Diarienr: 12342-17-8.1 / Beslutsdatum: 12 mar 2018

Remissyttrande - Skatteverkets promemoria Några frågor om arbete mot skattebrott

Justitiekanslern ska vaka över tryck- och yttrandefriheten samt värna inte­gri­teten och rättssäkerheten i den offentliga verksamheten. I Justitiekans­lerns uppdrag ingår även att bevaka statens rätt och att medverka till att rättstillämpningen är effektiv och av hög kvalitet.

Genomgången av de förslag som läggs fram i promemorian och de över­väg­an­den som görs där har skett med de utgångspunkter som Justitie­kanslern, utifrån sitt uppdrag, främst har att beakta.

Med beaktande av dessa utgångspunkter bör följande framhållas.

Enligt promemorian föreslås att det område där Skatteverket på eget initiativ kan bedriva brottsbekämpande verksamhet (den s.k. brottskatalogen) utvidgas. Vidare föreslås införandet av en uppgiftsskyldighet mellan Skatteverkets brottsbekämpande verksamhet och andra verksamhetsgrenar i vissa fall.

Den s.k. brottskatalogen utvidgas (4.1)

Den 1 juli 2017 utökades Skatteverkets brottsbekämpande verksamhet till att omfatta bedrägeribrott som har samband med RUT- och ROT-avdrag (prop. 2016/17:89). Det har också nyligen i en lagrådsremiss lämnats förslag som medför att Skattebrottsenhetens verksamhet framöver även ska omfatta brott mot folkbokföringslagen (Ökat skydd för hotade och förföljda personer samt några åtgärder för att öka kvaliteten i folkbokföringen, betänkande SOU 2017:37). Det förslag som Skatteverket nu lägger fram i sin promemoria medför en utvidgad befogenhet för Skatteverket att i den brottsbekämpande verksamheten på eget initiativ arbeta mot ett flertal brott enligt brottsbalken därutöver.

Skatteverket lämnar i promemorian exempel på ageranden som förekommer i samband med myndighetens verksamhet, exempelvis olovlig identitetsanvändning, användandet av falska urkunder eller osanna fakturor samt upprättande av skenhandlingar. Det anges vidare att dessa ageranden kan utgöra del i och möjliggöra brottslighet som skattebrott, bokföringsbrott eller bedrägeri. I promemorian framgår att det initialt kan vara svårt att avgöra vilken brottslighet som är den aktuella (s. 24). I de fall sådant agerande som exemplifieras ovan har samband med Skatteverkets verksamhet borde Skattebrottsenheten såvitt Justitiekanslern kan bedöma inom sitt nuvarande uppdrag ha utrymme att utreda om det inneburit att ett skattebrott eller bokföringsbrott m.m. har begåtts. I de fall förfarandet kan utgöra bidragsbrott omfattas andra verksamhetsgrenar vid Skatteverket av lagen (2008:206) om underrättelseskyldighet vid felaktiga utbetalningar från välfärdssystemen. För det fall en förundersökning inleds kan Skattebrottsenheten också medverka vid denna även avseende andra brott än de som ingår i den s.k. brottskatalogen om åklagare finner att det finns särskilda skäl för det.

Justitiekanslern delar uppfattningen att det är av stor vikt att Skatteverkets brottsbekämpande verksamhet utformas på ett sätt som möjliggör en effektiv brottsbekämpning. Utifrån redovisningen i promemorian anser Justitiekanslern att det är något svårt att avgöra på vilket sätt den nuvarande brottskatalogen begränsar Skattebrottsenhetens möjligheter att arbeta effektivt med förebyggande arbete och underrättelseverksamhet samt att biträda åklagare vid förundersökning. Detta bör i den fortsatta beredningen ytterligare tydliggöras.

Uppgiftsskyldighet mellan Skatteverkets verksamhetsgrenar (4.2)

Justitiekanslern instämmer i att ett förbättrat informationsutbyte mellan verksamhetsgrenarna möjliggör ett effektivt användande av de samlade resurserna och kan öka förutsättningarna för att brott i större utsträckning och snabbare kan klaras upp, att felaktiga brottsmisstankar kan avföras från utredning och att korrekta beslut om beskattning kan fattas.

