Diarienr: 2621-17-2.4 / Beslutsdatum: 14 jun 2018

Uttalande om tillgodoräknande enligt lagen (1974:202) om beräkning av strafftid vid s.k. 28:3-fängelse

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern gör vissa uttalanden men vidtar i övrigt inte några ytterligare åtgärder i ärendet.

Ärendet

Bakgrund

JW har varit anhållen och häktad under tiden den 29 augusti – 11 september 2014 samt under tiden den 14 januari – 20 mars 2015. Han dömdes därefter den 27 mars 2015 av Attunda tingsrätt till skyddstillsyn förenat med två månaders fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken (mål nr B 6097-14). Med anledning av frihetsberövandena beslutade Kriminalvården den 29 maj 2015 att JW inte skulle inställa sig i kriminalvårdsanstalt och att fängelsestraffet var helt verkställt. Detta innebar att JW tillgodoräknades merparten av den tid han dittills varit frihetsberövad, men att en tid om 18 dagar inte kom att avräknas.[1]

Efter att JW allvarligt åsidosatt sina åligganden enligt skyddstillsynen beslutade Attunda tingsrätt den 4 maj 2016 att skyddstillsynen skulle undanröjas. Med beaktande av att JW redan verkställt två månaders fängelse (genom det ovan nämnda tillgodoräknandet) och en del av skyddstillsynen bestämde tingsrätten påföljden till tre månaders fängelse (mål nr B 284-16). Beslutet fastställdes den 6 juli 2016 av Svea hovrätt (mål nr Ö 4630-16).

JW anhölls därefter den 23 augusti 2016 av Linköpings tingsrätt för annan brottslighet och blev sedermera häktad den 26 augusti 2016 (mål nr B 2659-16).

Med anledning av det ovan nämnda beslutet från Svea hovrätt den 6 juli 2016 utfärdade Kriminalvården den 30 augusti 2016 strafftidsbeslut varigenom verkställighetens början bestämdes till den 26 augusti 2016 (dvs. samma dag som JW häktats i mål nr B 2659-16) och tidigaste dag för villkorlig frigivning till den 26 oktober 2016. JW tillgodoräknades ingen tid som frihetsberövad.

JW dömdes därefter den 7 november 2016 för den aktuella brottsligheten till 11 månaders fängelse. Han var fortsatt häktad till dess dom en vann laga kraft. Kriminalvården utfärdade den 10 november 2016 strafftidsbeslut varigenom JW tillgodoräknades tid från den 23 augusti 2016 till och med den 26 augusti 2016 samt från den 26 oktober 2016 till och med den 10 november 2016.

JW ansökte om ersättning den 23 december 2016 hos Justitiekanslern enligt lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (1998:714). Som grund för sin begäran anförde han att inte hade fått tillgodogöra sig hela den tid han hade varit frihetsberövad i mål nr B 6097-14.

Justitiekanslern beslutade den 8 juni 2017 (dnr 7880-16-41) att avslå JWs begäran. Detta med anledning av att Kriminalvården den 21 mars 2017 beslutat att med stöd av 20 § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. (strafftidslagen) ändra strafftidsbesluten från den 30 augusti 2016 på så sätt att JW tillgodoräknades de kvarvarande 18 dagarna, vilket medförde att dag för villkorlig frigivning inföll den 8 oktober 2016. Till följd av detta beslutade Kriminalvården även att ändra strafftidsbeslutet från den 10 november 2016 på så sätt att JW fick tillgodoräkna sig tiden från den 8 oktober 2016 till och med den 26 oktober 2016 (utöver det tillgodoräknande som gällde enligt beslutet sedan tidigare). Justitiekanslern fann därmed att JW fått tillgodoräkna hela den tid han varit anhållen och häktad i mål nr B 6097-14 och att rätt till ersättning därmed inte förelåg. Justitiekanslern beslutade emellertid att inleda detta tillsynsärende för att utreda Kriminalvårdens hantering av de aktuella strafftidsbesluten.

Utredningen

Kriminalvården har i det ursprungliga ärendet hos Justitiekanslern lämnat ett yttrande. Justitiekanslern har inom ramen för detta ärende tagit del av yttrandet och övriga handlingar i det föregående ärendet.

Vidare har Justitiekanslern även i detta ärende begärt in ett yttrande från Kriminalvården som har anfört bl.a. följande.

Kriminalvårdens bedömning

Rättsläget

Rättsläget är oklart vad gäller vilken tid som ska tillgodoräknas när ett undanröjande av en skyddstillsyn skett med stöd av 28 kap. 9 § brottsbalken, i de fall frihetsberövandet i den ursprungliga skyddstillsynsdomen överstiger tiden som motsvarar det med skyddstillsynen utdömda fängelsestraffet enligt 28 kap. 3 § brottsbalken.

