Diarienr: 12545-17-4.3 / Beslutsdatum: 21 nov 2018

Skadeståndsanspråk med anledning av långsam handläggning av en förundersökning

Justitiekanslerns beslut

1. Justitiekanslern tillerkänner MP ersättning med 10 000 kr plus ränta på beloppet från den 26 februari 2017 till dess betalning sker.

2. Justitiekanslern tillerkänner KP ersättning med 10 000 kr plus ränta på beloppet från den 26 februari 2017 till dess betalning sker.

3. Justitiekanslern uppdrar åt Åklagarmyndigheten och Tullverket att med hälften var betala ut ersättningen till MP och KP.

Bakgrund

På kvällen den 25 februari 2012 beslutade Tullverket att utföra en transportkontroll av ett fordon i vilket MP och KP färdades. I fordonet fanns 127,15 liter spritdrycker, 58,26 liter vin, 31,68 liter cider och 1 132,56 liter starköl, vilket togs i beslag (tillsammans med viss ytterligare egendom). Misstanke om smuggling av alkoholvaror uppkom och åklagaren beslutade den 26 februari 2012 att anhålla MP och KP. Anhållandet hävdes senare samma dag. Åklagaren beslutade även om husrannsakan i MP:s och KP:s bostäder, vilket verkställdes under frihetsberövandena.

Den 24 september 2012 fastställde åklagaren beslagen av två mobiltelefoner och hävde dem sedan samma dag.

Den 27 mars 2013 beslutade ansvarig åklagare att överlämna ledningen av förundersökningen till Tullverket. Ärendet avslutades då hos åklagarkammaren.

I januari 2016 kontaktade tingsrätten åklagarkammaren och efterfrågade vad som hände i ärendet. Åklagarkammaren skickade frågan vidare till Tullverket som uppgav att ärendet hade slutredovisats redan den 11 augusti 2015. Åklagarmyndigheten hade dock inte registrerat någon slutredovisning och den 19 april 2016 inkom Tullverkets slutredovisning.

Den 29 april 2016 beslutade åklagaren att inte väcka åtal mot MP och KP och hävde aktuella beslag.

Den 12 maj 2016 beslutade Tullverket att omhänderta samma alkoholvaror för skatteutredning enligt lagen (1998:506) om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och energiprodukter (LPK). Den 2 juni 2016 hävde Tullverket omhändertagandet.

Den 10 juni 2016 hämtade KP ut 127,15 liter spritdrycker. Resterande alkohol destruerades av Tullverket.

Anspråket

MP och KP har begärt skadestånd av staten med totalt 51 319 kr. De har som grund anfört bl.a. följande.

Tullverket har under fyra år och fyra månader utrett deras ärende. Delar av de beslagtagna varorna har under den tiden blivit obrukbara. De begär därför ersättning för den kostnad som de har belastats med till följd av Tullverkets anmärkningsvärt långa handläggningstid. Inköpsvärde för de varor som blivit obrukbara uppskattas till 13 500 kr. De har också haft kostnader för en extra resa som de drabbats av för att hämta de varor som fortfarande var brukbara, totalt 2 590 kr (18,50 kr x 140 mil).

De begär även ersättning för sveda och värk med 10 000 kr/person. Det är ett stort ingrepp att utsätta medborgare för häktning och husrannsakan. De har dessutom levt i ovisshet och vånda i över fyra år. De har mått mycket dåligt under utredningstiden.

De begär avslutningsvis ränta på beloppen enligt 6 § räntelagen, fr.o.m. den 25 februari 2012 – t.o.m. den 10 januari 2017, uppgående till 15 229 kr.

Tullverkets yttrande

Tullverket har med ett eget yttrande lämnat över anspråket hit och anfört bl.a. följande.

Förstörda alkoholvaror

Bag-in-box-vin har en hållbarhet om ca tio månader, ölens bäst-före-datum var som längst drygt elva månader och ciderns hållbarhet sträckte sig inte längre än till sommaren 2013. Hållbarheten för dessa alkoholvaror var alltså inte längre än att de var förstörda redan innan det förelåg ett sådant oacceptabelt dröjsmål att skadeståndsskyldighet inträtt.

Vin på flaska har en längre hållbarhet och det är inte visat att det var förstört när beslaget hävdes.

