Skadeståndsanspråk mot staten med anledning av hur Kriminalvården har agerat mot en intagen i olika sammanhang, bl.a. när han ville ringa till en advokat

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår PE:s anspråk.

Justitiekanslern gör vissa uttalanden inom ramen för sin tillsynsverksamhet.

Ärendet

Anspråk m.m.

PE har hos Justitiekanslern begärt skadestånd av staten med ett icke preciserat belopp med anledning av hur Kriminalvården har agerat mot honom i olika avseenden i samband med att han under år 2015 var intagen på Anstalten Fosie. Som det får förstås avser anspråket ersättning för den kränkning som PE anser sig ha blivit utsatt för av Kriminalvården.

Kriminalvården har avstyrkt anspråket.

Anspråket får – i vart fall till övervägande del – anses vara grundat på s.k. faktiska skador, dvs. skador som har upp­kommit inom ramen för Krimi­nalvårdens löpande verksamhet. Sådana anspråk ska i första hand prövas av Kriminalvården, se 5 § förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten och bilagan till förordningen. Justitie­kanslern har dock i detta fall valt att pröva anspråket med hänsyn till att ärendet innehåller vissa frågor av tillsyns­karaktär.

Utredningen

PE har till stöd för anspråket anfört sammanfattningsvis följande.

Den 17 mars 2015 vaknade han av att en vårdare kom in i cellen och sade att han skulle lämna ett urinprov. Han hade inte något emot detta men bad om att först få sätta på sig sina linser eftersom han knappt kan se något utan dessa. Vårdaren hindrade dock honom från att göra detta och tryckte på larmet. Det rusade in flera vårdare. En av dessa, SF, sade att ”antingen pissar du utan linser eller så hamnar du någon annan stans utan linser”. Han uppfattade det hela som ett hot och situationen var mycket kränkande. Han bad att vårdarna skulle uppge sina namn, vilket de vägrade att göra. Senare fick han namnet på två av vårdarna men det var minst ytterligare två personer som befann sig i cellen.

Det hela slutade med att vårdarna förde med honom till en s.k. OBS-cell där det varken fanns handfat eller något att sitta på. Han frös när han satt barfota på golvet iförd en t-shirt och shorts. Han satt kvar i cellen flera timmar innan han fick återgå till avdelningen. Under tiden ”flaggade han på” flera gånger. Han ropade i telefonluren men vårdarna lade bara på.

Senare samma dag bad han att få ringa sin advokat, vilket han även hade frågat om flera gånger tidigare men nekats på grund av att vårdarna inte hade tid. När han till slut fick ringa advokaten frågade han sin kontaktman om han fick tala ostört med advokaten. Han fick då till svar att ”nej det gäller bara om du är under en pågående utredning”. Han sade då att han hade en pågående utredning, men svaret blev att det var det inte fråga om  eftersom han varken var häktad eller åtalad. Han berättade om incidenten för sin advokat som sade att detta självklart var ett tjänstefel. Vårdaren lade sig också i hans telefonsamtal. Efter samtalet berättade vårdaren att hon inte orkade gå ut ur rummet eftersom de hade många samtal att ringa till frivården och polisen. Samma dag gjorde han en framställan om att få tala med sin advokat. Den 27 mars 2015 hade han ännu inte fått något svar på fram­ställan.

Kriminalvården har i ett yttrande hit anfört bl.a. följande.

Sakförhållanden

Uppgifter om sakförhållandena har hämtats in från Anstalten Fosie samt från Kriminal­vårdens klientadministrativa system, KLAS och KVR. Genom utredningen har sammanfattningsvis följande kommit fram.

