. mord. De särskilda häktningsskälen var kollusionsfara och recidivfara. För brottet är inte heller föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år och det var inte uppenbart att skäl till häktning saknades. Åklagaren medgavs tillstånd att besluta om restriktioner. AA var häktad på dessa grunder fram till den 25 november 2015, då tingsrätten efter avslutad huvudförhandling försatte honom på fri fot.

Under häktningstiden avslog tingsrätten den 30 juni en begäran från AA om förhandling i häktningsfrågan. Tingsrätten höll endast omhäkt­ningsförhandling vid ett tillfälle, den 15 juli. I protokollen från förhandlingarna antecknades framförallt vad som dittills hade framkommit av förundersökningen. I det senare protokollet angavs också vilka utredningsåtgärder som återstod. Åtgärderna rörde ytterligare förhör med misstänkta och vittnen, tekniska undersökningar samt genomgång och analys av bl.a. mobiltelefoner.

I tiden efter den 15 juli och fram till dess att åtal väcktes den 29 oktober begärde åklagaren förlängd tid för att väcka åtal vid sju tillfällen. AA medgav sådan förlängning vid samtliga tillfällen. Tingsrätten beslutade om förlängd åtalstid och fortsatt tillstånd för åklagaren att meddela restriktioner utan att hålla förhandling. Det sista beslutet om åtalsförlängning fattades den 27 oktober.

I de två första framställningarna om åtalsförlängning angav inte åklagaren varför längre tid begärdes, förutom att förunder­sökningen inte hade kunnat slutföras inom föreskriven tid. I övriga fram­ställningar redovisade åklagaren även vilka huvudsakliga åtgärder som återstod av utredningsarbetet. Det gällde i princip samma åtgärder som hade framkommit under omhäktnings-förhandlingen. I de fyra sista framställning­arna fanns dessutom en prognos om tidpunkt för åtals väckande. I en av de sista framställningarna redogjorde åklagaren också för vissa åtgärder som hade vidtagits under förundersökningen. Några uppgifter som särskilt tog sikte på frågan om de omständigheter som hade föranlett häktningen fortfarande förelåg eller hade förändrats på något sätt, lämnades inte i något fall. Inte heller framgick skälet till att åklagaren ansåg det nödvändigt att fortsatt ha möjlighet att besluta om restriktioner.  

I dom den 8 december 2015 ogillade tingsrätten åtalet för mord men dömde AA för bl.a. vapenbrott till sex månaders fängelse. Åklagaren överklagade domen till Svea hovrätt. Hovrätten ändrade tingsrättens dom endast på så sätt att påföljden bestämdes till fyra månaders fängelse.

AA ansökte hos Justitiekanslern om ersättning enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder. Justitiekanslern tillerkände honom ersättning för lidande i beslut den 10 april 2018 (dnr 11664-17-4.1). Under hanteringen av ärendet inledde Justitiekanslern detta tillsynsärende för att utreda tingsrättens handläggning av häkt­ningsfrågan.

Justitiekanslern har hämtat in ett yttrande från tingsrätten. Av yttrandet framgår sammanfattningsvis följande.

Ansvarig för brottmål med frihetsberövade på enheten var den dåvarande enhetschefen. Flera domare på enheten – och under sommartid även domare på andra enheter – har fattat de formella besluten om att bevilja förlängning av tiden för åtal utan att hålla förhandling. Det är mot bakgrund av den tid som gått svårt att få en samlad bild av de överväganden som gjordes när de olika besluten togs.

Det var fråga om en komplicerad utredning rörande mordmisstanke och annan allvarlig brottslighet med många inblandade. I sina framställningar om förlängd åtalstid redogjorde åklagaren, i vart fall från den 25 augusti 2015, för de huvudsak­liga utredningsåtgärderna som kvarstod. Enligt den ansvarige enhetschefen framstår det som mindre troligt att någon ytterligare viktigare information om kvarstående utredningsåtgärder skulle framföras vid en muntlig omhäktningsförhandling. Det förelåg en presumtion för häktning (s.k. obligatorisk häktning) och något som föranledde en omprövning av de sannolika skälen för påstått brott eller häktningsskälen i sig förekom inte. Dessutom medgav den misstänkte åklagarens framställ­ningar om förlängd åtalstid. Utifrån dessa förutsätt­ningar fann tingsrätten inte anledning att hålla omhäktningsförhandling.