I aktuellt ärende har Kriminalvården tagit ett beslut om fullgjort fängelsestraff avseende Attunda tingsrätts dom, mål B 6097-14. Detta eftersom det inte återstod någon tid att verkställa när man tog hänsyn till den tid som J.W. varit frihetsberövad för gärningar prövade i målet. Under bakgrund i beslutet har samtlig tid som J.W. varit frihetsberövad angivits. Dessa uppgifter om verkställighet av aktuell dom har i och med godkännande av beslutet uppdaterats i [kriminalvårdsregistret]. Uppgiften om verkställigheten fördes också över till belastningsregistret.

Svea hovrätt har därefter undanröjt den i Attunda tingsrätts dom, mål B 6097-14, utdömda skyddstillsynen. Eftersom undanröjandet har skett enligt 28 kap. 9 § brottsbalken och inte enligt 34 kap. brottsbalken, kvarstår sålunda det i Attunda tingsrätts dom, mål B 6097-14 utdömda fängelsestraffet. Av beslutsskälen framgår att vid bestämmandet av straffets längd i Svea hovrätts beslut har domstolen med beaktande av vad J.W. har undergått till följd av skyddstillsynen och av att J.W. verkställt två månaders fängelsestraff från vilket någon villkorlig frigivning inte skulle ske, funnit att straffets längd ska bestämmas till tre månader.

Av 19 a § första stycket [strafftidslagen] följer att tillgodoräknande inte ska ske för den del därunder samtidigt skett verkställighet av dom i annat mål.

Frågan är alltså om Kriminalvårdens beslut om fullgjort fängelsestraff innebär att all tid som angetts i detta beslut är att se som tid varunder den domen har verkställts eller om det är endast en period som motsvarar den tid som skulle ha verkställts om J.W. inte haft någon tid att tillgodoräkna. Det vill säga i aktuellt ärende antingen 78 dagar, om hela perioden som anges i beslutet om fullgjort fängelsestraff omfattas, eller 60 dagar (26 kap. 6 § brottsbalken och 21 § [strafftidslagen]), om det endast är tiden som skulle verkställts, med en "överskjutande" tid om 18 dagar.

Inom Kriminalvården har det tidigare varit ett förekommande synsätt att i och med ett beslut om fullgjort fängelsestraff finns är verkställigheten helt avslutad och all den tid som anges i beslutet ska inte tillgodoräknas i senare påföljder. Kriminalvården har i omprövningsbeslutet den 21 mars 2017 alltså gjort en annan bedömning i det enskilda ärendet och tillgodoräknat den överskjutande tiden.

En sådan tillämpning av lagen ger dock upphov till frågan hur Kriminalvården enligt nuvarande strafftidslag ska räkna ut överskjutande tid om det utdömda fängelsestraffet enligt 28 kap. 3 § brottsbalken hade varit tre månader. I en sådan situation är det inte möjligt att uppge exakt hur många dagar som är överskjutande. Omräkning till exakt antal dagar kan endast ske om fängelsestraffets längd är två månader eller kortare (jfr 21 § [strafftidslagen]). Kriminalvårdens uppfattning är att, eftersom det inte helt tydligt framgår av 19 a § [strafftidslagen] hur en sådan här situation ska hanteras, måste det i det enskilda fallet ske en tolkning och rimlighetsbedömning. Vidare är frågan om det ska ske en tolkning utifrån vad domstolen angett i sina domskäl även när det gäller undanröjanden enligt 28 kap. 9 § brottsbalken (jfr strafftidsutredningens resonemang kring tillgodoräknande och undanröjande enligt 34 kap.). Det skulle emellertid ställa stora krav på domstolarnas tydlighet i domskäl och förmågan från Kriminalvården att tolka domskälen. I normalfallet verkställer Kriminalvården endast domslut och inte domskäl. Det kommer exempelvis vara svårt att avgöra om domstolen har tagit hänsyn till ett frihetsberövande motsvarande tre månader eller om domstolen har tagit hänsyn till tid motsvarande det utdömda fängelsestraffet enligt 28 kap. 3 § brottsbalken eller om man tagit hänsyn till allt frihetsberövande som föregått domen på skyddstillsyn, och som angetts i bakgrunden i beslutet om fullgjort fängelsestraff. Problematiken med att tolka domskäl har Kriminalvården även lyft i sammanhang gällande undanröjande av skyddstillsyn enligt 34 kap. brottsbalken. Även med den föreslagna strafftidslagen skulle Kriminalvården kunna ställas inför frågor om frihetsberövande som föregått skyddstillsynsdomar, som senare undanröjs, har beaktats och därmed tillgodoräknats den dömde fullt ut vid bestämmande av fängelsepåföljdens längd i samband med undanröjande.   