Anmodan att lämna urinprov och placering i avskildhet

Strax efter upplåsning den 17 mars 2015 gick larmet på PEs avdelning. När kriminalvårdaren SF, som tjänstgjorde som vakthavande befäl (VB) den aktuella dagen, kom till avdelningen uppgav vårdaren som larmat att PE varit aggressiv i samband med att han anmodats att lämna urinprov. PE hade först velat sätta in sina linser, vilket inte kunde medges då det utrymme där linserna fanns inte kunde övervakas på ett tillfredsställande sätt. Det är också så att linsvätskan innehåller ett ämne som kan användas för att manipulera ett drogtest. PE informerades dock om att han kunde ta med sig linserna till provtagningsrummet och där, under bättre övervakning, sätta på sig dem innan han lämnade urinprov. PE accepterade inte detta och en diskussion tog vid. Efter cirka 15 minuters diskussion, under vilken PE blev alltmer upprörd, höjde tonläget och vägrade följa med för urinprovs­tagning, började övriga intagna på avdelningen intressera sig för situationen. Bedömningen gjordes att det fanns en risk för att situationen skulle eskalera med flera inblandade intagna och SF beslutade att PE skulle placeras i avskildhet av säkerhetsskäl. Hon inser nu att det skulle ha skett enligt 6 kap. 7 § 1 st. 2 p fängelselagen (2010:610) men när hon skrev beslutet hänvisade hon till 6 kap. 5 §. Personal höll PE i armar och händer under förflyttningen till avskild­hetsplaceringen men han bars inte. Beslut om att PE skulle vara placerad i avskild­het fattades kl. 07.35 och avskildhetsplaceringen hävdes samma dag kl. 10.35. All personal har namnbrickor och det är en självklarhet att en intagen ska få veta personalens namn.

Det finns ingen specifik dokumentation kring PEs eventuella klädbyte, men anstaltens rutin är att intagna alltid får byta till mjukisbyxor och tröja vid en avskildhetsplacering, för att säkerställa att inget som kan skada den intagne eller andra kommer med till avskildhetsplaceringen. Att PE bara skulle ha haft t-shirt och shorts på sig är därför inte troligt enligt anstaltens uppfattning. PE lämnade urinprov under tiden i avskildhet och satte sedan in sina linser innan det hölls förhör med honom avseende misstänkt misskötsamhet. Att SF ska ha uttryckt sig på så vis som PE anfört tillbakavisas av anstalten. Hon har endast förklarat förutsättningarna i den aktuella situationen för honom.

Gällande vad PE anfört om att han flaggat på utan svar kan följande sägas. När en avskildhetsplacerad intagen flaggar på kopplas det till en telefon som personalen som arbetar på observationsavdelningen har. Om personalen är upptagen med annat och inte kan svara kopplas det över till centralvakten. Inledningsvis var tiden innan samtalet kopplades över till centralvakten en minut, men då det framkom att det uppfattades som en väldigt lång tid har tiden minskats till 30 sekunder. Tele­foni­systemet byttes ut i slutet av februari 2015 och den telefon som personalen inledningsvis hade för att svara i vid flaggning visade sig svårhanterlig då det skulle tryckas på olika knappar för att svara och för att prata. Det kan vara det problemet som PE uppfattade när han försökte flagga på. En konsekvensanalys gjordes av de problem som fanns med telefonen och den byttes till en mer lätthanterlig den 1 april.

Telefonsamtal till advokat

Anstalten Fosies rutiner för samtal till advokater ser ut enligt följande. Om den intagne inte har tillstånd till samtal via INTIK-systemet till sin advokat kan han få möjlighet att ringa utanför INTIK-systemet (dvs. genom tjänstetelefonen) om han har ett pågående ärende. Anstalten är i regel generös med att låta intagna ringa advokater via tjänstetelefonen, något som ofta görs från kontaktmannarummet.

Har den intagne ett pågående ärende med advokaten får han prata ostört med denne. Eftersom tjänstetelefonerna inte är spärrade för utgående samtal står en ur personalen utanför kontaktmannarummet och tittar för att försäkra att den intagne inte lägger på och ringer upp ett annat nummer. Då förfarandet inte kan anses optimalt utifrån aspekten att det intagne ska få ringa ostört och också är resurs-krävande ur personalhänseende utreds möjligheterna till en bättre lösning för närvarande. Planeringen är att köpa in ett antal bärbara telefoner som kan spärras för utgående samtal, vilket innebär att efter att t.ex. en advokat har blivit uppringd kan samtalet kopplas över till den bärbara telefonen och den intagne kan prata ostört på sitt bostadsrum.