Justitiekanslerns bedömning

Rättsliga utgångspunkter

Var och en är enligt 2 kap. 8 § regeringsformen och artikel 5 i Europa­konventionen gentemot det allmänna skyddad mot frihets­berövanden. Denna frihet får endast begränsas genom lag. Den som berövats friheten som miss-tänkt för brott ska enligt artikel 5 § 3 i konventionen ha rätt till rättegång inom skälig tid eller till frigivning i avvaktan på rättegång. Vid den prövningen ska det enligt Europadomstolens praxis först bedömas om det finns relevanta och tillräckliga häktningsskäl. Om så är fallet måste dessutom prövas om myndigheterna bedrivit brottsut­redningen med sådan skyndsamhet som varit påkallad med hänsyn till frihets­berövandet. (Se Buzadji mot Moldavien, no. 23755/07, dom [stor kammare] den 5 juli 2016 och Danelius, Hans, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, femte uppl., sid. 141 ff. med hänvisningar.)

Regler om häktning finns i 24 kap. rättegångsbalken (RB).

Enligt 24 kap. 18 § tredje stycket RB ska rätten, så länge en misstänkt är häktad och till dess åtal har väckts, med högst två veckors mellanrum, hålla ny förhandling i häktningsfrågan och särskilt se till att utredningen bedrivs så skyndsamt som möjligt. Om det med hänsyn till utredningen eller av annan anledning är uppenbart att förhandling inom nu angiven tid skulle vara utan betydelse, får rätten bestämma längre tids mellanrum.

Det är domstolen som ansvarar för att kontrollera att ett frihetsbe­rövande genom häktning inte tillåts fortgå längre än vad som kan anses absolut nödvändigt. Om åtalstiden förlängts upp­repade gånger ska högre krav ställas på att utredningen bedrivs skyndsamt (se prop. 1986/87:112 s. 54). Själva syftet med en omhäktningsförhandling är att rätten ska kunna kontrollera att åklagaren bedriver utredningen snabbt och effektivt samt att den häktade ska få sin sak prövad med regelbundna mellanrum. Bestämmelsen har tillkommit i den misstänktes intresse och kan ses som ett utflöde av de rester som finns i RB av rättens roll som övervakare av åklagares verksamhet (se Lindberg, Gunnel, Straffprocessuella tvångsmedel, fjärde uppl., s. 324).  

Högsta domstolen har uttalat att det redan av lagtexten framgår att möjlig-heterna att bestämma en längre tid än två veckor mellan förhandlingarna är mycket begränsade (se NJA 1997 s. 368). Ett exempel när det kan finnas skäl att göra undantag är om misstanken avser ett grovt vålds­brott där åtalet är beroende av någon teknisk undersökning som inte har hunnit färdigställas (se a. prop. s. 78). Detsamma kan gälla när den häktade personen medger åklagarens begäran om förlängning av tiden för att väcka åtal (se prop. 1997/98:104 s. 44). Förundersöknings­sekretessen kan dock innebära att både den misstänkte och försvararen har svårt att skaffa sig en bra blick över hur och med vilken skyndsamhet utredningen bedrivs (se Nordh, Robert, Tvångsmedel, s. 72). När rätten tar ställning till om det är möjligt att avstå från en omhäktningsförhandling ska dessa omständigheter alltså tas med i bedömningen, men de får inte ensamma avgöra frågan.

Vid en omhäktningsförhandling ska domstolen pröva dels om de omständigheter som föranlett häktningen fortfarande föreligger, dels om det – i förekommande fall – fortfarande finns skäl att låta åklagaren besluta om restriktioner. Som redan framgått ska rätten också kontrollera om förunder­sökningen bedrivs med den skyndsamhet som krävs. En förhandling kan anses vara uppenbart utan betydelse enbart när beslutsunderlaget är sådant att rätten kan göra en bedömning på handlingarna i samtliga nu berörda avseenden (se JO 2005/06 s. 38). Om utredningen inte ger stöd för att tillräcklig skyndsamhet har iakttagits, utgör det ett skäl mot fortsatt häktning (se NJA 2011 s. 518).