För det fall Justitiekanslern skulle anse att ersättning ska utgå uppgår skälig ersättning till vad alkoholvarorna kan köpas för utomlands, eftersom varorna förts in i Sverige.

Ersättning för resa

Det var korrekt att omhänderta varorna för att utreda om alkoholskatt skulle betalas. Enligt 2 kap. 15 § tredje stycket LPK ansvarar den som gör anspråk på en vara för att den hämtas. Varorna har funnits för avhämtning i Helsingborg, där de tagits i beslag. Det saknas därför skyldighet att utge ersättning för resan.

Handläggningstiden

Under den tidsperiod som MP och KP har varit misstänkta för brott har väldigt få aktiva åtgärder vidtagits av Tullverket. Den totala tiden har också kommit att förlängas med åtta månader eftersom den första redovisningen från Tullverket till Åklagarmyndigheten från augusti 2015 har försvunnit hos Åklagarmyndigheten.

Ränta

MP:s och KP:s ersättningsanspråk har inkommit den 27 januari 2017. Ränta kan därmed utgå tidigast fr.o.m. 30 dagar därefter.

Åklagarmyndighetens yttrande

Åklagarmyndigheten har yttrat sig över anspråket och tillstyrkt att MP och KP beviljas viss ersättning samt anfört att ersättningsskyldigheten bör fördelas lika mellan Åklagarmyndigheten och Tullverket. Åklagarmyndigheten har anfört bl.a. följande.

Handläggningstiden

Det har inte framkommit något som ger anledning att ifrågasätta bedömningen att det förelegat skäl att inleda förundersökning och att ta bl.a. alkoholvaror i beslag. Inte heller finns det något som talar för att förutsättningar skulle ha saknats för de personella och reella tvångsmedel som åklagaren har beslutat om. Någon ersättningsskyldighet på grund av åklagarens agerande i denna del föreligger inte.

Den sammanlagda förundersökningstiden hos åklagare och Tullverket har uppgått till drygt fyra år. Denna tid har klart överstigit vad som kan anses normalt i ärenden av det aktuella slaget. Ärendet har inte varit omfattande eller komplicerat. Det har förekommit flera perioder av inaktivitet utan att de misstänkta har kunnat lastas för det. Staten måste därför anses ha gjort sig skyldig till fel eller försummelse i skadeståndslagens mening. Den utdragna handläggningstiden har även medfört att rätten till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har åsidosatts, om Justitiekanslern bedömer att deras talan om sveda och värk innefattar ett påstående därom.

MP och KP har inte visat att det finns rätt till någon ersättning för sveda och värk enligt skadeståndslagen. De har dock rätt till ersättning för konventionskränkningen.

Förstörda alkoholvaror

De huvudsakliga utredningsåtgärderna har vidtagits redan i ett inledande skede. Ett ställningstagande i fråga om att lägga ned förundersökningen och häva beslagen borde därför ha kunnat ske långt tidigare än vad som sedan skett och i sådan tid att varorna då ännu inte blivit obrukbara. MP och KP får därför anses berättigade till ersättning för ölen och cidern samt vinet på box.

När det gäller vinet på flaska åligger det MP och KP att visa att detta blivit förstört. De har fått tillbaka vinet och har därför haft möjlighet att säkra bevisning angående detta. Någon ersättning ska därför inte utgå.

Ersättning för resa

Begärd ersättning för resekostnad saknar omedelbart samband med statens utdragna handläggning. Även med ett tidigt beslut om att lägga ner förundersökningen och häva beslagen hade den kostnaden med stor sannolikhet uppkommit.

Rättsliga utgångspunkter

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ska staten ersätta personskada, sak­skada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller för­sum­mel­se vid myndig­hets­utövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Åklagarmyndighetens och Tullverket handläggning av och beslut i ärenden är sådan verksamhet.

Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell skada kan utgå med stöd av 2 kap. 3 § skadeståndslagen endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritets­kränkande brott. Med stöd av dessa regler är staten normalt inte skyldig att ersätta ideell skada som uppkommer vid myndighetsut­övning.