PE:s avdelning har promenad kl. 13.00 och kl. 12.45 stängs avdelningen för att genomföra vissa förberedelser inför denna. PE:s avskildhetsplacering hävdes kl. 10.35 och en stund efter det hade han, hans dåvarande kontaktman och den kriminalvårdare han hade haft ett meningsutbyte med på morgonen ett ca 20 - 30 minuter långt samtal om det som hade hänt. I detta sammanhang kan nämnas att PE:s dåvarande kontaktman har uppgett följande om PE:s personliga förhållanden. PE är speciell och har svårt att se att det finns fler intagna än honom. Han anser att allt ska hända genast och han ger ett intryck av att ha svårt med tidsuppfattningen. Hon har inte uppfattat att PE skulle vara rädd för personal och inte kunna stå upp för sin sak, utan han är oftast väldigt tydlig med vad han vill.

Efter samtalet med sin dåvarande kontaktman och kriminalvårdaren hade PE önskemål om att ringa till frivården, polisen och sin advokat och ville att detta skulle ske innan promenaden. Tiden för att genomföra dessa samtal var därför begränsad. PEs dåvarande kontaktman är väl insatt i rutinerna kring advokatsamtal, och i det aktuella fallet hade inte PE något känt pågående rättsligt ärende. Kontakt­mannen har inte uttryckt sig på det sätt PE har anfört, utan informerade honom om att han inte skulle hinna prata med advokaten innan promenaden ifall han ville prata ostört. Ville han ändå genomföra samtalet innan promenaden fick det i så fall ske i samband med de övriga samtalen när kontaktmannen satt med. PE valde att genomföra samtalet då kontaktmannen var med. Kontaktmannen hade endast synpunkter på samtalet när PE började ställa frågor om sin målskamrat.

Frågan angående hemställan om att få ringa sin advokat ostört har tagits upp med anstalten. Såvitt känt har någon hemställan inte kommit kontaktmannen eller klienthandläggaren till handa och det har inte heller registrerats någon sådan i KLAS eller KVR. PE har under utredningstiden blivit tillfrågad om han önskar att ringa till sin advokat och har uttryckt att han idag inte är i behov av att ringa till sin advokat men att det kan bli aktuellt längre fram. 

Kriminalvårdens bedömning

Det kan inledningsvis konstateras att anstaltens och PEs beskrivning av hur situationen har gått till skiljer sig åt. Kriminalvården finner dock inte skäl att ifrågasätta de uppgifter anstalten har lämnat. Den aktuella avskildheten pågick under tre timmar, under vilken tid PE lämnade urinprov och förhör med honom genomfördes. Så fort dessa åtgärder var genomförda hävdes avskildhets­placeringen. Kriminalvårdens uppfattning är att det inte finns någon anledning att ifrågasätta bedömningen att placera PE i avskildhet i den aktuella situationen. Beslutet skulle dock ha tagits med stöd av 6 kap. 7 § 1 st. 2 p. fängelselagen och inte 6 kap. 5 § fängelselagen, som syftar på kollektiv avskildhet. Detta är givetvis en allvarlig brist.

Som ett led i arbetet med att förbättra rättssäkerheten och dokumentationen kring beslut om avskildheter gavs avdelningen för HR i Kriminalvårdens verksam­hetsplan för 2015 i uppdrag att, i samverkan med avdelningen för anstalt och häkte, granska utformningen av utbildningsinsatserna för beslutsfattare av avskildhets­beslut samt hur insatserna kan utökas. Utifrån detta planerar rättsenheten (som organisatoriskt är en del av avdelningen för anstalt och häkte), sektionen för allmänna klient­ärenden, att genomföra utbildningsinsatser avseende avskildheter inom kort.

Det är givetvis olyckligt om en intagen upplever att han har blivit illa behandlad eller kränkt av tjänstemän inom Kriminalvården. Det har dock inte framkommit något som tyder på att de utpekade tjänstemännen utsatt PE för någon medveten kränkning, frångått anstaltens rutiner eller på något annat sätt agerat klandervärt i samband med avskildhetsplaceringen.

En intagen har rätt att tala ostört med en advokat som företräder honom eller henne i en rättslig angelägenhet. I aktuellt ärende var det inte utrett ifall PE hade ett pågående rättsligt ärende. Hans dåvarande kontaktman var övertygad om att PE var medveten om att för det fall han ville genomföra samtalet med advokaten innan promenaden fick det ske i samband med de övriga samtalen och när hon var närvarande. PE valde också att genomföra samtalet med advokaten. Med tanke på det starka skyddet för att få tala ostört med sin advokat och att PE precis hade varit avskildhetsplacerad hade det varit mer lämpligt att PE hade fått vänta att ringa till advokaten tills efter att promenaden hade genomförts för att då kunna prata ostört.