Kriminalvården har även anfört att berörda tjänstemän inte har åsidosatt de skyldigheter som följer av arbetsordningen och att det därför inte har varit eller nu är påkallat att inleda någon internutredning rörande dessa tjänstemäns eventuella disciplinansvar till följd av deras ärendehandläggning. Avslutningsvis har Kriminalvården framhållit att den aktuella rättsfrågan kommer att fortsätta diskuteras i rättsenhetens praxisgrupp för strafftidsberäkning och domsbefordran, samt att strafftidsberäkningsärenden där frågan aktualiseras ska tas upp med rättsenheten för bedömning av om tillgodoräknande i det enskilda fallet ska ske eller inte.

Justitiekanslerns bedömning

Rättsliga utgångspunkter

Av 19 § strafftidslagen framgår att vid verkställighet av fängelse räknas strafftiden, när den dömde är häktad, från den dag då domen får verkställas.

I 19 a § första stycket strafftidslagen anges att om någon dömts till fängelse på viss tid och den dömde med anledning om misstanke om brott som prövats genom dom i målet under en sammanhängande tid om minst 24 timmar varit berövad friheten som anhållen eller häktad ska tiden för frihetsberövandet, till den del därunder inte samtidigt skett verkställighet av dom i annat mål, anses som tid under vilken den utdömda påföljden verkställts i anstalt.

Av 19 a § andra stycket strafftidslagen framgår att om rätten har undanröjt en villkorlig dom eller en skyddstillsyn och i stället dömt till fängelse på viss tid, ska första stycket tillämpas, i den mån tillgodoräknande inte skett enligt första stycket eller 33 kap. 6 § tredje stycket brotts­balken, även i fråga om

  1. frihetsberövande som föregått den villkorliga domen eller domen på skyddstillsyn,
  2. frihetsberövande som föregått dom genom vilken förordnats att den villkorliga domen eller skyddstillsynen ska avse även ytterligare brott samt
  3. sådant omhändertagande som avses i 28 kap. 6 b § eller 11 5 tredje stycket brottsbalken.

Av 20 § första stycket strafftidslagen framgår bl.a. att för den som har börjat avtjäna fängelse på viss tid ska Kriminalvården så snart det kan göras fastställa dagen för strafftidens slut. Om strafftiden uppgår till mer än en månad ska myndigheten samtidigt även fastställa den tidigaste tidpunkten då villkorlig frigivning kan komma ifråga samt tidpunkten för prövotidens utgång. Av andra stycket framgår att ett beslut enligt första stycket ska ändras när omständigheterna ger anledning till det.

I 28 kap. 9 § brottsbalken anges att om en skyddstillsyn undanröjs, ska rätten bestämma en annan påföljd för brottet och då ta skälig hänsyn till vad den dömde har undergått till följd av domen på skyddstillsyn samt till böter eller fängelse som dömts ut enligt 2 eller 3 §§.

Av 34 kap. 6 § femte stycket brottsbalken (i sin lydelse före den 1 juli 2016) följer bl.a. följande. Om den tilltalade döms med tillämpning av 1 § 3 till fängelse, ska, när straffets längd bestäms, skälig hänsyn tas till vad han har undergått till följd av domen på skyddstillsyn och till vad han har avtjänat av fängelse som dömts ut enligt första stycket eller 28 kap. 3 § liksom till böter som dömts ut enligt första stycket eller 28 kap. 2 §.

Bedömningen i detta fall

Inledningsvis kan det konstateras att ett straffprocessuellt frihetsberövande i vissa fall kan bli längre än det fängelsestraff som slutligen ska verkställas. Det är i sig inte något som lagstiftaren ansett att den enskilde under alla förhållanden måste kompenseras för. Jämför t.ex. den inte helt ovanliga situationen att en häktning pågår under längre tid än det slutliga fängelsestraffet och att det därför finns dagar som inte kan kompenseras vare sig genom avräkning eller ersättning enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder.[2] Inte heller när en person har varit anhållen eller häktad och påföljden därefter bestäms till någon annan påföljd än fängelse föreligger någon omedelbar rätt till någon form av kompensation. Den lagstiftning som reglerar möjligheterna till avräkning ska därför inte förstås på det sättet att avsikten alltid är att den enskilde ska kompenseras för ett straffprocessuellt frihetsberövande genom avräkning mot en senare verkställighet. En tolkning som innebär att ett straffprocessuellt frihetsberövande inte avräknas eller på annat sätt kompenseras är därför i sig inte felaktig. Avgörande är istället andra faktorer, som att handläggningen av det enskilda ärendet är rättssäkert och ändamålsenligt, att liknande situationer behandlas på ett jämförbart sätt och att samhällets reaktion i stort är proportionerligt i förhållande till det handlande som föranlett frihetsberövandet.

