Diarienr: 6582-15-40 / Beslutsdatum: 1 sep 2016

Skadeståndsanspråk mot staten p.g.a. att kriminalvården inte meddelat något överklagbart beslut samt klagomål p.g.a. dröjsmål med att lämna ut allmänna handlingar

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår JE:s skadeståndsanspråk.

Justitiekanslern uttalar kritik mot Kriminalvården för långsam handläggning av en begäran om utfående av allmänna handlingar.

Ärendet

Bakgrund

JE var frihetsberövad under perioden 15 februari – 10 april 2014 och befann sig i bl.a. på häktet Sollentuna. Den 8 april 2014 begärde han att ett beslut från den 31 mars 2014 om att neka honom häktesbidrag skulle omprövas. Kriminalvården har uppgett att något beslut inte har fattats och att en omprövning därför inte kunnat ske.

Anspråket m.m.

JE har begärt skadestånd av staten med 2 375 euro. Han har till stöd för sitt anspråk anfört i huvudsak följande. Kriminalvården har dröjt 19 månader med att meddela ett överklagbart beslut avseende häktesbidrag och härigenom kränkt hans rätt till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 i Europakonventionen. Den begärda ersättningen följer Europadomstolens och Högsta domstolens praxis för ideell ersättning vid överträdelser av konventionen. Justitiekanslern har uppfattat JE som att han frånfallit sin begäran om skadestånd på grund av att Kriminalvården har dröjt med att lämna ut ett postgranskningsmeddelande.

Kriminalvården har med ett eget yttrande lämnat över anspråket hit och avstyrkt att någon ersättning ska utgå. Enligt Kriminalvården har det inte fattats något beslut om häktesbidrag den 31 mars 2014. Det finns därför inte något beslut att ompröva. Häktet har endast informerat JE muntligen den 3 april 2014 om rutinerna kring häktesbidrag.

Riksdagens ombudsmän, JO, har i ett beslut den 10 februari 2016 (dnr 3329-2014) riktat kritik mot häktet Sollentuna för att något skriftligt beslut i bidragsfrågan inte har fattats.

Justitiekanslerns bedömning

Rättsliga utgångspunkter

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ska staten ersätta personskada, sak­skada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller för­sum­mel­se vid myndig­hets­utövning i sådan verksamhet som staten svarar för.  Kriminalvårdens handläggning av och beslut i ärenden om häktesbidrag är sådan verksamhet.

Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell skada kan utgå med stöd av 2 kap. 3 § skadeståndslagen endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritets­kränkande brott. Regleringen innebär att staten normalt inte är skyldig att ersätta ideell skada som uppkommer vid myndighetsut­övning.

Staten bär inte något strikt skadeståndsansvar för ofullkomligheter i den statliga verksamheten. Liksom övriga regler i skadeståndslagen innebär 3 kap. 2 § ett ansvar för styrkt vållande. Det är inte tillräckligt att en myn­dighet eller en domstol har gjort en bedömning av en rätts- eller bevisfråga som kan ifrågasättas eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för olika bedömningar. Endast rena förbise­enden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Detta har på senare tid också uttryckts som att bedömningen av om en myndighet har varit oaktsam ska vara objektiv. Vid den bedömningen är det av stor vikt vad för slags regel, norm eller princip som har åsidosatts, vad dess normskydd omfattar och vilka risker felet eller försummelsen innebär. (Jfr bl.a. rättsfallen NJA 1994 s. 194 och 654, NJA 2003 s. 285, NJA 2007 s. 862 samt NJA 2013 s. 842 och 1210.)

Enligt Högsta domstolens praxis (se främst NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584) kan staten också bli ersättningsskyldig vid överträd­el­ser av Europa­konventionen. I den mån Sverige har en för­plikt­else att gottgöra en över­trädelse av konventionen genom en rätt till skade­stånd ska skadestånd i första hand utgå med stöd av 3 kap. 2 § skade­stånds­lagen. Vid prövningen ska denna be­stäm­mels­e tolkas konformt med konventionen. När det gäller ersättning för ideell skada kan enligt Högsta domstolen de be­gräns­ning­ar som följer av 2 kap. 3 § skade­stånds­lagen inte bortfalla ens vid en kon­­ventionskonform tolkning. Därmed kan ersätt­ning för ideell skada vid över­träd­elser av konventionen i regel inte grundas på skade­stånds­lag­en. Sådan ersättning kan dock utgå utan särskilt lag­stöd om det krävs för att upp­fylla Sveriges skyl­dig­het­­ enligt artikel 13 i Europakonventionen att på det nationella planet till­handa­hålla rätts­medel för att komma till rätta med konventions­över­träd­elser. Enligt Europadomstolens praxis är konventions-staterna nämligen skyldiga att tillhandahålla effektiva nationella rättsmedel för att antingen förebygga den påstådda kränkningen eller dess fortsättning eller gottgöra en kränkning som redan har inträffat (se t.ex. Kudla mot Polen, no. 30210/96, dom [stor kammare] den 26 oktober 2000).