Risken för att en situation som denna ska uppstå igen kommer dock att minimeras när Anstalten Fosie har införskaffat de nya bärbara telefonerna till vilka advokat­samtalen kan kopplas.

Gällande det ersättningsanspråk som har framställts kan följande sägas. En förutsättning för att ersättning för kränkning ska kunna utgå är enligt 3 kap. 2 § jämförd med 2 kap. 3 § skadeståndslagen att någon, genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar, allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära. Tjänstefel kan i vissa fall vara ett sådant brott. Vad som fram­kommit om omständigheterna i ärendet ger enligt Kriminalvårdens bedömning inte stöd för slutsatsen varken att något tjänstefel eller något annat typiskt sett inte­gritetskränkande brott som skulle kunna berättiga PE till kränkningsersättning kan anses ha begåtts. Förutsättningar att tillerkänna PE kränkningsersättning föreligger därmed enligt Kriminalvårdens uppfattning inte.

PE har kommit in med synpunkter på Kriminalvårdens yttrande och ut­vecklat de omständigheter som han åberopar till stöd för anspråket. Han har vidare framfört vissa ytterligare synpunkter på hur han har blivit behandlad under vistelsen på Anstalten Fosie.    

Rättsliga utgångspunkter

Skadeståndslagen

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen (1972:207) ska staten ersätta person­skada, sak­skada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller för­sum­mel­se vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Kriminalvårdens behandling av intagna är sådan verksamhet.

Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell skada kan utgå endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott. I vissa fall kan skade­stånd för ideell skada även utgå på den grunden att den skadelidandes fri- eller rättigheter enligt Europakonventionen har överträtts.  

Staten bär inte något strikt skadeståndsansvar för ofullkomligheter i den statliga verksamheten. Liksom övriga regler i skadeståndslagen innebär 3 kap. 2 § ett ansvar för styrkt vållande. Det är inte tillräckligt att en myn­dig­­het eller en domstol har gjort en bedömning av en rätts- eller bevisfråga som kan ifrågasättas eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för olika bedömningar. Endast rena förbise­enden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skade­stånds­lagen. Detta har på senare tid också uttryckts som att bedömningen av om en myndighet har varit oaktsam ska vara objektiv. Vid den bedömningen är det av stor vikt vad för slags regel, norm eller princip som har åsidosatts, vad dess normskydd omfattar och vilka risker felet eller försummelsen innebär. De nämnda begränsningarna har dock inte ansetts kunna upprätthållas fullt ut i sådana fall då ett fel eller en försummelse innefattar en överträdelse av Europa­konventionen. (Jfr bl.a. rättsfallen NJA 1994 s. 194 och 654, NJA 2003 s. 285, NJA 2007 s. 862 samt NJA 2013 s. 842 och 1210.)

För att skadestånd ska utgå krävs – förutom att skadestånds­skyldighet före­ligger i och för sig – att en ersätt­ningsgill skada har uppstått samt att det finns ett adekvat orsakssamband mellan den skadeståndsgrund­ande hand­lingen och skadan.

Det ankommer på den skade­lidande att visa att samtliga förutsättningar för skadestånd är uppfyllda.

Relevanta bestämmelser i fängelselagen m.m.

Enligt 1 kap. 4 § fängelselagen (2010:610) ska varje intagen bemötas med respekt för sitt människo­värde och med förståelse för de särskilda svårig­heter som är förenade med frihetsberövandet.

Av 1 kap. 6 § fängelselagen framgår att verkställigheten inte får innebära andra begränsningar i den intagnes frihet än som följer av lagen eller som är nödvändiga för att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas.

En kontroll- eller tvångsåtgärd får endast användas om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig ska den användas.

Enligt 2 kap. 1 § fängelselagen får en intagen inte placeras så att han eller hon underkastas mer ingripande övervakning och kontroll än vad som är nöd­vändigt för att ordningen och säkerheten ska kunna upp­rätthållas.

Av 6 kap. 5 § fängelselagen framgår att intagna tillfälligt får hållas avskilda från varandra, om det är nödvändigt för att ordningen eller säkerheten ska kunna upprätthållas.