Staten bär inte något strikt skadeståndsansvar för ofullkomligheter i den statliga verksamheten. Liksom övriga regler i skadeståndslagen innebär 3 kap. 2 § ett ansvar för styrkt vållande. Bedömningen av om en myndighet har varit oaktsam ska vara objektiv. Vid den bedömningen är det av stor vikt vad för slags regel, norm eller princip som har åsidosatts, vad dess norm­skydd omfattar och vilka risker felet eller försummelsen innebär. Det är inte tillräckligt att en myn­dighet eller en domstol har gjort en bedömning av en rätts- eller bevisfråga som kan ifrågasättas eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för olika bedömningar. Endast rena förbise­enden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. (Jfr bl.a. rättsfallen NJA 1994 s. 194 och 654, NJA 2003 s. 285, NJA 2007 s. 862 samt NJA 2013 s. 842 och 1210.)

Oacceptabla dröjsmål vid handläggningen av ett ärende kan vara att bedöma som fel eller försummelse i skadeståndslagens mening. För att det ska röra sig om ett oacceptabelt dröjsmål krävs dock att handläggningstiden klart har överstigit vad som kan anses vara en normal handläggningstid för ärenden av aktuellt slag eller att en i lag föreskriven tidsfrist har överskridits. I de fall där det inte finns en föreskriven tidsfrist krävs normalt att det har förekommit perioder när hanteringen, utan att den skadelidande kan lastas för det, har präglats av inaktivitet. Varje period av inaktivitet är dock inte att bedöma som ett oskäligt dröjsmål (jfr NJA 2005 s. 462 och NJA 2005 s. 726 samt Bengtsson och Strömbäck, Skadeståndslagen – En kommentar [Zeteo 2018-05-07], kommentaren till 3 kap. 2 § skadeståndslagen).

Skadestånd ska också ges ut när Europakonventionen har överträtts, om det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen (se främst NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584, jfr 3 kap. 4 § skadeståndslagen beträf­fande skadefall som inträffar efter den 1 april 2018). Med det menas skyl­dig­het­­en enligt artikel 13 i konventionen att på det nationella planet till­handa­hålla rätts­medel för att komma till rätta med konventions­över­träd­elser. I dessa fall ska skadestånd, enligt Högsta domstolens praxis, i första hand ges ut med stöd av 3 kap. 2 § skade­stånds­lagen. Vid prövningen ska denna be­stäm­mels­e tolkas konformt med konventionen. När det gäller ersättning för ideell skada kan enligt Högsta domstolen de be­gräns­ning­ar som följer av 2 kap. 3 § skade­stånds­lagen inte bortfalla ens vid en kon­­ventionskonform tolkning. Därmed kan ersätt­ning för ideell skada vid över­träd­elser av konventionen i regel inte grundas på skade­stånds­lag­en. Sådan ersättning kan dock ges ut utan särskilt lagstöd.

Särskilda bestämmelser om rätt till ersättning vid frihetsberövanden finns i lag (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen). Den som har varit häktad eller anhållen under minst 24 timmar i sträck har rätt till ersättning om en förundersökning avslutas utan att åtal väcks, enligt 2 § frihetsberövandelagen.

Att det har förekommit något som i och för sig kan vara skadeståndsgrun­dande är inte tillräckligt för att ersättning ska ges ut. Det krävs också att det inträffade har orsakat skada för den enskilde. Det är den som begär ersättning som ska styrka skadan och dess omfattning.

Enligt 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken ska en förundersökning bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger.

Av 27 kap. 1 § rättegångsbalken framgår bl.a. att föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredning av brott får tas i beslag, såvida skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller något annat motstående intresse.

I 27 kap. 10 § tredje stycket rättegångsbalken anges att egendom som har tagits i beslag ska vårdas väl och att noggrann tillsyn ska hållas över egendom så att den t.ex. inte förstörs, försämras eller förkommer (vårdplikt).

Justitiekanslerns bedömning

Inledning

MP och KP har begärt ersättning både för ekonomisk skada och, som det får förstås, ideell skada. De har anfört att de begär ersättning för de frihetsberövanden och husrannsakningar som de varit utsatta för samt för förstörd alkohol och kostnader i samband med hämtning av alkohol. De har även begärt ersättning för det lidande de utsatts för under tiden förundersökningen pågick.