För att den enskildes rättssäkerhet ska garanteras är det dock av vikt att de gränser som finns mellan skatteutredning och skattebrottsutredning är tydliga (jfr. prop. 1997/98:10 s. 43 f.). Att Skatteverkets olika verksamhetsgrenar är självständiga i förhållande till varandra, med den följd detta får för tillämpligheten av olika sekretessbestämmelser, har bedömts vara ett sätt att säkerställa att dessa gränser upprätthålls.

Skatteverket föreslår nu att det ska införas en lagstadgad skyldighet för Skattebrottsenheten att lämna uppgifter som kan antas behövas för ett ärende i annan verksamhet vid Skatteverket. Andra delar av verket ska på samma sätt lämna uppgifter till Skattebrottsenheten om uppgifterna kan antas ha samband med misstänkt brottslighet som omfattas av den s.k. brottskatalogen och innefattar brott med minst ett års fängelse föreskrivet eller brottslighet som sker systematiskt. Det finns i båda fallen en begränsning genom att en uppgift inte ska lämnas ut om övervägande skäl talar för att det intresse som sekretessen ska skydda har företräde framför intresset av att uppgifter lämnas ut.

I promemorian redogörs tydligt för den reglering som gäller för utlämnande av uppgifter inom myndighetens olika verksamhetsgrenar. Skatteverket skriver att behovet av att införa en skyldighet att överlämna information bland annat bygger på att man idag lämnar uppgifter inom verket på ett sätt som har rutinmässig karaktär och därför bör ha stöd i en särskild sekretessbrytande bestämmelse (s. 28). Vilka situationer som avses är dock oklart. Det framstår enligt Justitiekanslern som långtgående att – istället för att som idag göra en prövning utifrån befintliga bestämmelser för att avgöra om uppgiften är sådan att den ska lämnas eller begäras in – ålägga en skyldighet att lämna uppgifter.

Den föreslagna nya bestämmelsen i 7 § i lagen (1997:1024) om Skatteverkets brottsbekämpande verksamhet medför att uppgifter som hanteras inom Skattebrottsenheten och ”som kan antas behövas för ett ärende i annan verksamhet vid Skatteverket” ska överlämnas. Hur denna prövning ska ske framstår enligt Justitiekanslern som otydligt. Vidare bör det, i fall där förundersökning har inletts, alltid vara förundersöknings-ledaren som avgör när det är lämpligt att överlämna uppgifter (jfr. nuvarande skrivning ”får förundersökningsledare avgöra”) 

De föreslagna bestämmelserna synes ställa något lägre krav för utlämnande än de som uppställs i generalklausulen i 10 kap. 27 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Om avsikten är att genom förslagen reglera en situation vid uppgiftslämnande som redan föreligger, bör kraven inte ställas lägre än vid utlämnande enligt generalklausulen. Om avsikten är att det ska lämnas större möjligheter till utlämnande av uppgifter bör de avvägningar som krävs analyseras ytterligare. I de situationer då information ska lämnas från beskattningsverksamheten till skattebrottsenheten finns även med det nu lämnade förslaget behov att bedöma ett flertal omständigheter i det enskilda fallet (jfr. s. 13). Vid uppgiftslämnande från Skattebrottsenheten kommer att krävas en försiktighet i förhållande till överväganden i förhållande till eventuella utredningsåtgärder som kan komma att ske inom en förundersökning.

I den dataskyddsreform som kommer att ha genomförts senare i vår återfinns bestämmelser om personuppgiftsbehandling i brottsbekämpande syfte respektive för andra ändamål i olika regelverk. Genom reformen i stort förtydligas enskildas rättigheter i förhållande till hur personuppgifter används och det ska finnas ett särskilt, uttryckligt angivet och berättigat ändamål med varje behandling av personuppgifter. I den fortsatta beredningen bör det ytterligare belysas hur avvägningen mellan behovet av informationsutbyte och integritetsskyddet har gjorts samt att mer ingående redogöra för vilka överväganden som har gjorts i fråga om behovet av säkerhetsåtgärder som minskar riskerna för den personliga integriteten. På samma sätt behövs en analys utifrån de rättssäkerhetsaspekter som måste beaktas om man väljer att införa ett sådant reglerat uppgiftsutbyte.