Diarienr: 590-17-4.1 / Beslutsdatum: 1 sep 2017

Ersättning enligt frihetsberövandelagen har jämkats till noll på grund av eget beteende

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår SSA:s begäran om ersättning.

Begäran m.m.

SSA har varit anhållen och häktad under tiden den 6 augusti – 29 september 2015 på grund av misstanke om försök till mordbrand och olaga hot. Göta hovrätt har meddelat frikännande dom.

SSA har begärt ersättning för lidande enligt Justitiekanslerns praxis och för ombudskostnader med 2 516 kr.

Åklagarmyndigheten har yttrat sig och avstyrkt att ersättning utgår med hänvisning till att SSA:s eget beteende har föranlett frihetsberövandet och att det därmed är oskäligt att utge ersättning.

Justitiekanslerns bedömning

Allmänna utgångspunkter

Av 2 § frihetsberövandelagen framgår bl.a. att den som har varit anhållen och häktad på grund av misstanke om brott har rätt till ersättning om frikännande dom har meddelats.

SSA har blivit frikänd för den brottslighet som föranledde frihetsberövandet och ska därmed betraktas som oskyldig. Han har alltså i princip rätt till ersättning för det lidande som frihetsberövandet får antas ha inneburit för honom. Omständigheterna i ärendet är emellertid sådana att det bör övervägas om det finns skäl att jämka ersättningen.

Jämkning enligt 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen

Ersättning kan vägras eller sättas ner om den skadelidandes eget beteende har föranlett beslutet om frihetsberövande eller om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas. Avgörande för om jämkning kan ske är omständigheterna när ingreppet skedde och jämkning förutsätter att den enskildes eget beteende eller handlande varit avgörande för beslutet att ingripa mot honom. Regleringen har utformats så att det ska framgå att ersättning kan vägras i situationer där den frihetsberövade till följd av sitt eget handlande har stått i ett sådant förhållande till brottet att ingripandet mot honom varit klart motiverat. Ersättning får dock inte vägras eller sättas ner enbart på den grunden att misstanke om brott kvarstår utan att skuldfrågan har blivit klarlagd. Kvarstående brottsmisstankar mot den som varit frihetsberövad får alltså inte vägas in som ett skäl för jämkning men ofta kan dennes beteende då ha varit sådant att jämkning kan och bör ske på den grunden. (Se prop. 1997/98:105 s. 25 f. och 55 f.)

I förarbetena exemplifieras detta bl.a. med situationen att ett skyltfönster krossats av någon i ett större stökigt gäng varefter polisen griper flera misstänkta på platsen. Även den som till sist inte kan bindas vid något brott bör då kunna vägras ersättning eller få sin ersättning nedsatt, om denne genom aktivt deltagande i gängets förehavanden har gett anledning till att misstankar riktades mot honom. (Prop. 1997/98:105 s. 55 f.). Ett annat exempel, som låg till grund för det förslag som ledde till den nu gällande jämkningsregeln, är den situation som förelåg i det s.k. Lindomefallet. En äldre man mördades i samband med att två personer gjorde inbrott hos honom, men det kunde inte utredas vem som hade dödat honom. (Se SOU 1993:55 s. 214, jfr RH 1991:51.)

I förarbetena framhålls även situationen att en person som har avtjänat straff för rån, och som har varit närvarande vid rånet men efter resningsprövning bedömts inte ha varit delaktig på ett sådant sätt att han ska dömas för brott, kan sakna rätt till ersättning (a. prop. s. 55 f.).

Enligt vad Högsta domstolen uttalat i NJA 2013 s. 1003 står det klart att med uttrycket ”eget beteende” måste avses något annat än det handlande som låg till grund för frihetsinskränkningen (brottspåståendet). Vidare sägs det att anledningen till den frikännande domen saknar betydelse för rätten till ersättning.

Eftersom möjligheten att vägra eller sätta ner ersättningen kan ses som ett undantag från den grundläggande rättsstatliga principen att den som inte har blivit dömd i en rättegång ska betraktas som oskyldig är det också påkallat med en restriktiv tillämpning av bestämmelsen. Jämkning bör ske endast i klara fall av oskälighet och det är staten som måste åberopa och bevisa de omständigheter som gör att det är oskäligt att utge full ersättning (prop. 1997/98:105 s. 56).

Bedömningen i detta fall

Av hovrättens dom framgår bl.a. att SSA mindre än en timme före den händelse som föranlett frihetsberövandet hade inhandlat en mindre mängd bensin samt att det genom fynd på brottsplatsen, i en lägenhet och på hans kläder samt genom DNA-undersökning ansågs klarlagt att han befunnit sig på brottsplatsen när brandbomberna kastades.