Av 6 kap. 7 § första stycket 2 fängelselagen framgår att en intagen får hållas avskild från andra intagna om det är nödvändigt med hänsyn till att det finns en risk för den intagnes eller någon annans säkerhet till liv eller hälsa, eller för allvarlig skadegörelse på egendom som tillhör eller har upplåtits till Kriminalvården. Ett beslut om avskildhet ska omprövas så ofta det finns anledning till det, dock minst var tionde dag.

Av 8 kap. 6 § fängelselagen framgår att en intagen, om inte annat motiveras av medicinska eller liknande skäl, är skyldig att på begäran lämna bl.a. urinprov för kontroll av att han eller hon inte är påverkad av alkohol, narkotika eller vissa andra substanser.

Av 4 § fängelseförordningen (2010:2010) följer att för att ordningen och säkerheten ska kunna upprätthållas ska de intagna följa bl.a. de villkor som gäller för verkställigheten och de anvisningar som personalen ger.

Av 7 kap. 4 § fängelselagen framgår att en intagen får stå i förbindelse med en annan person genom elektronisk kommunikation i den utsträckning som det lämpligen kan ske. Sådan kommunikation får dock vägras om den

1. kan äventyra säkerheten på ett sätt som inte kan avhjälpas genom avlyssning enligt 5 §,
2. kan motverka den intagnes anpassning i samhället, eller
3. på annat sätt kan vara till skada för den intagne eller någon annan.

Av de allmänna råden till nyss nämnd bestämmelse i Kriminalvårdens föreskrifter och all­männa råd (KVFS 2011:1) om fängelse, FARK Fängelse, framgår bl.a. att med uttrycket ”lämpligen kan ske” avses praktiska förutsättningar för elektronisk kommunikation, t.ex. vad som är möjligt med hänsyn till anstaltens rutiner samt tillgången till personal och utrustning för sådan kommunikation.

Enligt 7 kap. 5 § andra stycket fängelselagen får elektronisk kommunikation mellan en intagen och en advokat som biträder den intagne i en rättslig angelägenhet inte avlyssnas.

Justitiekanslerns bedömning

Utgångspunkter för prövningen av anspråket

En grundläggande förutsättning för den frivilliga skadereglering som Justitie­­kanslern bedriver är att de omständigheter som åberopas till stöd för att en viss skada har inträffat i princip är ostridiga eller på annat sätt styrkta. En be­gränsning i möjligheterna att utreda omständigheterna i ett fall då dessa inte är ostridiga ligger i den rent skriftliga handläggning som tillämpas här.

Av utredningen framgår att PE och Kriminalvården i avgörande delar har olika uppfattningar om hur anstaltens personal har agerat mot PE och vad som har sagts i ordväxlingarna mellan personalen och PE. Det saknas utredning som styrker PE:s versioner i dessa delar. Mot den bakgrunden kan annat inte anses styrkt än att Kriminalvården har agerat på det sätt som myndigheten själv har gjort gällande.

Placeringen i avskildhet

Mot bakgrund av Kriminalvårdens redogörelse för omständigheterna kring den aktuella provtagningen den 17 mars 2015 får det anses ha förelegat förutsättningar att under viss kortare tid placera PE i avskildhet med stöd 6 kap. 7 § första stycket 2 fängelselagen. Kriminalvården har emellertid medgett att den som fattade det aktuella beslutet av misstag angav ett annat lagrum till stöd för beslutet.

Ett beslut om placering i avskildhet är ett ingrepp i den intagnes redan begränsade rörelsefrihet. Det rör sig således om en ingripande åtgärd som ska användas restriktivt. När fråga uppkommer om en sådan placering måste därför handläggningen ske med största noggrannhet. Det är naturligtvis av yttersta vikt att sådana beslut inte bara är väl övervägda utan också korrekt utformade. Kri­minal­vården har medgett att det i detta fall har begåtts ett misstag genom att fel lagrum har angetts i beslutet. Detta förbiseende måste sam­mantaget anses innefatta fel eller försummelse i skade­stånds­lagens mening.

PE:s anspråk avser ersättning för ideell skada. För att ersättning ska kunna utgå för en sådan skada krävs, som ovan angetts, att staten genom fel eller försummelse har begått ett typiskt sett integritetskränkande brott. Tjänstefel kan vara ett sådant brott, om det framstår som en allvarlig kränkning av viss person. För att ett tjänstefel ska vara straffbart krävs dock att gärningen inte är att bedöma som ringa (se 20 kap. 1 § brottsbalken). 