Bedömningen i detta fall

Ett frihetsberövande är en av de mest ingripande formerna av myndighets­utövning som kan riktas mot en enskild. För att upprätthålla den enskildes rättssäkerhet måste det därför ställas högra krav på noggrannhet och omsorg när domstolar fattar beslut i sådana frågor.

Utrymmet för att låta bli att hålla omhäktningsförhandling är mycket begränsat. Av utredningen framgår att AA medgav åklagarens begäran om förlängning av tiden för att väcka åtal och att han var misstänkt för ett mycket grovt våldsbrott där åtalet var beroende av tekniska undersökningar. Skälen för att inte hålla förhandling var således, i vart fall inledningsvis, godtagbara. När tingsrätten fattade det sista beslutet om åtalsförlängning hade AA emellertid suttit häktad i 104 dagar, utan att häktningsfrågan hade underkastats en ny prövning vid en omhäktnings­förhandling.

Vad gäller den senare delen av handläggningen kan det med fog ifrågasättas om det var möjligt för de olika domare som beslutade om förlängd åtalstid att göra en bedömning på handlingarna i alla relevanta delar. Det gäller särskilt med tanke på att åklagarens framställningar överhuvudtaget inte innehöll uppgifter som tog sikte på frågorna om häktningsskäl fortfarande förelåg och varför det var nödvändigt att fortsatt ha möjlighet att besluta om restriktioner. Utifrån den knapphändiga information som fanns om de åtgärder som hade vidtagits och om planeringen för den återstående utred­ningen, måste det också ha varit mycket svårt att avgöra om den bedrevs med tillräcklig skyndsamhet. Prövningen kan inte heller ha underlättats av att ingen av domarna hade fattat det ursprungliga beslutet om häktning.

Det är i och för sig utrett att det var fråga om en omfattande förunder­sök­ning med flera misstänkta. Det är även tydligt att utredningen var tids-krävande. Mot den bakgrunden är det naturligt att tiden för att väcka åtal kan behöva förlängas vid flera tillfällen. I mer omfattande mål är det emellertid minst lika viktigt som i andra mål att domstolen vakar över att utredningen bedrivs så skyndsamt som möjligt. Betydelsen av att rätten kontrollerar detta och att häktningsskälen kvarstår, ökar dessutom allteftersom tiden går. Det nu sagda gäller även när det är fråga om s.k. obligatorisk häktning och när den misstänkte – om hen sedermera fälls för brottet – kan förväntas dömas till ett betydande fängelsestraff. 

Genom det anförda står det klart att det beslutsunderlag som domarna hade tillgång till hade flera brister. Frågan om det i ett särskilt fall finns skäl att avstå från att hålla omhäktnings­förhandling är emellertid av sådant slag att det finns ett visst utrymme för olika bedömningar. Jag finner mot den bakgrunden och med beaktande av vad som i övrigt har framkommit i ärendet inte tillräckliga skäl för att rikta kritik mot någon av domarna för de beslut om förlängd åtalstid som fattades på handlingarna. Samtidigt är det allvarligt att förundersökningen drog ut så pass mycket på tiden utan att AA fick tillgång till en tillräckligt effektiv domstolskontroll. Det är en grundläggande rättssäker­hetsfråga att en person inte ska vara häktad längre än vad som är oundgängligen nödvändigt. Jag vill därför inskärpa vikten av att domstolar tar sitt ansvar för att kontrollera längden på häktningstider. Den kontrollen kan ytterst inte ske på annat sätt än genom att omhäktnings-förhandlingar äger rum med viss regelbundenhet.

Av tingsrättens yttrande framgår att domstolen nu har ändrade rutiner beträffande omhäktningsförhandlingar. Dessa innebär att även om en miss­tänkt medger begäran om åtalsförlängning ska en omhäktningsförhandling alltid hållas när det har gått två månader sedan den senaste förhand­lingen. Om åtalstid har satts längre än två veckor ska vidare försvararen alltid kontaktas varannan vecka och tillfrågas om förhandling påkallas. Jag är positiv till detta och bedömer att den ordning som nu har införts får anses vara rimlig och godtagbar

Ärendet avslutas med de uttalanden som görs i detta beslut.