En annan utgångspunkt är att det regelverk som ska tillämpas i dessa fall är komplext och av hög detaljnivå. Detta innebär – vilket även framhållits i Strafftidsutredningens betänkande En ny strafftidslag (SOU 2016:18 s. 200) – att regelverket i vissa fall inte omfattar situationer som borde omfattas, inte minst i fråga om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande. Justitiekanslern instämmer vidare i Kriminalvårdens bedömning att rättsläget är oklart vad gäller vilken tid som ska tillgodoräknas när ett undanröjande av en skyddstillsyn sker med stöd av 28 kap. 9 § brottsbalken.

Av betydelse är även att JW i det nu aktuella fallet fullt ut har kompenserats genom den avräkning som har skett. Han har där därigenom hamnat i ett gynnsammare läge än vad som hade gällt om Kriminalvården hade tillämpat det synsätt som tidigare gällt, dvs. att samtliga 78 dagar skulle anses som tid varunder det ursprungliga 28:3-fängelset hade verkställts. Klart är också att det under alla förhållanden har funnits laglig grund för de här aktuella frihetsberövandena av JW.

Av Kriminalvårdens yttrande framgår närmare hur berörda tjänstemän har agerat inför de aktuella besluten. Av utredningen i ärendet och mot bakgrund av ovan angivna utgångspunkter kan ingen annan slutsats dras än att berörda tjänstemän har agerat noggrant och omsorgsfullt. Den avräkning som slutligen skett – även om den inneburit ett avsteg från det synsätt som tidigare gällt på myndigheten – har inte uppenbart stridit mot vare sig lag eller arbetsordning. Som redan konstaterats har inte heller den tolkning av avräkningsreglerna som gjorts i detta fall lett till någon skada för den enskilde.

Kriminalvården har i sitt yttrande framhållit vissa problem med att generellt tillämpa lagen på det sätt som gjorts. Enligt Kriminalvården uppstår dels frågan om hur Kriminalvården ska räkna ut den ”överskjutande” tiden i de fall där det utdömda fängelsestraffet enligt 28 kap. 3 § brottsbalken överstiger två månader. Omräkning till exakt antal dagar kan enligt Kriminalvården endast ske om fängelsestraffets längd är två månader eller kortare (jfr 21 § strafftidslagen). Kriminalvården har även lyft frågan om det ska ske en tolkning av vad domstolen angett i sina domskäl när det gäller undanröjanden enligt 28 kap. 9 § brottsbalken och pekat på de svårigheter detta kan medföra.

Det är naturligtvis otillfredsställande att nuvarande regelverk är otydligt och svårtillämpbart. Justitiekanslern har i sitt remissyttrande över Strafftidsutredningens betänkande (Justitiekanslerns dnr 2371-16-80) och i ett flertal olika beslut som berörs i betänkandet (se t.ex. dnr 6671-13-22) påpekat det angelägna med att regelverket reformeras och anpassas efter dagens förhållanden. Justitiekanslern ansåg i remissyttrandet att de förslag som lades fram i betänkandet i huvudsak framstod som mycket väl genomtänkta och att ett genomförande av förslagen i allt väsentligt skulle råda bot på de brister som präglar nuvarande reglering. Det är därför välkommet att regeringen nyligen föreslagit ett nytt regelverk på området (En ny strafftidslag, prop. 2017/2018:250). Regeringen har bl.a. föreslagit en ny strafftidslag där det införs ett nytt sätt att beräkna strafftid enligt vilket strafftiden ska beräknas enbart i dagar. Förslaget innebär även att bestämmelser om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande samlas i en ny lag. Regeringens förslag överensstämmer i dessa delar i huvudsak med vad Strafftidsutredningen föreslagit.

Regeringens förslag innebär vidare att en generell bestämmelse om obligatoriskt tillgodoräknande införs. Bestämmelsen reglerar i vilka fall och under vilka förutsättningar tillgodoräknande av tid för frihetsberövande som verkställighet av påföljd ska ske. Vad gäller förutsättningar för att tillgodoräknande ska ske framgår bl.a. följande (prop. 2017/18:250 s. 136–137).