Justitiekanslern prövar först om MP och KP har någon rätt till skadestånd enligt frihetsberövandelagen eller enligt skadeståndslagen. Därefter prövar Justitiekanslern om någon rätt till ersättning finns p.g.a. överträdelse av Europakonventionen.

Skadestånd enligt frihetsberövandelagen

En förutsättning för att få ersättning enligt 2 § frihetsberövandelagen är att frihetsberövandet varat minst 24 timmar i sträck. Eftersom MP och KP var frihetsberövade mindre än 24 timmar saknas rätt till ersättning enligt nämnda bestämmelse.

Skadestånd enligt skadeståndslagen

När det gäller de beslut som Tullverket och åklagaren fattade under den aktuella förundersökningen, bl.a. att beslagta alkoholvaror, att genomföra husrannsakan samt att senare omhänderta alkoholvarorna, har det av utredningen inte framkommit något som visar att dessa varit uppenbart oriktiga i den mening som avses i skadeståndslagen. Någon rätt till ersättning finns därför inte på denna grund.

Av utredningen framgår att ölen, cidern och vinet på box hade passerat bäst-före-datum när beslaget hävdes. När det gäller vinet på flaska instämmer Justitiekanslern i Tullverkets och Åklagarmyndighetens bedömning att det inte är visat att denna var förstörd när beslaget hävdes. Frågan är då om MP och KP har rätt till ersättning för den förstörda ölen, cidern och vinet på box. En första fråga blir om myndigheterna har gjort sig skyldiga till fel eller försummelse i skadeståndslagens mening genom att inte vårda egendomen.

Det aktuella beslaget avsåg alkoholvaror som förvärvats och införts från utlandet. Justitiekanslern har i andra ärenden gjort bedömningen att det inte lagligen kan krävas att polisen inom ramen för sin vårdplikt ska återsälja alkohol till en utländsk leverantör (se bl.a. Justitiekanslerns beslut i dnr 4892-05-40 och 3817-13-40). Detta innebär att Tullverket inte hade kunnat vidta någon egentlig åtgärd för att förhindra en försämring och Tullverkets hantering av alkoholvarorna utgör därför inte fel eller försummelse enligt skadeståndslagen.

Nästa fråga blir då om handläggningstiden för förundersökningen eller för omhändertagandet enligt LPK utgör ett sådant oacceptabelt dröjsmål att det är att betrakta som fel eller försummelse. Vid denna prövning ska skadeståndslagen tolkas konformt med Europakonventionen.

Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har var och en vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller vid en anklagelse om brott rätt till prövning inom skälig tid.

Frågan om rätten till rättegång inom skälig tid har åsidosatts ska enligt Europadomstolens praxis avgöras genom en helhetsbedömning där hänsyn tas till samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Förutom den totala handläggningstiden beaktas särskilt målets komplexitet, parternas agerande, domstolarnas handläggning av målet samt vad som har stått på spel för den enskilde. Inom ramen för bedömningen av domstolarnas handläggning har Europadomstolen fäst särskild vikt vid om det har förekommit längre perioder av inaktivitet.

Handläggningstiden i ärenden som innefattar en prövning av en anklagelse för brott räknas från det att myndigheten har vidtagit någon åtgärd som har lett till att den enskildes situation väsentligen har påverkats av misstanken mot honom. Ett frihetsberövande på grund av brottsmisstanken innebär att den relevanta tidsperioden inleds. Tidsperioden avslutas när brottsmisstanken har prövats slutligt eller förfarandet annars har avslutats (se Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, femte upplagan, 2015, s. 321). Den totala handläggningstiden såvitt avser misstanken om brott enligt smugglingslagen har i detta fall uppgått till ca fyra år och två månader.

Ärendet framstår inte som särskilt komplicerat. Utredningstiden har enligt Åklagarmyndigheten klart överstigit vad som kan anses normalt i ärenden av det aktuella slaget. Under handläggningen har det förekommit längre perioder då den enda aktiviteten varit kontakter mellan åklagaren och Tullverket angående ärendets handläggning. Efter de inledande åtgärderna i februari 2012 har ingen utredningsåtgärd vidtagits förrän i september 2012, då åklagaren fattade beslut om att fastställa och därefter häva beslag av mobiltelefoner. Nästa utredningsåtgärd vidtogs först i mars 2013 då åklagaren beslutade att handläggningen skulle återlämnas till Tullverket. Därefter har ingen åtgärd vidtagits förrän i januari 2016, då tingsrätten efterfrågade vad som hände i ärendet. Tullverket har visserligen påstått att ärendet redovisades till åklagare i augusti 2015 men hos åklagarkammaren finns inget redovisat förrän i april 2016. Oavsett vad detta berott på kan konstateras att det under mer än tre års tid inte har vidtagits några utredningsåtgärder.