Hovrätten konstaterar i sin frikännande dom att det är ställt bortom rimligt tvivel att det är SSA som är gärningsman. Det är enligt hovrätten emellertid inte visat att SSA hade uppsåt att anlägga brand och han frikändes därför från åtalet för försök till mordbrand.

Hovrätten har alltså funnit utrett att SSA hanterat brandbomberna och kastat in dessa på balkongen. Han har härigenom handlat på ett sådant sätt att han dragit misstankar till sig och medvetet försatt sig i en situation där han löpt en överhängande risk att bli misstänkt för brott. SSA:s eget handlande har således i väsentlig omfattning varit orsaken till att han blivit frihetsberövad.

Som angetts ovan har Högsta domstolen i NJA 2013 s. 1003 uttalat att de omständigheter som läggs till grund för att sätta ner ersättning med hänvisning till eget beteende måste avse något annat än det handlande som låg till grund för frihetsinskränkningen (brottspåståendet). Högsta domstolen utvecklade inte närmare vad domstolen avsåg med detta uttryck. Enligt Justitiekanslern måste med brottspåståendet avses de rekvisit som följer direkt av lagtexten i den aktuella straffbestämmelsen. Högsta domstolen angav inte heller hur brottspåståendet förhåller sig till en s.k. gärningsbeskrivning (jfr 45 kap. 4 § första stycket 3 rättegångsbalken som kräver att åklagaren anger inte bara den brottsliga gärningen utan även tid och plats för dess förövande m.m.). Högsta domstolen lämnade inte heller någon ledning när det gäller frågan hur domstolens uttalanden förhåller sig till det som lagstiftaren uttalat i förarbetena till bestämmelsen (se ovan). Det är mot den här bakgrunden delvis oklart hur Högsta domstolens uttalanden i NJA 2013 s. 1003 ska tillämpas och vilken räckvidd de har. Högsta domstolens uttalande kan dock inte, enligt Justitiekanslern, tolkas som att det föreligger hinder mot att grunda en jämkning av ersättningen på vissa av de omständigheter som ingår i gärningsbeskrivningen.

I det nu aktuella fallet konstaterar Justitiekanslern att SSA frihetsberövades på grund av de faktiska omständigheter som ovan redovisats. Dessa omständigheter kan sägas ingå i åklagarens gärningsbeskrivning men det brottspåstående som riktades mot SSA var att han gjort sig skyldig till försök till mordbrand. Detta brott, 13 kap. 1 § och 12 § samt 23 kap. 1 § brottsbalken, består i att någon uppsåtligen försöker anlägga brand som innebär fara för annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom. Det handlande som här läggs till grund för nedsättning – att han inhandlat bensin, befunnit sig på brottsplatsen, hanterat brandbomberna och kastat in dem på balkongen – utgör därmed något annat än det brottspåstående som låg till grund för frihetsinskränkningen och kan, med beaktande av vad som sagts ovan, inte anses stå i strid med Högsta domstolens uttalanden i NJA 2013 s. 1003.

Förhållandena i 2013 års rättsfall skiljer sig dessutom väsentligt från förhållandena i nu aktuellt mål. I 2013 års fall avsåg åtalet ett mycket speciellt brott som är konstruerat på ett annat sätt än nu aktuell brottslighet. Det frihetsberövande som föranledde krav på ersättning enligt frihetsberövandelagen var föranlett av misstankar om egenmäktighet med barn, grovt brott. Den tilltalade blev i brottmålet frikänd på grund av att hans handlande inte var straffbelagt. Det förelåg enligt Högsta domstolen inte något brott. Den tilltalades agerande kunde enligt domstolen inte anses vara något annat än en semesterresa med sitt barn. I nu aktuellt fall är det klarlagt att SSA:s agerande under alla förhållanden var sådant att han – oavsett vad hans avsikt varit – måste ha insett att han löpte en överhängande risk att bli misstänkt för brott.

Syftet med bestämmelsen om jämkning på grund av eget beteende är att undvika resultat som kan framstå som stötande. Om det i den nu aktuella situationen skulle saknas utrymme att vägra ersättning leder detta enligt Justitiekanslern till ett uppenbart oskäligt resultat. SSA har handlat på ett sådant sätt att han har riktat misstankar mot sig själv och hans eget beteende har varit avgörande för beslutet att frihetsberöva honom. Han har blivit frikänd på grund av bristande uppsåt och är att betrakta som oskyldig till brott. Det agerande som föranlett frihetsberövandet har emellertid uppenbarligen varit ett medvetet handlande. Omständigheterna är därför sådana att hans rätt till ersättning bör jämkas till noll.

Vid denna bedömning ska även SSA:s begäran om ombudskostnader avslås.