Med hänsyn till att det i och för sig förelåg förutsättningar att fatta ett beslut om placering i av­skildhet och att PE var isolerad under relativt kort tid kan det i detta fall inte anses röra sig om ett straffbart tjänstefel. Det rör sig inte heller om någon skadeståndsgrundande konventionsöverträdelse.

PE:s anspråk i den delen som gäller placeringen av honom i avskildhet ska därför avslås.

Telefonsamtalet med advokaten

En intagen har inte någon uttrycklig rätt att vid varje önskat tillfälle omedel­bart få ringa en advokat. Som JO tidigare har framhållit är det emellertid en självklarhet att en intagens önskemål om samtal med en advokat ska be­handlas med största möjliga generositet och på ett så smidigt sätt som möjligt. Utgångspunkten måste också vara att, oavsett vilken typ av samtal det rör sig om, ett telefonsamtal mellan en intagen och en advokat bör ske ostört och utan närvaro av en kriminalvårdare (jfr JOs beslut den 15 februari 2010 i ärendet med dnr 196-2009 och den 3 februari 2011 i ärendet med dnr 2901-2010).

Som Kriminalvården får förstås valde PE den 17 mars 2015 att tala med advokaten i närvaro av en kriminalvårdare i stället för att genomföra samtalet ostört senare samma dag. Justitiekanslern delar Kriminalvårdens uppfattning att de hade det varit lämpligare att låta PE vänta med att ringa upp advokaten till dess att ett sådant samtal hade kunnat genomföras utan närvaro av någon kriminal­vårdare. Det kan dock inte anses utrett att PEs samtal med advokaten skedde i en sådan rättslig angelägenhet som avses i 7 kap. 5 § andra stycket fängelselagen. Vid dessa förhållanden har Krimi­nalvården inte agerat på ett sätt som är att bedöma som fel eller för­summelse i skadeståndslagens mening. Det rör sig inte heller om någon skadestånds­grundande kon­ven­tions­överträdelse.

När det gäller PE:s synpunkt att han inte har fått något svar på en senare begäran om att ringa sin advokat konstaterar Justitiekanslern att Kriminal­vården inte har registrerat ett sådant ärende och att anstalten har uppgett att varken kontaktmannen eller klienthandläggaren har tagit emot en sådan begäran. Justitiekanslern konstaterar vidare att Kriminalvården har uppgett att PE har blivit tillfrågad om han önskar att ringa till sin advokat och han uttryckt att han då inte var i behov av detta men att det kunde bli aktuellt längre fram.

Mot bakgrund av vad Kriminalvården har anfört, och då utredningen i övrigt inte har kunnat bringa ytterligare klarhet i frågan, går det inte att dra slut­satsen att PE har förvägrats telefonkontakt med sin advokat eller att Kriminalvården har låtit bli att ta ställning till en sådan begäran från honom.

PE har således inte styrkt att han har rätt till skadestånd av staten med an­ledning av det sätt på vilket Kriminalvården har agerat mot honom när det gäller hans telefonkontakt med en advokat. 

Övrigt 

Det går inte att dra slutsatsen att PE har rätt till skadestånd av staten med anledning av hur Kriminal­vården i övrigt har agerat mot honom i samband med hans vistelse på Anstalten Fosie.

Sammanfattningsvis har PE inte styrkt att han har rätt till skadestånd av staten. Justitiekanslern utgår dock från att Kriminalvården tar till sig av uttalandet om vikten av att beslut om placering av intagna i avskildhet alltid föregås av noggranna prövningar och att de är korrekt utformade. Det är positivt att Kriminalvården har för avsikt att genom­föra utbildningsinsatser för att undvika att fel begås vid handläggningen av och beslutsfattandet i sådana ärenden.

Som har nämnts bör utgångspunkten vara att telefonsamtal mellan en intagen och en advokat planeras på ett sådant sätt att det kan genomföras ostört. Justitiekanslern ser positivt på Anstalten Fosies initiativ att köpa in bärbara telefoner för att underlätta att intagna kan tala ostört i de situationer där detta är påkallat.

Vad PE i övrigt anfört i ärendet föranleder inte någon åtgärd inom ramen för Justitiekanslerns tillsyns­verksamhet.