Det står klart att MP och KP inte på något sätt själva bidragit till att handläggningen fördröjts.

Justitiekanslern anser sammantaget att omständigheterna är sådana att handläggningen av förundersökningen har innefattat en överträdelse av MP:s och KP:s rätt till prövning av brottsanklagelserna inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen. Handläggningen av förundersökningen får därmed även anses innebära ett sådant oacceptabelt dröjsmål att det är att betrakta som fel eller försummelse enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Staten är därför i och för sig skadeståndsskyldig gentemot MP och KP.

Den sammanlagda handläggningstiden för det därpå följande förfarandet om omhändertagande av alkoholvaror enligt LPK var knappt en månad och har däremot inte utgjort fel eller försummelse.

För att MP och KP ska ha rätt till skadestånd krävs dock att de har visat att det inträffade har orsakat skada för dem.

Vinet på box, ölen och cidern har haft en relativt kort hållbarhetstid, 10-18 månader. För att skadan inte skulle ha uppstått krävs alltså att handläggningstiden skulle ha understigit denna tidsperiod. Ett skadeståndsgrundande dröjsmål kan – även vid beaktande av vad Åklagarmyndigheten har anfört – inte anses ha uppstått redan efter 10-18 månader. Alkoholvarorna hade därför under alla förhållanden förstörts innan ett skadeståndsgrundande dröjsmål i denna typ av förundersökningar hade uppstått. Någon rätt till ersättning för förstörda alkoholvaror finns därför inte.

När det gäller resekostnaden för att hämta spritdryckerna saknas orsakssamband mellan kostnaden och den långa handläggningstiden. Utgångspunkten är att varor ska hämtas av den som fått sina varor omhändertagna. Kostnaden för hämtningen skulle MP och KP därför ha haft även om omhändertagandet hade hävts tidigare. De har därför inte rätt till ersättning för bilresan. 

Det som MP och KP har anfört och vad som i övrigt framgår av utredningen ger inte underlag för bedömningen att det har begåtts något sådant integritetskränkande brott som är en förutsättning för att ersättning för ideell skada ska ges ut enligt skadeståndslagen.

Skadestånd p.g.a. överträdelse av artikel 6.1 i Europakonventionen

Ersättning för ideell skada kan utgå vid överträdelser av Europakonventionen, även utan särskilt lagstöd. Så som tidigare anförts anser Justitiekanslern att omständigheterna är sådana att handläggningen av förundersökningen har innefattat en överträdelse av MP:s och KP:s rätt till prövning av brottsanklagelserna inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen.

Enligt artikel 13 i Europakonventionen ska den vars rättigheter enligt konventionen har åsidosatts ha tillgång till ett effektivt nationellt rättsmedel för att komma till rätta med överträdelsen.  

Enligt Europadomstolens praxis föreligger det en stark men motbevisbar presumtion för att ett åsidosättande av rätten till rättegång inom skälig tid medför en ideell skada för den enskilde. Det är i detta fall inte tillräckligt att enbart konstatera att en överträdelse har skett utan det är påkallat med ekonomisk kompensation. Den begärda ersättningen för ideell skada är skälig. MP och KP ska därför tillerkännas 10 000 kr var.

Ränta

MP och KP har begärt ränta från dagen för beslaget. På fordringar som avser skadestånd gäller dock att ränta utgår först från den dag som infaller 30 dagar efter det att krav på ersättning har framställts (se 4 § tredje stycket räntelagen). Ansökan framställdes hos Tullverket den 27 januari 2017. Ränta ska därmed utgå från den 26 februari 2017.

Övrigt

Med hänsyn till omständigheterna bör ersättningen utges av Åklagarmyndigheten och Tullverket med hälften var.