Även när det gäller frågan om vad som närmare bör krävas för att ett tillgodoräknande ska få ske ansluter sig regeringen till utredningens förslag. Det innebär att tillgodoräknande av tid för frihetsberövande som verkställighet av påföljd även fortsättningsvis bör förutsätta att någon dömts till fängelse på viss tid eller till sluten ungdomsvård. Vad därefter gäller frågan om vad som närmare bör förstås med uttrycket ”dömts till fängelse på viss tid eller till sluten ungdomsvård” bör mot bakgrund av vad som tidigare sagts om betydelsen av att straffprocessuella frihetsberövanden får tillgodoräknas som verkställighet av påföljd, en extensiv tolkning göras. […] Vidare bör även s.k. 28:3-fängelse eller sådant fängelsestraff som med stöd av 30 kap. 3 § andra stycket brottsbalken dömts ut för ett eller flera brott vid sidan av en annan påföljd som dömts ut för brottsligheten i övrigt omfattas.

Den föreslagna avräkningsregeln innebär vidare att tillgodoräknande ska ske av tid som den dömde har varit frihetsberövad antingen till följd av de brott som prövats i målet eller som påföljden avser. Enligt författningskommentaren till bestämmelsen framgår att avsikten med detta är att fånga in även andra frihetsberövanden än sådana som har en direkt koppling till de brott som prövats i det aktuella målet, exempelvis frihetsberövanden som föregått en undanröjd dom enligt 34 kap. brottsbalken. Det ska genom detta synsätt inte finnas någon begränsning i fråga om i hur många led bakåt tid för frihetsberövande kan tillgodoräknas den dömde vid ett sådant undanröjande. Vidare framgår att tillgodoräknande inte ska ske om tiden för frihetsberövandet redan tillgodoräknats den dömde eller den dömde samtidigt har avtjänat sådan frihetsberövande påföljd i annat mål. Syftet med denna begränsning anges vara att den dömde inte ska kunna räkna tid för frihetsberövande till godo mer än en gång. (Prop. 2017/18:250 s. 191 f.).

Det återstår därmed att se om och hur det föreslagna regelverket kan komma att påverka bedömningarna i fall som det här aktuella. Förhoppningsvis kan den förenklade systematiken medföra att de problem som Kriminalvården framhållit bättre kan lösas. Möjligen kan det även vid den fortsatta tillämpningen vara värdefullt att jämföra den nu aktuella situationen med vad som gäller (och kommer att gälla) avseende fall enligt 34 kap. brottsbalken. Kriminalvården har i sitt yttrande redogjort för den fortsatta hanteringen av frågan inom Kriminalvården och Justitiekanslern ser positivt på att myndigheten tar ett samlat grepp kring detta. Justitiekanslern utgår även från att Kriminalvården, som den huvudsakliga tillämparen av regelverket, i den fortsatta hanteringen kommer att sträva mot såväl lämpliga avvägningar i de enskilda fallen som enhetlighet mellan jämförbara situationer.

Avslutningsvis kan det vara värt att framhålla att – även om det inte varit av direkt betydelse i detta fall – trots att utgångspunkten är att Kriminalvården ska verkställa domslut och inte domskäl så uppstår likväl situationer där domskälen är av betydelse för Kriminalvårdens bedömning. Justitiekanslern instämmer därför med vad Kriminalvården har anfört om att det är önskvärt att domstolarna när de t.ex. beaktar tidigare frihetsberövanden eller bestämmer ny påföljd noggrant och utförligt anger på vilket sätt detta har skett.

Med de uttalanden som gjorts ovan avslutas ärendet.  

[1] JW var i målet frihetsberövad sammanlagt 80 dagar. Tiden för avräkning av ett frihetsberövande ska räknas från dagen för frihetsberövandet till och med dagen för frigivning (se NJA 1973 s. 247). Detta innebär att de första 24 timmarna av ett frihetsberövande inte ska tillgodoräknas den frihetsberövade. Eftersom JW i detta fall var frihetsberövad i två omgångar uppgick den sammanlagda tiden för vilken avräkning kunde ha skett till 78 dagar, varav 60 dagar avräknades mot fängelsestraffet.

[2] Jfr dock Justitiekanslerns praxis i förhållande till 2 § frihetsberövandelagen, där ersättning under vissa förutsättningar lämnas om frihetsberövandet har varat uppenbart för länge i förhållande till straffet för den brottslighet den frihetsberövade slutligen dömts för.