I artikel 13 uppställs inga specifika krav på formerna för rättelse eller gott-görelse. Det ankommer därmed i första hand på respektive konventionsstat att fastställa de närmare villkoren i detta hänseende. Skadestånd kan utgöra ett effektivt rättsmedel, men något uttryckligt, generellt krav på att skadestånd ska utgå följer inte av artikel 13.

Av 6 kap. 2 § Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd om häkte (KVFS 2011:2) framgår att en intagen får beviljas häktesbidrag med högst 90 kr per vecka.

Bedömningen i detta fall

Annat är inte visat än att häktet Sollentuna inte har fattat något skriftligt beslut om häktesbidrag avseende JE i mars 2014, vilket häktet fått kritik för av JO. Något skriftligt beslut att göra en omprövning av har således inte heller funnits. JE har därmed fråntagits möjligheten att få en prövning av sin rätt till häktesbidrag hos förvaltningsrätten.

I Justitiekanslerns praxis har en underlåtenhet att meddela ett skriftligt beslut ansetts innefatta fel eller försummelse i skadeståndslagens mening (se t.ex. JK:s beslut med dnr 2656-05-40). JE har dock inte begärt ersättning för någon sådan personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som ersätts enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen. Utredningen ger inte heller stöd för att utge ersättning för ideell skada med stöd av 3 kap. 2 § 2 i samma lag, eftersom det inte är visat att JE har utsatts för något brott.

Frågan är då om häktets underlåtenhet att fatta ett beslut om häktesbidrag har inneburit ett åsidosättande av JE:s konventionsrättigheter och om han är berättigad till ersättning för ideell skada på denna grund. En sådan prövning ska i första hand göras utifrån kravet på domstolsprövning av civila rättigheter och skyldigheter enligt artikel 6 § 1 i Europakonventionen.

Justitiekanslern bedömer att rätten till häktesbidrag är en civil rättighet i den mening som avses i artikel 6 och att det har funnits en tvist om rättigheten som har varit reell och seriös. Artikel 6 i Europakonventionen är därför tillämplig. Kriminalvårdens underlåtenhet att meddela ett skriftligt beslut har medfört att JE inte har kunnat utnyttja den rätt till prövning av beslutet av förvaltningsdomstol som han enligt svensk lag har rätt till. Hans rätt till domstolsprövning enligt artikel 6 i konventionen har därför åsidosatts genom Kriminalvårdens agerande. 

Nästa fråga är då om den konventionsöverträdelse som har skett ska kompenseras genom skadestånd.

Den för JE mest gynnsamma utgången om Kriminalvården hade meddelat ett skriftligt avslagsbeslut som han kunnat överklaga till förvaltningsrätten, hade varit att han hade tillerkänts 90 kronor i häktesbidrag. Justitiekanslern bedömer att omständigheterna sammantagna är sådana att den konventionsöverträdelse som har skett i JE:s fall inte kräver ekonomisk kompensation för ideell skada. JE får i stället anses gottgjord genom erkännandet av åsidosättandet som kommer till uttryck genom detta beslut och JO:s beslut den 10 februari 2016 (jfr NJA 2013 s. 842). 

JEs anspråk ska alltså avslås. 

Utlämnande av allmän handling

Avslutningsvis ska följande sägas om Kriminalvårdens hantering av JE:s begäran om att få ut allmänna handlingar. Av 2 kap. 13 § andra stycket tryckfrihetsförordningen (TF) framgår att en begäran att få en avskrift eller kopia av allmän handling ska behandlas skyndsamt. 

Besked i en utlämnandefråga bör normalt lämnas redan samma dag som en begäran har gjorts. Någon eller några dagars fördröjning kan dock godtas om en sådan fördröjning är nödvändig för att myndigheten ska kunna ta ställning till om den efterfrågade handlingen är allmän och offentlig. Till det kommer att ett visst dröjsmål är ofrånkomligt om framställningen avser eller kräver genomgång av ett omfattande material.

Av Kriminalvårdens yttrande framgår att JE:s begäran om att få ut postgranskningsmeddelandet och (det obefintliga) beslutet om häktesbidrag kom in till myndigheten den 4 maj 2014. Först den 6 juli 2014, dvs. efter två månader, besvarades hans begäran.

Kriminalvården har konstaterat att hanteringen inte har skett i enlighet med tryckfrihetsförordningens skyndsamhetskrav, men ansett att det inte går att bortse från att JE har skickat sin begäran till flera anställda inom myndigheten och att det har varit svårt att förstå vad han menat. Justitiekanslern är emellertid av motsatt uppfattning och finner att det inte är försvarligt att det dröjde så länge innan JE fick ett svar på sin begäran. För detta förtjänar Kriminalvården kritik.